Fick denna kommentar angående detta med att undvika relationer med män, som jag tänkte svara på:
Hur tänker du kring det här i relation till mångas vittnesmål om att som rasifierade ickemän ha fått mer stöd från, eller känt sig bekvämare med, rasifierade män? Eller ickemän med funktionsnedsättningar som upplever funkofobi som ett större problem i relationer än sexism? Osv. liksom. Jag är helt med på att ditt och många andras liv blir lättare utan män. Män har skadat mig mycket. Men för att ta mig själv som exempel så har andra än män skadat mig med bifobi och rasism. Klart att bisexuella män och rasifierade män utsätter mig för sexism, men tänk om jag då väljer att försöka ena mig med andra bin eller andra rasifierade trots sexism, istället för med andra ickemän trots bifobi och rasism? Jag skulle gärna leva utan män, men det skulle kräva för mycket uppoffringar för mig. Jag vill gärna ”välja bort” vita och monosexuella (eller iaf heteros) också, men hur många blir kvar då? Hur blir det för de som utsätts för ännu fler förtryck än jag? Menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att man måste förstå att olika personer känner solidaritet med olika grupper. Och jag tror att det är det som många reagerar på med detta resonemang. Du som kvinna utsätts ju för sexism, men du vet ju inte hur det känns att utsättas för exempelvis rasism. Man måste ha förståelse för att vissa som utsätts för flera förtryck kan komma att välja att alliera sig med sina rasifierade vänner hellre än sina kvinnliga. Vissa gör tvärtom, vissa gör både och.
Det skulle aldrig falla mig in att ställa krav på någon kvinna, och speciellt inte någon som är förtryckt på fler sätt än jag, att avsluta sina relationer med män. Givetvis inser jag att det finns andra kamper som är relevanta i folks liv och jag skulle inte kräva av någon att prioritera kvinnokamp på det sättet. Om jag trots detta gjort mig skyldig till det så är det något jag tar avstånd från. Syftet med mina texter är inte att kräva något av någon utan att teoretisera kring metoder och att inspirera till förändring för de som vill, ingenting annat.
Jag för detta resonemang som feminist först och främst, alltså utifrån en teoretisk grund där jag främst resonerar kring könsmaktsrelationer. Detta resonemang sker på en viss abstraktionsnivå, som teoretiska resonemang i regel gör. Jag är inte intresserad av att definiera vad enskilda individer kan och borde göra, detta är ett förslag som den som vill kan ta till sig och inget annat. Jag vet att många känner sig stärkta i den här typen av beslut av mina texter. Andra göra kanske inte det. Jag känner väl lite att det är så det kommer vara, och att det får vara så.
Jag inser också att folk har olika möjligheter att leva upp till detta, och jag har aldrig sagt att detta är något som människor har skyldighet till eller attackerat någon som inte gör detta. Jag har inte heller sagt att de som kan göra detta är bättre feminister. En är inte en bättre feminist för att en har fler möjligheter att välja sitt liv.
Däremot har jag sagt att för den som har möjligheten så kan detta vara en rimlig feministisk strategi, och detta står jag fast vid. Det gäller generellt för kampmetoder att alla inte kan anamma dem. Jag tänker mig att de som gör detta inte bara gör det för sig själva utan även för andra kvinnor. Jag har till exempel mer känslomässig energi till att hjälpa andra nu än när jag var i en relation med en man som sög ut mig känslomässigt.
Jag tycker inte heller att en ska plåga sig i relationer där en blir utsatt för skit som någon slags feministisk självuppoffring. Däremot tror jag att det alltid är någonting positivt att kvinnor tar de möjligheter som finns till att göra sig mer oberoende av män, och vilka möjligheter en har till detta och vilka villkor det görs på skiftar såklart beroende på ens övriga position i samhället. Detta kan göras på en massa olika sätt. Själv har jag valt att inte ha relationer med män alls, eftersom det är vad som funkar för mig. För andra kanske det kan handla om att inte flytta ihop med sin partner, utan istället bo tillsammans med en vän. Eller kanske att hålla liv i vänskapsband och prioritera dem lika högt som sin partner. Ja, ni förstår. Det är inte en fråga om total avhållsamhet, utan mer en glidande skala.
MEN sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar. När det gäller klass är det till exempel arbete som är den centrala relationen, inte kärleksrelationer mellan arbetare och kapitalister. Det är därför jag ser detta som inte bara ett sätt att ha bättre relationer för individen utan också en kampmetod. Motsvarigheten inom klasskamp skulle kunna vara arbetarägda fabriker.
Detta är en radikalfeministisk förståelse av patriarkatet och det är utifrån den jag formulerar vad jag tänker mig är en bra kampmetod. Andra förståelser av patriarkatet leder säkert till andra metoder, och den som är förtryckt på fler olika sätt har annat att ta hänsyn till i sin faktiska situation. Detta gör det inte mindre sant att det kan vara en bra feministisk metod att undvika relationer med män.