Det vanligaste missförståndet kring jantelagen är att det skulle vara samma sak att erkänna de saker man är bra på och att skryta. Jag har absolut ingenting emot folk med gott självförtroende men det är fan skittrist med folk som skryter. Lika tröttsamt som det är men folk som ständigt ska klanka ner på sig själva, faktiskt. Det är väl inte heller något exklusivt svenskt att ogilla skryt, jag tror att få personer gör det.
Jag tycker att både skryt och nedklankande avslöjar ett dåligt självförtroende, för om man visste att man var bra, varför skulle man behöva säga det till folk precis hela tiden?
Och det är en helt annan sak när vi snackar löneförhandlingar eller något sådant, när det ligger i motpartens intresse att du inte kräver bra kompensation för sina prestationer. Då får ni gärna pusha på hur mycket som helst. Men kanske inte när man bara tar en fika med en kompis.
lagen om Jante är ”du ska inte tro att du är nånting”
…och en massa andra grejer. Vissa verkar dock vända hela grejen till att det skulle vara något fint att skryta, vilket jag verkligen inte anser. Man ska inte trycka ner sig själv men man behöver inte hypa sig själv i tid och otid heller.
Kanske inte helt on topic men något som irriterar mig sjukt mycket är att enligt svenskar så är allt dåligt på hela jorden typiskt svenskt. Att ”jantelagen” bara skulle finnas här är ju inte ens logiskt. Folk sitter knappast i andra länder och bara pratar om hur bra de är hela tiden.
(nu vet jag att du inte säger det, men det är alltid folk som gör det. och jag vet att jag förklarar mig jättefumligt. tänker skylla det på att svenska är mitt tredje språk och fett förvirrande.)