Att komma över kroppskomplex.

Jag undrar lite kring ifall du kanske kan ge något tips om hur man kan tänka för att undvika bristande självförtroende i sängen! Alltså inte om ens prestation just när det gäller att sexa utan mer hur en överkommer tankar kring att vara för tjock/hårig/inte leva upp till förväntningar rent utseendemässigt? Kanske inte riktigt är något du kan svara på men du skriver rätt mycket om sex och individualitet kring sex så du kanske kan ge något råd kring hur du själv gör om du hamnar i en sån situation att du känner att du ”inte duger”

Ett exempel jag har är att jag tex mår lite dåligt av att bli omhållen för att jag tänker att personen som håller om mig kommer tycka att det är äckligt att jag har en ganska ”fläskig” (i brist på bättre uttryck) mage.

Frågestundsfråga från Jessica.

Jag kan inte ge några specifika tips på hur man känner sig mer självsäker just sexuellt. Jag kan däremot berätta hur jag överkom mina komplex kring min kroppshydda, svaret är delvis något så oupphetsande som: det tar tid! För mig har komplexen växt bort, det är inget jag aktivt kämpat för utan det har bara hänt (bland annat på grund av en depression jag hade då jag inte pallade bry mig). Jag tror att det delvis är en mognadsfråga. I alla fall så gick jag först upp i vikt utan att det var planerat, sedan insåg jag att det kanske inte var så farligt. I samma veva som jag slutade träna och fundera så mycket över kosten så insåg jag hur otroligt mycket tid som innan gått åt till att fundera på dessa saker och det var väl det som fick mig att bli bestämd på att aldrig någonsin hamna där igen. Den insikten har hjälpt mig när jag ibland känner sting av ångest över min kropp och vad jag stoppar i mig.

Om du kämpar emot kroppskomplex så är mitt bästa tips att läsa på inom feminism, t.ex. börja med att kolla på Killing us Softly. För mig har det hjälpt något oerhört att få insikt om de strukturer och ideal som ligger bakom mina tvångstankar kring mat och träning, det har gjort det mycket enklare för mig att förstå mina egna tankar och mitt agerande. Det har också hjälpt mig att vända mitt självhat till en ilska mot samhället jag lever i vilket ju är många gånger mer konstruktivt.

Sedan tror jag också att detta ”fake it till you make it” funkar väldigt bra när det kommer till kroppskomplex. Jag tänker ändå negativa tankar kring min kropp relativt ofta men då försöker jag fokusera på något annat istället. När jag var ätstörd så var det mycket oftare så att jag ”straffade” mig själv eller gjorde någon jävla handlingsplan för att gå ner i vikt. Nu försöker jag att tänka så lite som möjligt på det och prata så lite som möjligt om det. När folk tar upp ämnen som vikt och bantning så låtsas jag som om jag aldrig någonsin går i de tankarna själv, vilket givetvis är lögn. Men det handlar om att inte uppmuntra andras missnöjdhet med sina kroppar och därmed inte heller sin egen.

Sen tycker jag inte heller man ska känna en press att vara 100 % nöjd med sin kropp. De allra flesta har väl någon grej de är missnöjda med och det är helt normalt, det handlar om att inte låta det styra ditt liv. Ofta när kroppskomplexen kommer smygande så tänker jag bara ”jaha, idag är en sån dag när jag inte känner mig så snygg” och så gör jag något annat istället. Typ går ut, träffar folk eller så. Jag sitter inte och gottar mig i att jag mår dåligt och hatar min kropp som jag gärna gjorde innan. Jag försöker även att undvika tröstätning som annars är en liten hobby jag har. Det är skönt att bevisa för sig själv att ens liv inte behöver vara beroende av att man känner sig så jävla snygg hela tiden utan att man kan känna sig som ett utseendemässigt vrak en dag och ändå gå ut och göra något roligt. Jag tror att många kvinnor är extremt fixerade vid att de alltid inte bara ska se bra ut utan även känna sig snygga. De dagar man inte gör det känns förstörda. Men alltså, man ska fan inte behöva bli handikappad för att man inte känner sig som någon skönhetsdrottning. Trixet är helt enkelt inte att peppa sig själv till att känna sig snyggast utan mer att inse att man kan vara bra och ha det kul även om man inte är det.

