Det har ju diskuterats mycket om det här med kvinnokroppen i bloggvärlden på sistone. Jag tycker att det är intressant hur olika feminister resonerar kring sin representation. UnderbaraClara fick ju kritik för att hen la upp en bild på sin rumpa, sådär typiskt snygg. Hen försvarade sig med att den kvinnliga kroppen alltid ska utvärderas, bedömas och så vidare, och att saker inte blir bättre för att feminister bidrar till detta. Jag kan hålla med om att det säger något att en rumpbild blir ett så stort samtalsämne, men samtidigt så kan UnderbaraClara faktiskt välja hur hens representation ska se ut. Nej, jag tycker inte att hen är en dålig feminist eller något sådant för att hen lägger upp en bild på sin röv, men jag tycker att hen, liksom alla andra som har en plattform, har ett ansvar för vad för ideal en reproducerar. Och jag tycker att en kan ställa högra krav på människor som säger sig vara feminister, står för ett sundare ideal och så vidare.
Lady Dahmer skrev sedan ett inlägg om det här med att låta kvinnokroppen vara rolig. Här är jag ganska kluven. Jag förstår å ena sidan grejen med att rolig kan vara en motpol till detta ständigt behagfulla, samtidigt så tycker jag inte att det finns någon större brist på kvinnor som representerar sig själva som ”roliga”. Det känns som att det liksom hamnar där eller i objektifieradet, antingen är det plutmun och rövbilder eller roliga miner. Det snackas om att dessa bilder ”avdramatiserar” men jag vette fan om jag tycker det. Ofta känns det så otroligt ansträngt.
Jag tänker att detta ingår i samma genre som att ”visa upp” sina komplexområden, vilket folk gör titt som tätt. Jag vet inte om jag tycker att det är så jävla konstruktivt alltid. Jag gör det förvisso själv på ett sätt, genom att lägga upp bilder på mina ben, armhålor och så vidare, ställen där tjejer inte ”ska” ha kroppsbehåring men där jag har låtit min växa. Men jag försöker att inte göra narr av min kropp samtidigt. Som Burgschki skriver:
Men jag tänker inte göra mig till ett objekt, där jag ”avdramatiserar” mig själv och mina komplex. Min kropp, min själ är min och den förtjänar respekt och värde, inte avdramatisering. Det finns ingen anledning till att ställa den till andras förfogande. Vad är det egentligen som gör att man vill göra avbön på det här viset? För det alltid är antingen eller när det gäller kvinnan, men alltid kroppen. Vi är så mycket kropp, helt enkelt. Att protestera mot mot avbildningar av idealkroppen genom att avbilda vad som anses vara motsatsen med syfte att avdramatisera, ja det är bara två sidor av samma mynt där våra lemmar och extremiteter inte helt enkelt får vara, rakt upp och ner utan krusiduller. Utan man ska konceptualisera, värdera, granska, placera i kontext och struktur.
Dessutom finns ett annat problem med detta, som jag skrivit om tidigare, nämligen att det sätter en norm kring vem som ”får” gör detta. Det skapas en norm kring hur dessa idealkrossarbilder ska se ut och framförallt hur personerna på dem ska se ut. Och det känns sällan som att kroppen bara ”fått vara” rakt upp och ner, utan det känns som en uppvisning, och ibland tyvärr en förlängning av all den objektifiering kvinnor utsätts för. Även om det inte är det stereotypa poserandet som vi kan se i tjejtidningarnas reportage om personer som ”älskar sin kropp” så är det fortfarande det där konceptualiserandet, det där att kroppen liksom måste användas till något, vara ett plakat för något.
En kan drömma om en världs där en bild på en kvinnas kropp är något oladdat. Så ser det tyvärr inte ut idag. Däremot tror jag inte att vi kan nå dit genom att aktivt försöka ”avdramatisera” våra kroppar, genom att göra oss fula eller vis app våra komplexområden, eftersom det liksom skapar en laddning i sig. Jag skulle vilja se lite mer ”naket”, lite mer rent avbildande, lite mer av just det här ”bara vara” som det snackas så mycket om. Att inte göra att statement kan faktiskt vara ett statement i sig.
Fy fan vad jag börjar lessna på den här debatten. Men eftersom jag var inblandad i det där, Burgschkis kommentar du klippt in här var även satt som kommentar hos mig ang, min röv-bild med vidhängande inlägg.
Jag skrev till sist ett inlägg där jag kommer fram till att kvinnor måste får porträttera sig som människor:
http://schmenus.wordpress.com/2013/05/29/jag-vill-portrattera-mig-sjalv-manskligt/
Ah, kände inte till detta. Tkr hen har en poäng.
Vem har en poäng?
Burgschki
Precis exakt. Har tänkt på det här i flera år. Har själv aldrig heller tillhört något av lägren.
Bäst är väl ändå att sluta diskutera enskilda individers kroppar? Att diskutera kroppen och idealen som fenomen, ja, men inte lägga några värderingar hur enskilda personer ser ut och poserar. Det ”olyckliga” i hela rövdebatten var ju att den utgick ifrån synen på Claras rumpa som den perfekta rumpan, och perfekta rumpor borde inte få visas upp. Typ. Om vi ska krossa några ideal ska vi själva inte värdera enskilda kroppar, liksom.
Blä, känner som Schmenus att denna ”debatt” står mig upp i halsen nu. Och Maria E har definitivt en poäng i sin kommentar!
