Nästa ämne i min kärlek- sex- och relationsutmaning är alltså monogami.
Med monogami menar jag tvåsamhet och inget annat. Jag menar inte livslång kärlek eller att lova sig till varandra för evigt. Jag menar bara just det där att organisera sina relationer på ett sådant sätt att man är kär i en människa och endast en. Eller i alla fall bara ger uttryck och utlopp för sin kärlek till endast en. Eller i alla fall har den intentionen.
Jag kommer skriva om hur jag själv ser på tvåsamhet och jag hoppas att ni vill göra detsamma på era bloggar. Intressanta frågeställningar skulle kanske kunna vara:
Varför är tvåsamhet en så stark norm i vårat samhälle? Är det ens en stark norm i samhället? Är det en positiv norm? Är det en rimlig norm?
Vad tycker jag personligen om monogami? Skulle jag kunna tänka mig att frångå det levnadssättet? Lever jag rentav redan på ett annat sätt, och i så fall hur?
Eller så kan man bara spåna helt fritt på ämnet. Jag hoppas att dessa frågor fungerar som inspiration och inte som något begränsande.
Rättelse: har fått påpekandet att monoamori är ett mer korrekt ord för det jag beskriver i texten. Jag kommer nog använda rubriken monoamori, men alla gör som dem vill.
Jag har ingen blogg så jag skriver här istället 😉
Jag tror en orsak till tvåsamhet är avundsjuka – vi klarar helt enkelt inte av att dela med oss. Att bli kär i en person och sen se den med någon annnan är ungefär det värsta som finns. Jag tror inte att avundsjuka är en socialt konstruerad känsla, utan att den är inneboende hos de allra flesta människor och den visar sig sjukt tidigt; oavsett hur väl mamma och pappa försöker förklara så är det jävligt svårt att dela med sig. Om vi inte klarar av att dela med oss av leksaker hur ska vi då kunna göra det med kärleken? Som ju är en sinnessjuk kraft för de flesta.
Vidare blir ju allt mycket enklare med monogami – även om man såklart kan bli bedragen, så i ett förhållande kan man rimligen lita på sin partner vad gäller t.ex säkert sex, tillgänglighet etc. Att dela sin tid med någon annan, inte flera andra – det är ganska mycket lättare.
Jag har varit i ett förhållande i över fyra år och nu känner jag verkligen av tvåsamhetens påfrestningar; kan man vara kär i två stycken samtidigt? Var sätter vi gränser för otrohet? Kan man be sin partner om icke-monogamisk ”frihet”? Det är sjukt svåra frågor men jag väljer tvåsamheten av ovanstående anledningar.
Skrev om det igår: http://fumikofem.blogspot.com/2011/11/mina-tankar-om-monogami.html
Det är inte monoamori du menar då?
Det kanske är ett bättre ord. Monogami funkar också tycker jag dock.
Den vanliga betydelsen av monogami är engifte eller sexuell exklusivitet, men ord är ju inte gjutna i sten, så om du ser en poäng med att utvidga ordets innebörd så kan ju denna utmaning vara ett steg i den riktningen.
Det har du helt rätt i nu när jag kollade upp det. Kan ju skriva en not om det.
Då jag först såg ämnena presenterade tänkte jag ’Jag har redan skrivit en eller fler gånger om det.. & det.. & det..’ men kom nu på att jag inte har ägnat en post uteslutande åt just den ’romantiska’ formen av monogami utan bara droppat det i förbifarten då jag har skrivit om sexuell polygami (med tanke på ovanstående kommentarer antar jag att det bara heter polygami & att det heter polyamori då kärlek är inblandad? Tack för ordhjälpen!). I&med att jag kommer att erbjuda min kommande pojkvän att ha sex med andra = polygami från hans håll är helt OK, men har svårt att släppa monogami vad gäller kärleken skulle det kanske kunna vara intressant – framförallt för mig! – att begrunda detta i en post.
Jag har ju också skrivit om många av sakerna sådär i förbifarten, men aldrig på det sättet ägnat inlägg åt att reda ut mina tankar kring begreppen/fenomenen. Därför jag gör denna lista =) Är ju himla kul om du vill vara med, dina texter brukar vara formidabla.
Jag har ingen blogg så jag skriver också här!
Jag fattar verkligen inte varför tvåsamhet är en så stark norm. Varför är slöja en så stark norm i vissa länder? Varför äter norrmän ingen riktig lunch? Finns många konstiga saker. Jag tycker mig märka en rädsla hos folk att allt skulle bli totalt kaos om man frångick tvåsamhet som norm för kärleksrelationer, men jag tror tvärtom. Det skulle bli en mer kravlös tillvaro, utan bittra och uppslitande skilsmässor. Om man visste att det var okej att bli bortvald ibland; om man visste att det inte betyder att jag är dålig om jag blir bortvald av min partner ibland, så är jag övertygad om att vi alla skulle må så mycket bättre.
Jag är absolut polyamorös. Faktum är att jag tror inte ens att min känsla av lycka/att vara kär är knuten till en annan person, utan den känslan kan komma när som helst och jag vet att det är så för många andra också. Jag kan känna mig kär när jag är ensam ute i naturen, kramas med någon jag är attraherad av eller i vilken annan situation som helst som jag trivs i och som känns rätt. Så det här med att ”vara kär i nån” det har jag aldrig fattat.
Jag är sådan att jag verkligen behöver ha få men nära relationer, annars känner jag mig otillfredställd, oinspirerad och sur. Jag råkar också behöva mycket fysisk kontakt, varför jag sitter i famnen på vänner på fester, jag och mina vänner ligger med huvudena i varandras knä och ser film, etc. Och jag är så TRÖTT på att behöva undra vart ”gränserna går”. Innerst inne så tycker jag verkligen att varje möte med en annan människa är helt eget, och ingenting som någon annan har med att göra. För mig är varje möte med en annan människa känsligt och ingenting som jag vill behöva redovisa för någon annan, vare sig mötet är en intellektuell dialog eller något sexuellt. Jag berättar det jag vill berätta, för den jag känner för. Ändå blir jag rädd och osäker när jag upptäcker det här hos mig själv! För då börjar jag fråga mig ”Är jag en dålig person som tänker såhär? Är det elakt mot min, gör jag honom illa?” Fastän jag från början varit tydlig med att jag ofta är dragen till flera personer samtidigt och han hela tiden sagt att han är okej med det. Mina fördomar säger mig att det liksom är för bra för att vara sant, att folk inte funkar som han gör utan är svartsjuka och osäkra.
Men jag tror att tvåsamhetens tid är förbi. Kolla bara skilsmässostatistiken, alla jävla relationsrådgivningsspalter och sajterna för otrohet – jag tror att dessa är tecken på att tvåsamheten inte känns naturlig och bekväm för många av oss.
Puckade hormoner. När man blir kär är det ungefär som att få en psykos, samma sort ämnen produceras. Man blir besatt och får det där tveksamma beteendet där man vill vara med varandra hela hela hela tiden och ligga och glo på varandra och pilla på brösthår och sniffa nacke… Eller ja, det är i nyförälskelsefasen. Man blir hög av personen och vill bara ha MER och vill absolut inte dela med sig… Men det går ju över. Sen kommer man in i vardagen och tristessen och då blir det lite svårare att hålla ihop.