Jag tror inte att det funkar att övertala sig själv om att man är vackrast i världen och duger som man är som många vill göra gällande för då ligger fortfarande fokuset på att det är viktigt att vara snygg (eller i alla fall anse att man är det). Jag tror snarare att man måste acceptera att de flesta människor har både utseendemässiga ”skavanker” (i alla fall i förhållande till idealen) och komplex och att det bästa man kan göra är att inte lägga så jävla mycket energi på det.

Jag tänker att dåligt självförtroende vid sex hänger ihop med dåligt självförtroende även annars. Om det är så att du bara har komplex just vid sex så kanske du ska fundera lite på din/dina partner/partners och om det är något hen/de gör som gör att du känner att du inte duger. Vissa personer gör en väldigt självmedveten tycker jag. Om det inte är så så tror jag att du kan följa råden ovan och vänta, att bli bekväm med sin kropp är en process och inget som sker över en natt.

5 reaktioner till “Att komma över kroppskomplex.”

  1. Jag håller verkligen med om ”fake it ’til you make it”-rådet, i synnerhet om ens kroppskomplex hindrar en från att göra olika saker. Om man faktiskt börjar klä sig i tajta kläder, gå till gymmet, ha sex eller vad det nu är man avstår från att göra pga kroppskomplex så vänjer man sig rätt snabbt vid det och märker att det inte var så jävla farligt ändå. Har man tur så påverkar det också själva komplexen och om inte så har man i allafall gjort de där grejerna man ville göra.

  2. Inte undra på att kvinnor får komplex när de matas hela tiden med den feministiska rörelsens ”så skall du vara som en äkta feminist” – tugget från Sveland, Schyman, Lodalen och andra.

    1. Menar du detta som en kritik mot min text? Förstår inte riktigt.

  3. Att avdramatisera det hela är nog ganska viktigt. Det kan ske genom bitar av det du skrev, t.ex. att tänka: ”ja, jag har komplex för min *insert valfri kroppsdel* och jag är inte den snyggaste tjejen, men det är helt okej. jag kan vara bra och må bra ändå” och sen bara gå ut och göra det där man är rädd för, fastän man har femton nya finnar på hakan och har gått upp tio kilo på bara en månad. För ärligt talat kommer man ju de flesta gånger bara att må sämre om man ständigt stannar inne för att man anser sig vara för ful för att gå ut. När jag hade svåra ätstörningar samt svår BDD gick jag miste om så otroligt mycket, jag avstod så mycket roligt p.g.a. hur jag mådde och hur jag uppfattade min kropp samt hur upptagen jag var av att kontrollera mitt utseende och vikten. Så vill jag inte ha det igen och det hugger fan till i mitt hjärta varje gång jag ser eller hör någon prata om saker de avstår p.g.a. att de känner sig för fula eller feta. Men är man sjuk så är man, och det är naturligtvis inte alltid så lätt att bara upphöra med de sjukliga beteendena då (i det fallet vill jag rekommendera människor att söka någon typ av hjälp/stöd).

    Men om man inte är sjuk utan bara tänker sjukligt ibland, och har vissa helt normala komplex, då är det nog oftast lättare att ta tag i problemen och faktiskt lyckas lösa dem. Fast då gäller det att man inte går omkring och förväntar sig att vara 100% nöjd med sitt utseende precis hela tiden- det är fan orimligt för människor i allmänhet fungerar inte så. Men kanske kan man bli lite nöjdare, eller åtminstone sluta dramatisera sitt missnöje så himla mycket, samt se till att det inte styr ens liv.

    Sen är det självklart bra att vara hälsomedveten, i viss mån alltså. För även om man varken vill gå upp eller ner i vikt är det en fördel att tänka i alla fall lite grann på vad man stoppar i sig, för själva hälsans skull. Dålig kost slöar ner hjärnan och påverkar ens värden. Men det bör förstås inte gå till överdrift och alla människor är inte alltid redo för att vara så där lagom hälsomedvetna. Många får nämligen ångest av att äta något de i sitt stilla sinne markerat med ”förbjudet” och så ska det inte behöva vara, inte heller ska det behöva vara så att man hela tiden tänker på vad man ska äta härnäst och vad som är ”farlig” mat eller ”åh nej, nu åt jag detta, tänk om jag BLIR FET???!”. I en sådan situation tror jag tyvärr inte att man är ’mogen’ för någon typ av hälsotänk, man befinner sig nämligen i gränslandet för en ätstörning. Det enda hälsotänket man då borde ägna sig åt är det psykiska, så att man blir fri från alla inre demoner som river och sliter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *