När pensionsålder diskuteras så kommer verkligen dumvänstern fram. Folk som argumenterar emot en höjning genom att säga typ ”men jag vill inte jobba mer, räcker det inte med 65?” eller ”bara för att medellivslängden har ökat betyder inte det att jag vill jobba mer”. Dessvärre är det så att pensionspengarna inte trollas fram ur intet, hur trevligt det än hade varit. Pensionssystemet var från början för att människor skulle kunna ta det lugnt på sin ålders höst men när folk dör allt senare och är friska allt längre så måste pensionsåldern såklart uppdateras, i alla fall om man utgår från samma system som man en gång gjorde.
Jag håller med om att man borde se över möjligheterna att skapa ett samhälle där människor jobbar mindre, det borde vara möjligt med tanke på att produktionseffektiviteten har ökat en massa, vinster som vi tagit ut mycket i ökad konsumtion istället för minskad arbetstid. Detta rör sig dock om en prioritering, inte om att man från ingenstans trollar fram pengar. Man kan liksom inte både konsumera mer och producera mindre. Jag personligen tycker att man, på en samhällsbasis, ska prioritera minskad arbetstid framför minskad konsumtion helt enkelt för att jag tror att det gör folk lyckligare, men jag begriper att man inte kan ha båda delarna.
Jag blir så trött på den extremt okonstruktiva diskussion som förs kring dessa ämnen. Hur mycket jag än önskar att det var så enkelt som vissa vill få det att framstå så är det liksom inte så, tyvärr. Detta är svåra frågor som kräver lite mer är gastande om hur man ”vill” ha det, till exempel någon slags ide om hur man ska komma dit. Faktiskt.
Jag började pensionsspara privat för ett drygt år sedan och fick häromveckan besked från banken gällande mitt sparande. Efter ett år har jag lyckats spara ihop till 88 cent extra pension i månaden, hurra. Den insparade pensionen betalas ut mellan 63 och 73 års ålder, alltså bara i 10 år. Efter det får jag leva på den ”vanliga” pensionen (får erkänna här att jag faktiskt inte är helt insatt i hur det finska systemet fungerar och det svenska systemet vet jag inte ett dyft om). Eftersom jag har milt sagt stora hål i mitt CV fram tills jag var nästan 30 år så innebär det att jag inte jobbat ihop särskilt mycket pension än så länge. Jag gick omkring och tänkte på det här i flera dagar och särskilt på det att om den här samhällsutvecklingen fortsätter (folk studerar länge, går tidigt i pension, det föds få barn etc), vem i helvete ska då egentligen betala min pension? Jag menar jag kommer ju knappast att dö när jag är 73 år. Fick skräckscenarion av hur pensionärerna om 30-40 år kommer att leva som östeuropeiska pensionärer gör idag och gå omkring och panta tomglas och leva på potatis och burktonfisk.
Vad gäller pensionsåldern. Åtminstone där jag bor har det förts mycket debatt om det att många VILL jobba efter 68 (allmän pensionsålder 63-68) och samtidigt som det inom många branscher är brist på arbetskraft så går många i pension redan vid 63 års ålder eller deltidspension ännu tidigare. Nu är det ju så att man i både små och stora sammanhang måste rätta mun efter matsäcken och jag tycker ärligt talat att en allmän pensionsålder på 63 är väldigt lågt. Dessutom tycker jag att företag borde arbeta hårdare med att hålla sin personal frisk och locka folk att jobba längre än till 63.
Och kolla, hur orättvist är inte det här! ”Före 1.1.2005 skulle arbetsgivare försäkra arbetstagare som hade fyllt 14 år. Arbetstagaren började dock tjäna in pension först vid 23 års ålder.” 1.1.2005 var jag redan 25 år. Det innebär att jag inte tjänade ihop någon pension alls under de sammanlagt 2-3 år som jag arbetade mellan 16 och 23 års ålder.
Usch och fy är allt jag har att säga.
Att man inte vill jobba mer är inget bra argument, däremot att man inte kan arbeta mer för att kroppen inte orkar med. jag förstår om pensionsåldern måste höjas med några år för att välfärden ska gå runt men i en del tyngre yrken som vården går det inte att jobba hur länge som helst heller.
Precis. Min mamma fyller 50 år i år och efter över 25 år inom vården (med tunga lyft, nattjobb och stress) så är hennes kropp redan nu ganska slut. Hon är ju rörlig och så, i god form, men hon har ont. Har börjat få artros. Hon har 15 år kvar till pensionsåldern och det klarar hon nog, men jag vet inte om hon skulle klara mer än så. 75… njae alltså.
Man måste väl inse att olika jobb ställer olika krav. Jobbar man på kontor eller annat stillasittande kanske man kan jobba till 75 år, om hälsan tillåter. Men jobbar man inom vården så funkar det nog sällan så mycket, om man typ inte är sjuksköterska eller läkare på en vårdenhet där det inte sliter så mycket på kroppen rent fysiskt.
Tänkte precis skriva samma sak. Det är skillnad på olika yrkesgrupper. Exempelvis jobb inom vård och bygg mot kontorsjobb. Man får utgå från hälsa och ork, särskilt vad gäller fysiskt belastande yrken. Men att inom vissa yrken jobba längre är nog något som måste tas till för att behålla välfärden.
Det är alldeles sant. Jag tycker det ska vara mycket mer individbaserat. Framförallt tycker jag att man ska ta mer hänsyn till folks fysiska form inom alla yrken och t.ex. ha rätt att gå ner på deltid efter en viss ålder såsom småbarnsföräldrar har.
En annan aspekt som ofta inte riktigt framgår i diskussionen kring detta, är väl att Reinfeldt troligen inte är så galen att han tänker sig att det är realistiskt att svenskar i allmänhet under de närmaste åren skulle jobba till 75 (även om det i vissa branscher, som vid filosofiinstitutionerna, i många år förekommit att folk hållit kurser och kollokvier i 80-årsåldern). Det verkar som han tänker längre fram i tiden, när han hänvisar till forskare som sagt att hälften av alla barn som föds idag förväntas bli 100 (vilket förstås i sig är extremt osäkra spekulationer).
Det är lustigt hur stor del av dina resonemang grundas på introspektion. Du utgår från en bild du har av kausalitet som knappast vilar på empiri.
”Vi” har tagit ut ökat produktion i ökad konsumtion OCH ökad ledighet och den utvecklingen kommer inte att ändras. Den bild du målar upp är en falsk dikotomi. Att du har ambitioner för mig och min familj (eftersom du så innerligt önskar kontrollera hur vi arbetar och planerar ledighet) är visserligen snällt, men icke nödvändigt.
Jag förstår inte varför alla vänsterskribenter är så angelägna om att bestämma över mitt liv och ta beslut åt mig? Det är att sätta sig på väldigt höga hästar.
Det stämmer att det tagits ut i båda, men det handlar fortfarande om en prioritering som visserligen kan se ut som en 50/50-fördelning. Sedan är det såklart inte så enkelt, det finns alltid fler faktorer med och det vet jag om. Det jag vänder mig emot är dock hela ”vill ha”/”vill inte”-retoriken som förs kring denna fråga. Väldigt okonstruktivt.
Jag kan absolut hålla med om att det borde vara mer upp till individen, som det ser ut nu är det dock inte heller upp till individen. Det är inte som att jag förespråkar ett mer reglerat samhälle än vi har idag. Arbetstid och pension bestäms redan nu av staten men visst utrymme för individuella förändringar, det skulle inte se annorlunda ut för att arbetstiden sänktes, inte sant?