Varför ogillar du välgörenhet? Pga attityden kring det, hur många inte anser sig ha ngt ansvar över orättvisor osv för ”vi ger ju t välgörenhet”?
Det är främst på grund av den självrättfärdiga attityd som finns kring det. Jag tycker att det är vidrigt när människor gottar sig i att de minsann ger till välgörenhet fast de inte engagerar sig politiskt i övrigt. Många människor kämpar verkligen politiskt utan att ha möjlighet att ge pengar till välgörenhet, och jag tror i regel att dessa gör en större insats än någon hundralapp till typ Amnesty.
Ofta pratar högermänniskor om hur jävla vackert det är med välgörenhet eller gör en stor poäng av att de minsann inte är egoister för de ger faktiskt pengar till välgörenhet. Välgörenhet är alla liberalers våta jävla dröm eftersom en då kan urholka det sociala skyddsnätet och så kan rika människor/företag rentvå sitt samvete genom att ge bort pengar istället. Det är klart det är härligt för rika människor att kunna ge bort pengar till olika behjärtansvärda ändamål istället och både ha full jävla kontroll över situationen, det vill säga välja ner de ska ge och inte ge, var pengarna ska gå och så vidare, samtidigt som de får en massa cred för att de är så himla goda människor som ger bort pengar helt frivilligt. Vissa verkar tycka att denna ”frivillighet” är något slags egenvärde, men jag känner väl personligen att jag hellre ser ett samhälle med ett stabilt socialt skyddsnät.
Jag tycker inte heller om idén om att människors behov ska bli tillgodosedda på grund av andra människors välvilja. Visst, det är jättebra att det finns matkassar och soppkök och så vidare när det behövs MEN det kan aldrig aldrig ersätta ett ordentligt socialt skyddsnät. Människor som höjer välgörenhet till skyarna brukar för det mesta se det som just en möjlig ersättare till ett socialt skyddsnät och detta är verkligen helt galet. Samhället kan inte gå runt på att olika människor känner för att vara snälla.
Mycket välgörenhet har även drag av ”white savior-complex”, det vill säga att ”vi” ska hjälpa ”dem”, ofta i något annat land. Någon rika vit människa kan åka till typ ”Afrika” för att hjälpa människor där i ett halvår och få en oförglömlig upplevelse på kuppen och sedan åka tillbaks och ta del av välståndet som byggts av århundraden av exploatering av samma kontinent. Det utgör ett slags dubbelt utnyttjande, vi utnyttjar dem inte bara materiellt utan även ideologiskt i vårt uppbyggande av vår självbild av att vi är bra människor. GUD VAD BRA!!!!
Mycket ”välgörenhet” är dock snarare politisk aktivism. Detta gäller för till exempel Soppkök Stockholm (finns i en massa andra städer också jag vet) som i hög grad driver politiskt arbete kring verksamheten. Det tycker jag är jättebra! Till exempel tjej- och kvinnojoursarbete innehåller ju också viss välgörenhet. En skulle kunna säga att välgörenhet är avpolitiserad aktivism, alltså där en bara ägnar sig åt att göra enskilda ”goda handlingar” utan att fundera på systemet i vilket en verkar.
Jag tänker att målet för varje politisk organisation borde vara att avskaffa sig själv. Så resonerar jag kring mitt arbete i tjejjouren, målet är inte att hjälpa varje enskild kvinna i sig utan snarare att göra mitt för att avskaffa det samhällssystem som gör att en tjejjour ens är nödvändig. Det handlar alltså inte om enskilda ”goda handlingar” utan det sätts i en större samhällskontext. Det är detta som jag anser är en stora skillnaden på välgörenhet och politisk aktivism, och jag tycker att denna är väldigt central.
Just precis, jag håller med. Jag brukar se mitt engagemang i Vänsterpartiet som övergående. Inte för att jag tror att Vänsterpartiet kommer att avveckla sig själv inom den närmsta framtiden, men jag ser inget egenvärde i mitt själva engagemang. Inget egenintresse får styra politisk aktivism, och jag klarar verkligen inte av elitistiska/karriäristiska ambitioner i den socialistiska rörelsen. Vi gör inte detta för att det är kul eller för att det är det roligaste vi vet. Det är till exempel mycket roligare att skapa konst, se världen eller ägna sig åt mänskliga relationer.
Vidare, angående välgörenhet, så finns det också alltid en gränsdragningsproblematik med i bilden. En godtycklighet. Hur mycket av sin förmögenhet ska den rika personen skänka? Så att det blir. Tillräckligt mycket över för den personen att leva ett drägligt liv, eller bara såpass att personen kan fortsätta vara förmögen? Det är godtyckligheten jag tycker blir så himla flottig och äcklig. På vilka bevekelsegrunder vilar beslutet? Exakt hur mycket resurser ska investeras för att ge den rätta avkastningen?
En anekdot: nu i höst bestämde jag mig för att köpa en påse med mat till en romsk man som satt utanför matbutiken. Jag hade inga lösa pengar och handlar all min mat med Ica-kortet. Omedelbart blev det klart för mig att hur jag än gjorde hamnade jag i problematiska överläggningar med mig själv om hur mycket som var rimligt att handla, vilken prisklass på maten jag skulle välja osv. Kände mig snål och hemsk, men köpte ändå till slut en påse med helt okej varor. Detta fick mig att tänka på alla krösusar där ute som skroderar om hur mycket de minsann skänker bort. Hur mycket skänker de egentligen? Knappast så att det påverkar den egna levnadsstandarden nämnvärt.
För övrigt bryr jag mig egentligen inte om hur mycket eller lite rikt folk skänker till fattigt. Jag önskar att välgörenhet inte var ett givet komplement till trygghet och social rättvisa. Det är inte på enskilda personers filantropiska välvilja som samhället ska vila.
Tack för detta inlägg. Har ofta funderat kring detta med välgörenhet, haft en obehagskänsla för det men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Du sätter verkligen ord på mina känslor, spot on!
Precis så! Ingen människa ska behöva vara beroende av andra människors välvilja för att kunna leva ett drägligt liv – ett stabilt socialt skyddsnät ska finnas just därför att det bör vara varje människas rättighet att föra en dräglig tillvaro oavsett vad som råkar drabba dem i deras liv.