Vems är barnet?

Fick en kommentar angående inlägget om surrogatmödraskap, en invändning som dyker upp ganska ofta när detta diskuteras.

Fast skänka bort ett barn är väl ändå inte riktigt rätta benämningen? Det är ju inte ens eget barn, man bär ju det bara (ok ”bara”.) Eller finns det surrugatmödrar som använder sina egna ägg? Är inte för surrugatskap, men tycker man bör använda rätt termer annars kan det bli överdrivet ”att ge bort sitt barn” osv.

Nej, det tycker jag inte. Att bära ett barn är en jävligt stor grej. Det dras igång en massa kemiska processer och man blir praktiskt taget tvingad av sin kropp att älska barnet. Det är inget man kan styra hur mycket man än vill det. Att bära ett barn är inte bara att upplåta sin livmoder som en behållare, man blir oundvikligen psykiskt involverad i det hela.

Jag anser att föräldraskap framförallt är något som beror på känslomässiga band, inte biologiska. Ens föräldrar är de som brytt sig om en, tagit hand om en och fostrat än, inte någon som man råkar dela arvsmassa med (även om dessa tu väldigt ofta hänger ihop). Och vad är att ta hand om om inte att bära ett barn, dela blodomlopp, bidra med näring och syre i nio jävla månader. Kroppen förbereder sig ju för att kunna ta hand om barnet, till exempel genom att mjölkproduktionen sätts igång.

Jag tycker att detta band väger tyngre än genetiska band. Jag tycker att det barn man burit är man förälder till, även om ägget var en annan kvinnas från första början.

Jag vill dock påpeka att det är ett helt nytt problem vi ställs inför nu. Vi är vana vid att den person vars ägg det är också bär barnet, såvida det inte är donerat då. När man avgör vem som är far till ett barn gör man det via gentester och därför tänker vi att detsamma ska gälla för kvinnor. Ärligt talat tycker jag inte det, jag tycker att man ska lägga en större värdering vid de band som skapas mellan kvinnan och barnet under graviditeten än de genetiska band som finns.

7 reaktioner till “Vems är barnet?”

  1. Ok, då förstår jag hur du tänker. Men då funkar det ju inte enligt dig, men det kanske är så du tycker också så… För i de länder där det är tillåtet så ses ju de biologiska föräldrarna som de riktiga föräldrarna. Tror du inte man har en viss annan inställning då eftersom man från början vet att det här barnet inte är ens eget och att man inte kommer behålla det, det är ju inte som att man skapat det tillsammans med den man älskat med avsikten att uppfostra det? Kanske biologiska faktorer såsom hormoner gör det svårt. Det finns ju kvinnor som klarar det, som har varit surrogatmammor åt flera barn.

  2. Hur blir det vid adoption då? För där är det väl ändå den som adopterar, den som uppfostrar och älskar barnet som är dens förälder? Iallfall enligt mig (och många adopterade).

    1. Adoption sker ju när de biologiska föräldrarna inte kan ta hand om barnet. En ganska annorlunda situation i jämförelse med att hela processen är planerad från början.

  3. Enligt svensk nuvarande lag är kvinnan som föder barnet biologisk mor oavsett vart ägget kommit från. Är ägget donerat heter donatorn genetisk moder. I Sverige som det är nu hade en alltså helt riktigt som du säger Fanny gett bort sitt barn till någon annan. Skulle surrogatmödraskap bli tillåtet hade det väl blivit andra definitioner, men dessa är de som finns idag. Adoptivmamma, biologisk mamma, genetisk mamma.

  4. Man pratar ju redan idag som skillnader på genetisk mamma och biologisk mamma.

    Själv tycker jag inte att det är så enkelt som att man hade barnet i magen alltså är man mamman. Även om adoption inte är samma sak så tycker vi inte att adoptivföräldrar är mindre föräldrar bara för att de inte burit barnet. Man skapar band på många olika sätt, och visst är graviditet ett sätt, men man fortsätter ju bygga dessa band efter fördelsen. Precis som vid en adoptivmamma så förlorar ju det biologiska bandet sin betydelse när man får nya föräldrar.

    Jag tycker dock att surrogatmödraskap ska bli tillåtet på samma premisser som när man levande donerar organ (t.ex. en njure), nämligen att det krävs att man har en relation till de genetiska föräldrarna. Då kommer man förhoppningsvis ha barnet i sitt liv efter födseln också, och då är det inte ett problem att har vissa band till barnet. Utan barnet får ytterligare en vuxen med en nära relation till.

  5. Ojdå, nu är jag några dagar försenad på det här inlägget, men jag måste ändå protestera mot det här magiska bandet mellan ett ofött barn och kvinnan som bär barnet. Det är inte alls oundvikligt.

    Jag blev rätt förvånad över det faktum att jag inte alls kände någon övernaturlig kärlek till mitt ofödda barn, eftersom jag hade förväntat mig att det skulle komma av sig själv. jag kände beskyddarinstinkter och drömde mardrömmar om överfall dör jag inte kunde springa pga den stora magen, men någon kärlek? Nix.

    Kärleken jag kände var till min make och till den vision av vår familj så som jag föreställde mig att den skulle se ut. Om jag hade fått missfall hade jag säkerligen gråtit ihjäl mig – men inte på grund av någon magisk mammakärlek utan på grund av att det barn jag trodde jag skulle få skulle tagits ifrån mig.

    Det finns säkert de som känner en äkta kärlek till ett ofött barn i sin mage, men jag tycker att vi ska vara en smula försiktiga med att sprida myten om att kvinnor älskar sina barn per automatik – speciellt eftersom detta kan göra en eventuell förlossningsdepression (något väldigt vanligt) ännu värre för kvinnan som har svårt att ens förhålla sig till sig själv och ännu mindre till en bebis hon aldrig träffat förr.

    Sen att frågan om surrogatmödrar är lite svår är en annan sak. 🙂

    1. Det har du rätt i. Jag menar inte att man känner ngn slags övermänsklig kärlek, bara att det såklart påverkar ens känsloliv att ha ett barn i magen. Finns säkert folk som inte påverkas alls men tror det hör till ovanligheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *