Den som vill ska vara skyddad av arbetslagstiftningen upp till 75 års ålder.
Jag är helt med ungmoderaterna på att man borde införa möjlighet att jobba till 75 år, givetvis med bibehållen pension för de som går i pension vid 65. I det ingår två komponenter, dels att göra heltidskontrakt obundna till ålder vilket jag inte ser några som helst problem med. Vad som också bör ingå är att förlänga anställningsskyddet så att arbetsköparen inte kan sparka någon efter sin 67årsdag bara sådär, utan måste vänta ett par år till, så många som man nu tycker är rimligt. Utan detta så har ”rätten” att jobba till 75 strängt taget ingen större tyngd för en massa människor i arbetslivet.
En stor fördel med anställningslagstiftningen som den ser ut idag är att den skapar incitament för arbetsköpare att ta hand om sin arbetskraft på ett sätt som gör att de faktiskt kan jobba upp till 67. Om åldern för när man kan säga upp en tillsvidareanställd höjdes så skulle det ju utgöra ett ännu större incitament för förbättrad arbetsmiljö, vilket jag tycker låter jättebra och som en stor samhällsvinst. Den som vill ska absolut kunna vara skyddad av arbetslagstiftningen ändå upp till 75 års ålder, och den som inte vill ska såklart kunna gå i pension vid tidigare påbjuden ålder.
Men gör vad ni lovat till att börja med.
I Lagen om anställningsskydd står det att en anställd har rätt att stanna i tjänst till 67 år ålder, även om normal pensionsålder är 65. Detta är något som många äldre utnyttjar eftersom de vill jobba även efter 65. Däremot blir många tvingade att gå efter 67. Regeringen lovade att höja denna ålder till 69 vilket man ännu inte gjort. Jag undrar bara: om ni vill att folk ska jobba längre varför inte börja med att uppfylla detta löfte så att de som faktiskt vill jobba längre också får rätten att göra det, för ni förväntar er väl inte på allvar att folk ska börja söka nytt jobb vid 67? Det måste ju även alliansen inse orimligheten i.
Om detta också kompletterades med en rätt att gå ner i deltid från 61, vilket är första året man kan gå i pension, så tror jag absolut att fler äldre skulle jobba längre. Men detta handlar inte om att skapa faktiska incitament för folk att jobba, att faktiskt göra det till en bra alternativ, detta handlar bara om rent tvång.
Blondinbellas pensionstankar.
Men OJ vilken debattartikel Blondinbella spottat ur sig angående den höjda pensionsåldern (vill för övrigt påpeka att det inte finns något reellt politiskt förslag kring att jobba till 75 i dagsläget, det var en framtidsvision från vår kära Renifeldt).
Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74.
Jag skiter väl i vad ”tanken är”, det viktiga är ju hur det fungerar i praktiken. Och i praktiken är det tyvärr så att alla inte är någon slags entreprenörer som bara kan byta hej vilt när kroppen inte pallar med längre.
Min erfarenhet av arbetsföra personer i pensionsåldern är att de gärna jobbar vidare om de upplever sina jobb stimulerande och givande. Min mormor jobbar till exempel tre dagar i veckan trots att hon gick i pension för flera år sedan, för hon trivs och det ger henne extrapengar. Gott så. Hennes arbetsplats har nytta av henne eftersom hon har jobbat där länge och har erfarenhet, hon skulle inte på rak arm kunna bytas mot någon ny. Jag har absolut inget emot att min mormor inte gått i pension! Hon får mer än gärna jobba om hon trivs med det, och det verkar hon för all del också göra.
Blondinbella målar upp det nya arbetslivet som fantastisk tillvaro där vi inte bara ägnar åtta timma rom dagen åt våra jobb, nej vi är våra jobb. Våra jobb kommer in och tar över hela vårt varande.
Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Tidigare var det föräldrarnas yrkesval som avgjorde var man hamnade och man hade svårt att byta bana. Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå.
En person som Blondinbella, som är framgångsrik och bygger sin person kring att hon är en affärskvinna, vill såklart ha det såhär. Det tragiska är att hon inte kan förstå att alla inte vill det. Vissa vill jobba 9-5, eller ännu hellre 9-3. Vissa vill inte att deras lågbetalda vårdjobb ska komma in och ta över hela deras liv, men fler och fler blir så illa tvungna eftersom anställningstryggheten blir sämre, kraven på ”flexibilitet” blir större och arbetet mer och mer slitande. Jätteroligt för dem som väljer en kul karriär att jobba mer såklart, det är inget jag tänker förvägra dem.
Frågan är emellertid inte att folk magiskt ska ”ändra inställning” till arbete och livet utan att de där scenarierna som Blondinbella så rosenskimrande målar upp, om vidareutbildning, kompetensbevarande, mentorskap och att gilla att gå till jobbet också måste bli möjliga för en merpart. Annars kommer effekten av höjd pensionsålder inte att bli en massa lyckliga arbetande gamlingar som givmilt delar med sig av sin kompetens.
Blondinbella är ju egenföretagare och påverkas i praktiken inte av höjda pensionsåldrar, hon kan sluta jobba närhelst hon önskar (förutsatt att hon har pengar att leva på) eller fortsätta jobba tills hon dör av utmattning. Alla har inte denna lyx utan är betydligt mer uppbundna till politiken. Jag föreslår att Blondinbella utnyttjar sin faktiska möjlighet att jobba hur länge hon vill och låter de personer som faktiskt rörs av eventuella pensionsreformer sköta debatten istället.
Lite mer konstruktivitet tack.
När pensionsålder diskuteras så kommer verkligen dumvänstern fram. Folk som argumenterar emot en höjning genom att säga typ ”men jag vill inte jobba mer, räcker det inte med 65?” eller ”bara för att medellivslängden har ökat betyder inte det att jag vill jobba mer”. Dessvärre är det så att pensionspengarna inte trollas fram ur intet, hur trevligt det än hade varit. Pensionssystemet var från början för att människor skulle kunna ta det lugnt på sin ålders höst men när folk dör allt senare och är friska allt längre så måste pensionsåldern såklart uppdateras, i alla fall om man utgår från samma system som man en gång gjorde.
Jag håller med om att man borde se över möjligheterna att skapa ett samhälle där människor jobbar mindre, det borde vara möjligt med tanke på att produktionseffektiviteten har ökat en massa, vinster som vi tagit ut mycket i ökad konsumtion istället för minskad arbetstid. Detta rör sig dock om en prioritering, inte om att man från ingenstans trollar fram pengar. Man kan liksom inte både konsumera mer och producera mindre. Jag personligen tycker att man, på en samhällsbasis, ska prioritera minskad arbetstid framför minskad konsumtion helt enkelt för att jag tror att det gör folk lyckligare, men jag begriper att man inte kan ha båda delarna.
Jag blir så trött på den extremt okonstruktiva diskussion som förs kring dessa ämnen. Hur mycket jag än önskar att det var så enkelt som vissa vill få det att framstå så är det liksom inte så, tyvärr. Detta är svåra frågor som kräver lite mer är gastande om hur man ”vill” ha det, till exempel någon slags ide om hur man ska komma dit. Faktiskt.
Förslag till ny sparåtgärd: skjut av folk vid 65.
Fan vad trött jag är på folk som tjatar om hur mycket pengar feta människor/rökare osv kostar samhället. En grej som kostar samhället stört mycket pengar är människor som blir väldigt gamla. Tänk en person som blir 95 och går i pension när hen är 65. Man kan väl också anta att de flesta börjar arbeta mellan att de är 18 och 20, men det är nog egentligen en underskattning.
Det innebär att mindre än hälften av personens levnadsår har gått till att arbeta. Fatta hur mycket pengar den här personen kostar samhället i förhållande till hur mycket hen drar in!
Samhället skulle tjäna på om lite fler personer kolade vid sisådär 65-70 årsåldern, faktiskt.
Hellre en arg amatör.
- Det kommer som en besvikelse att kungen inte tänker gå i pension. Varför inte? Kan inte svenska folket gemensamt gå ihop och besluta att hon borde pensionera sig så att vi kan få ha Victoria istället. Hon verkar mycket proffsigare. Nästan som ett folkligt val skulle det vara!
- Jag förmås inte bli upprörd över att Håkan Juholt har snackat skit om sina partikamrater öppet, då tycker jag nästan gnällandet över drinkpriserna är värre. Visst är det otaktiskt och visst får man räkna med att det kommer ut, men just det jag gillar med Juholt är att han inte är nån mes. Han verkar liksom inte vara den som viker sig i första taget och det tycker jag är en hemskt god egenskap, speciellt när det kommer till politik. Jag hoppas på lite hårda tag nu för jag är trött på att alla ska klappa varandra medhårs. Och jag har hellre en glad (eller arg) amatör än nån jävla streber.
Man kan inte bygga ett samhälle på altruism.
Jag säger inte att jag tycker alla utförsäkringsfall är rätt, jag säger inte att alla måste ha ett jobb oavsett arbetsförmåga, jag säger inte att alla ska starta egna företag eller något i den stilen, men jag förstår inte varför folk bara talar om vad som är egoistsikt och inte när man diskuterar ekonomi. Det är i sammanhanget en totalt irrelevant frågeställning huruvida enskilda individer är egoistiska när de inte vill behöva betala så mycket skatt som vi gör idag.
Varje år drar staten in en summa pengar som de kan spendera på välfärd och olika projekt, såsom infrastruktursatsningar. Pengarna dras in via skatter, intäkter från statliga företag och så vidare. För att ekonomin ska fungera så måste staten göra av med mindre eller lika mycket pengar som de drar in.
I Sverige betalar vi väldigt höga skatter, vi har faktiskt ett av världens högsta skattetryck. Med dessa pengar kan vi betala välfärd och liknande. Detta tycker många, inklusive jag, är bra. Man måste ha en stark välfärd för att folk ska kunna utvecklas och känna sig trygga.
Men ibland så är det lågkonjunktur, lågkonjunkturer beror ofta på att ekonomin inte rullar som den ska, det vill säga att folk inte konsumerar tillräckligt mycket, att för mycket pengar och arbetstillfällen försvinner ut ur landet och så vidare. När det är lågkonjunktur så måste man stimulera ekonomin, detta går att göra på många sätt men det vanligaste är att göre det mer lönsamt att arbeta och ha folk anställda, helt enkelt ge folk mer pengar på fickan så att de kan konsumera, ty konsumtion är grundpelaren i ekonomin i den kapitalistiska värld vi lever i.
Företag vill tjäna pengar och om de måste betala för mycket för att ha folk anställda så kommer de flytta utomlands. Rika människor vill inte ha sina pengar i Sverige om de måste skatta en gång till på de pengar de redan har skattat på, detta är sorgligt men sant, människan är inte en rakt igenom god varelse och många vill faktiskt behålla stora delar av de pengar de tjänar. Och om människor inte anställer svenskar, konsumerar i Sverige eller gör investeringar i Sverige så kommer vi att gå back på det. Man kan inte bygga ett samhälle på att de rika förväntas ge orimligt stora delar till samhället, för om det blir för mycket så kommer de med resurser, det vill säga de rika, att flytta, vilket Sverige som land förlorar pengar på.
Välfärd kostar pengar och Sverige har inte oändligt mycket av den varan. Vi har faktiskt till och med en ganska stor statsskuld, vilket visserligen inte är ovanligt men fortfarande sant. Sverige är inte längre en av världens starkaste ekonomier, vi har begränsade resurser precis som alla andra. Och för att vi ska kunna utvecklas som land så måste vi gynna företagandet, begränsa statens utgifter och få ut fler i arbetslivet.
Vissa saker funkar, andra inte. Grekerna tyckte säkert att det var asmysigt att gå i pension vid femtio och Amerikanerna tyckte säkert att det var fint att alla kunde få möjlighet att ta ett lån och köpa ett hus, och även om det är en fin tanke att alla ska få ha det så bra som möjligt så fungerar det i slutänden inte att ha fler utgifter än inkomster. Det är helt enkelt en omöjlig ekvation. Sen vill jag även påpeka att Sverige eller världen inte ser ut som på 70-talet, vilket också betyder att vi måste ändra vår ekonomiska strategi.
Kommentarer.