Inte helt. Rövdebatten var två debatter från början som blev ihopklumpade för att folk inte kollade källor. Jag och Clara hamnade i ”samma tråd” för att vi båda visade röven. Jag hade INGENTING med Clara att göra, jag ville påvisa komplex och jag skrev mitt inlägg ett par dagar INNAN Clara och ändå hamnade min bild i Clara-bildsdebatten. Jag hade lika gärna kunnat lägga ut ett lillfinger men det råkade vara just min röv.
Gah.
Något som dock missas här, som alla verkar missa, utom Burgschki, vilket hen påpekar i en kommentar hos mig i det inlägget jag länkar till här tidigare där hen säger så här:
”Jag vägrar ta på mig ett sånt ansvar. Jag porträtterar mig precis hur jag vill. Ful snygg från min bästa sida ja precis som jag vill. Oftast lägger jag inte ut bilder på mig själv på de sociala medier jag är verksam i, men när jag gör det tänker jag inte på mottagaren. För mig är det frigörelse och feminism att ta makten över hur jag vill framställa mig själv utan hänsyn till hur det ska mottas eller tanke på attjag måste kontextualisera mig själv.”
Om bara vissa får visa sig, för att de bryter mot normen tillräckligt så skammar vi varandra. Jag kan faktiskt inte hjälpa att jag har de grundförutsättningarna jag har men jag kan faktiskt bestämma HUR jag porträtterar mig själv. Det hänger väl mer på HUR man hänger ut sig själv än hur fan man ser ut?
Schmenus. Vad är ditt problem egentligen? För det första min kommentar till dig var ett utkast från ett blogginlägg gällande hela debatten men passade även in som kommentar hos dig.
För det andra min poäng är alltså att en som kvinna är subjekt, avsändare och ägare av sin egen kropp och själ inte mottagaren. Förstår inte vad du menar med att citera mig?
Tack för länk och citat Fanny.
Varför gör du detta till ett frågande som att jag har problem? Vad hade du väntat dig att jag ska svara på en sån icke-konstrutkv fråga?
Jag gav dig dessutom cred i den här kommentaren. Nu är ju röv-debatten long gone och jag har faktiskt ändrat inställning lite grann efter att den är överspelad och inser att du till viss del har rätt i det du säger. Varför är det då fel att jag säger att du har en poäng och att det således är något jag har problem över? För att jag visar att jag kan ändra ståndpunkt när jag har fel? Det är väl en bra egenskap?
Vidare förstår jag inte varför du kommenterar att det var ett utkast från din blogg? Jag läser inte din blogg, men jag läser mina kommentarer och du sa detta i mitt kommentarsfält och jag har tänkt ganska mycket på detta efter att det slutat skrivas om det.
Jag missförstod syftet med din kommentar eftersom jag inte förstod din ståndpunkt eller varför du citerade mig. Sorry.
Jag tycker att Burgschki skriver bra och håller med. Det jag menar med att låta kroppen vara rolig är inte att den ska vara det i syfte att avdramatisera eller stå upp för nåt eller motverka även om det såklart kan finnas en poäng med det i vissa sammanhang. Jag tänker, kan inte kroppen få vara, få finnas? Som ett verktyg (t.ex som ursula martinez använder sin eller när jag tog penntricksbilden) där kroppen inte är fokus utan bara används till annat (som kan vara roligt då)?
Jag är också trött på att kroppen ska vara politisk i alla sammanhang. Jag vill se mer bilder där kroppen finns och syns utan att vara motivet om du förstår hur jag menar. (svårt att förklara hur jag menar) (om vi nu ska visa bilder där kroppar är med)
Jag är med helt på vad du menar. Jag vill fasiken inte be om ursäkt för att jag låter mig själv vara med på bild, smickrande, osmickrande, i fel vinkel, i rätt vinkel eller hur som helst. Jag har en kropp, den kan vara med på bild, jag har ett huvud, med det tänker jag och mina tankar formulerar jag med text. Jag censurerar mig sällan i text, varför ska jag inte få ha bilder med då?
Jag menar nog generellt, den var inte riktad mot dig, jag vet att du och jag har relativt liknande åsikter i det mesta vi diskuterat so far så 🙂 Det är bara att just den här debatten har blivit en ren akilleshäl för mig. Förlåt för hård ton
<3
Har du läst detta: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kare-svenskere ?
Jag har noterat den och skummat lite, men valde att varken läsa ordentligt eller skriva om det eftersom jag har bättre saker för mig än att läsa misogynt dravel.
Jag tycker att alla olika sätt att porträttera kvinnokroppen på bidrar till mångfalden: LDs roligare bilder, Underbara Claras poserande, Blondinbellas ”kurviga” bilder, Fannys rakt-upp-och-ner-bilder – alla som postar bilder som oliknar dem i klassisk reklam, magasin och ”traditionella” medier nyanserar bilden av Kvinnan. Det är ju knäppt om vi ska försöka enas om hur kvinnor ”ska” visas upp, då blir det ju likriktning lik förbannat.
Bara fortsätt posta bilder på ert eget sätt så tror då i alla fall jag att resultatet blir bra!
Intressant diskussion dock!
Jag tror att du är inne på den rätta vägen här, och så symboliskt också att det för närvarande är du som har sista ordet i den här tråden.
Det tråkiga är att det typ inte går att porträttera en ”kvinna” – varken sig själv eller andra – utan att ett visst mått av objektifiering följer, en kontextualisering, en politisering. För kvinnokroppen är en politisk arena, ett slagfält. Börjar tro att den enda vägen är att vägra visa sig öht. Visserligen kan det vara begränsande men också befriande. Eller får någon jävligt skarp konstnär skapa ett performanceverk som löser det på nåt vis. Jag vet inte…