Två saker bör en fråga sin innan en går in i en ny relation med någon:
- Hur kommer detta påverka relationer jag har med andra människor och hur ska jag ta ansvar för detta?
- Kommer jag att ha kapacitet att ombesörja den här nya relationen på ett respektfullt sätt?
Detta gäller enligt mig alla relationer, oavsett om en är monogam eller inte, oavsett om det är amoröst eller inte. Att inte göra detta är vad jag skulle kalla otrohet; att inte vara trogen de uttalade eller icke uttalade löften som getts eller ges i relationer. Om en bygger upp en viss nivå av intimitet bör en ta ansvar för det oavsett vem det är med och vilka uttalade förpliktelser en har till varandra.
Jag skulle kalla mig själv relationsanarkist, det vill säga: jag försöker så gott det går att inte skapa hierarkier mellan mina relationer, till exempel inte värdera en kärleksrelation högre än en vänskapsrelation bara för att det är det som förväntas och så vidare. Detta går mer eller mindre bra vid olika tillfällen, men jag tycker mig ha hittat vissa praktiker som fungerar.
Jag märker dock att vissa relationsanarkister eller polymänniskor verkar brista väldigt mycket i just ansvaret för varandra. Det faller sig kanske naturligt, eftersom det i detta samhälle anses så viktigt att lova varandra saker som till exempel exklusivitet i relationer finns ett behov av frihet. Jag är helt för frihet, men jag tycker inte att det är likställt med att utan eftertanke ingå i relation på relation utan att ta ansvar. Frihet för mig handlar om att en inte äger varandra, men att en respekterar varandra och vill varandra väl.
Den ”frihet” det innebär att en part gör lite som hen vill mot andra människor funkar bara en väg, ty de människor personen ifråga gör saker emot påverkas ju också av det hela. Om en person till exempel inger förhoppningar i någon utan att ta ansvar för vad detta växer för känslor hos denne så innebär det en förlust av frihet för den parten. Personen riskerar att bli känslomässigt involverad och sårad utan att ha någon ”rätt” att kräva något tillbaka; det finns ju inga formella överenskommelser.
Den här idén om formella överenskommelser är i sig ett resultat av mononormen och därför även patriarkal. En delar upp relationerna en har i två högar, de där en har uttalade förpliktelser och de där en inte har det. De relationer där uttalade förpliktelser saknas kan en göra lite som en vill i, till exempel plötsligt försumma relationen för att en gått in i en ny relation som tar mer känslomässig energi utan att förklara läget. Detta är i sig att hierarkisera relationer eftersom en värderar de relationer där det finns en uttalad överenskommelse högre, oavsett om en nu själv ingår i några sådana eller inte.
När jag har varit i vissa öppna relationer har jag varit med om att en partner till exempel har flytt in i andra relationer när det varit jobbigt i vår relation och inte tagit något ansvar för att se till att det fungerar. Detta tycker jag är ett respektlöst sätt att agera på även om det är ”okej” att personen är med andra. Om en inte kan ta ansvar för sin relation med någon så bör en inte på det lägga ännu en relation att ombesörja.
I patriarkatet så blir mänsklig tillvaro ofta reducerad till olika kontraktsliknande överenskommelser; så länge vi är i en relation så ska vi inte göra det ena eller det andra med någon annan. När kontraktet sedan ”bryts” så är det fritt fram att göra lite vad en vill, speciellt om en är man. Då har en inte längre några obligationer till den en kanske har delat ett halvt liv med. Detta ligger väldigt långt ifrån den känslomässiga erfarenhet människor erfar; även om en inte har en överenskommelse kan en vara känslomässigt involverad i någon och bli sårad, även om en har avslutat en relation så kan en bli sårad av vad den andra göra och så vidare, men detta anses inte vara legitima känslor på samma sätt som till exempel att vara sårad över en otrohet, alltså ett mer formellt brott mot den kontraktsliknande överenskommelsen.
Människor är inga slit- och slängvaror, och därför bör relationer med människor inte heller vara det. Det är väldigt viktigt att ta ansvar för de relationer en ingår i, en har förpliktelser mot varje människa som låter en komma nära, som litar på en. När något sådant har skett är den människan känslomässigt bunden till en, och en måste ta ansvar för att det löper vidare på ett sätt som innebär så lite smärta som möjligt. Om en inte kan ombesörja en relation ska en inte inleda en, om en inte kan ta ansvar för sina andra relationer bör en inte inleda en ny. Det är inte en fråga om ägandeskap utan om grundläggande respekt för andra människor.
Det här kan mycket väl vara det bästa inlägg jag någonsin läst av dig. Det går verkligen att applicera på alla relationer, inte bara kärleksrelationer. Tänker mycket också på relationer där man varit i beroendeställning till någon som inte alls tagit ansvar, eller ens velat erkänna sin maktposition, utan bara agerat efter infall och behag. Oerhört respektlöst, vårdslöst och kränkande. Tycker egentligen det borde vara anmälningsbart.
Instämmer. Önskar att detta perspektiv på relationer lyftes upp oftare.
Väl skrivet! Den där friheten i en relation kommer med mycket stort ansvar och åtagande, något som många tycks missa.
Läser detta, och de föregående två inläggen. Nog för att du beskriver problem födda inom en sexistisk verklighet, och att strukturer är mer intressant än individer, men personlig omognad verkar ju spela en avgörande roll i många av de sammanhang eller erfarenheter du verkar utgå ifrån. Det är ett antagande å min sida, men om det stämmer tycker jag det vore intressant att höra hur du tänker därikring. Hur hanterar en bäst omognad, och hur skapas förutsättningar för att omognad och omogna beteenden/attityder med rätta kan problematiseras?
Jag tänker att omognad om manlighet hänger ihop. Mognad är en fråga om att ta ansvar för sig själv, att lära känna sig själv och så vidare, och detta tvingas män till i mycket lägre utsträckning eftersom de inte förväntas kunna göra saker som att t.ex. relatera till andra, utan det är mer ett tillval. Jag hanterar omognad med att helt enkelt banga umgänge med de personerna, har varit i alltför många relationer där jag kämpat för utveckling men den har inte kommit. Tror en måste mogna på egen hand.
Bra skrivet! Du satte ord på varför jag fortfarande är arg på ett ex som jag gjorde slut med för tio år sedan.
Jättebra inlägg om ansvar i relationer utanför det traditionella par-kontraktet och håller med om det mesta! Men vet inte om jag håller med om slutsatsen att bara för att en relation har problem så bör jag inte inleda någon ny? Problemen i relation 1 behöver ju inte ha något att göra med problemen i relation 2. Och att starta en relation 2 behöver inte nödvändigtvis förstärka problemen i relation 1 tänker jag? Alltså om problemet handlar om tidsbrist till exempel i relation 1 och jag inleder ännu en relation så blir det naturligtvis problem. Men är problemet något annat behöver ännu en relation inte automatiskt vara mer problem? Jag har erfarenheter från relationer där distans varit ett problem i relation 1 som inte gått att lösa genom flytt och en relation 2 gjorde saknaden mindre och faktiskt förbättrade relation 1.
Mycket tänkvärt. Det är inte som att en blir mindre sårad av ett svek för att relationen inte är en officiell kärleksrelation. Dock är det inte alltid lätt att förutse alla konsekvenser av att inleda en ny relation.
word!