Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.
För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.
Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.
Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.
En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.
Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.
En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.
För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.
Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.
En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.
Men det är ju jobbit att lära känna folk genom att faktiskt vara uppmärksam på dem när man umgås! *gnäll gny*
^ Men hur lär du känna folk? Hur vet du att du känner de folk du känner? Sheez.
Tack för ett jättebra inlägg. Igenkänningsfaktor gånger hundra.
^
Rätt säker på att Tanja var sarkastisk 🙂
Alltså, så jävla bra och sant! Bäst!
Jag skulle bli glad om någon ville ”lära känna mig” på det där sättet. De män jag råkar ut för brukar vilja ”lära känna mig”, genom att ligga med mig, vilket jag inte alls uppskattar… Jag skulle hellre träffa någon som ville ta reda på saker om mig genom en konversation.
Men jag håller samtidigt med om det du skriver, ett intressant perspektiv. Kanske är det så att jag tillskriver ”lära känna-genom-att-fråga-ut-varandra” alldeles för högt värde, och kanske det inte funkar så bra egentligen… Jag känner ju t.ex. igen det här om att det endast blir obehagligt att berätta något privat för någon som inte är i stånd att motta det på ett bra sätt… Och personen blir förstås inte förmögen att besvara ett förtroende på ett bra sätt, förrän man lärt känna varandra ”på riktigt”, och det måste kanske göras på ett annat sätt… Hur det nu går till.
Ja, det framstår ju onekligen som bättre än att bara bli använd för sex men tror att detta handlar mer om patriarkala ideal än om vad som egentligen får oss att må bra; som kvinna lär en sig begära mäns uppmärksamhet.
Ja, jag hade en liknande reaktion när jag först såg, nämligen ”wow män som faktiskt vill lära känna mig, det får man leta efter med ljus och lykta”, men samtidigt framgår det tydligt av texten att de män Fanny beskriver inte är så intresserade av att lära känna henne på riktigt, utan mest är intresserade av att så snabbt som möjligt få in henne i en viss roll som de av någon anledning har tänkt sig att hon ska spela och där är igenkänningsfaktorn stor i hög grad.
Själv råkar jag ofta ut för män som verkar dras till mig på grund av min blyghet/sociala ångest. Det blir ofta så i kontakten med nya människor, oavsett kön och sammanhang, att jag uppmärksamt lyssnar på vad de har att säga, istället för att dela med mig så mycket av mig själv. Det senare gör jag först när jag känner mig mer trygg i sällskapet och denna trygghet tar lite tid att bygga upp. Detta brukar tyvärr resultera i att män som är extremt självcentrerade dras till mig initialt, för jag verkar ju vara en så god lyssnare och tacksam publik. De söker en kvinna som kan vara ställföreträdande mamma eller terapeut åt dem och eftersom jag hellre lyssnar och kommer med input på vad de säger än att prata om mig själv, eftersom jag hellre försöker vara lyhörd och följa med i andras initiativ än delar med mig av mina egna förväntningar och önskningar till att börja med, så verkar det väl som om jag skulle kvalificera. Så fort jag lära känna dem bättre så blir jag ju dock mer trygg och vågar visa mer av mig själv och då blir de besvikna. De sökte någon utan vilja eller personlighet, som de bara kunde fylla upp med sin egen.
Men det finns ju som tur var också folk som vill lära känna en på riktigt (oftast kvinnor, men en och annan man också.) Man kan känna igen dem just i och med att de är lyhörda, uppmärksamma på detaljer och ger en just den där tiden för att bygga upp den trygghet som är nödvändig. Och att de inte är så snabba att placera en i ett kvävande begränsat fack. (Regel nummer ett egentligen; de som uppenbart vill sätta dig i ett fack, oavsett vilket, är inte intresserade av att lära känna dig på riktigt.)
Jag har aldrig mött någon man som vill placera in mig i ett fack genom att lära känna mig. De har inte velat lära känna mig alls. Men jag känner igen det där att bli använd som ”lyssnerska”. Dock kan jag förstå att det inte är trevligt när någon försöker tvinga in en i ett visst fack, då kan det ju hända att man känner sig manad att endast berätta sådant som passar in i den kategorin – att tillverka en viss typ av sig själv genom att förstärka och utelämna vissa saker. Å andra sidan är det väll sånt som människor pysslar med hela tiden.