Etikett: välgörenhet

Ett samhälle byggt på välgörenhet tillfredsställer bara Norbergs självbild som God Välgörare.

Vissa kommenterade inlägget jag skrev om Norbergs hyllande av Fredrik som klättrade på olika berg för att samla in pengar till barncancerfonden med att det ju faktiskt är jättefint av Fredrik att göra den här saken. Om detta har jag absolut inte haft några invändningar! Det jag vänder mig emot är hur Norberg ställer Fredriks insats emot ”offentliga, anonyma system”, det vill säga vad vi i folkmun brukar kalla välfärd. Han menar att det Fredrik gör är bättre än välfärd.

Och visst, det är en fin grej att någon gör en insats på eget bevåg men det är orimligt att bygga ett samhälle kring dessa frivilliga insatser från människor. 350 000 kronor är visserligen mycket pengar, men det är ingenting i jämförelse med vad som omsätts i välfärden. Det är orimligt att folk ska gå omkring och bestiga berg för att få det hela att gå runt.

Anonym välfärd kanske inte berör Norbergs liberala hjärta, men det är väldigt viktigt för de människor som är sjuka eller fattiga att den finns. För den som inte har mat på bordet spelar det nog föga roll om de får det genom någon hjärtskärande prestation av någon enskild person eller via skattesedeln. Snarare är det senare att föredra eftersom det dels är tryggare, dels inte ställer en i någon slags personlig tacksamhetsskuld inför den som gjort en insats.

Den som har sitt på det torra, som Norberg, vill såklart gärna inte bli tvingad att vara ”solidarisk” med någon och typ betala deras uppehälle. Han vill såklart att om han bestämmer sig för att vara snäll så ska han få tillbaks i form av tacksamma tårögda barn. Han vill också gärna välja var hans pengar ska hamna, så att det är till något gulligt och behjärtansvärd, typ barn med cancer, och inte någon lat arbetslös person eller någon psykiskt sjuk vuxen människa. Norberg vill själv kunna bestämma vilket ändamål som ligger honom närmast om hjärtat.

Men det hela är inte någon fråga om verklig godhet, utan det är Norbergs egna fantasi om sig själv och andra i hans position som Goda Välgörare som spelar in. Norberg vill ha ett system där den som har pengar kan välja att bry sig om de som inte har, och således också får en belöning för sin ”uppoffring” i form av att kunna känna sig moraliskt högstående.

Myten om utanförskapet.

UnderbaraClara har skrivit ett inlägg om hur dåligt hen tycker att det är med politik som utgår ifrån plånboken. Hen skriver:

Jag röstar inte på det jag tror är bäst bara för mig. Villaägare med bil som driver företag – det är inte ett representativt utsnitt av befolkningen. Som tänkande varelse måste jag ju kunna se på samhället utifrån och försöka se vad som är bäst för andra människor? Människor som kanske inte är nog många för att själva kunna påverka politiken med sina röster. Men som kan vara värda att ta hänsyn till ändå. Man kan rösta i solidaritet med fattiga och utförsäkrade.

Och det är ju fint och så, att inte bara tänka på sig själv.

Men, när en skriver såhär som UnderbaraClara gör, så bygger en på klyftan mellan vi och dem. En klyfta som moderaterna bygger stora delar av sin reklam på. Vi som är inne i värmen, i innanförskapet, som tjänar på den borgerliga politiken. Och så dem, de fattiga, invandrarna, de utförsäkrade, de som förlorar på borgarnas politik.

Sanningen är att även UnderbaraClara förlorar på borgarnas politik. Även hen förlorar på att välfärden rustas ned, för risken att hen kommer behöva den är mycket stor. Få människor har ekonomiska resurser för att själva kunna ersätta den välfärd som vi förlorar i och med den borgerliga politiken. På sikt kommer de extra hundralapparna i plånboken inte att betyda någonting, eftersom den typen av skattepolitik moderaterna för minskar löneutvecklingen. Resultatet: lika mycket, eller mindre, i plånboken och sämre välfärd.

Den här fina fina altruismen som så många trycker på har en bitter eftersmak, för den bygger på en idé om politiken som värlgörenhet. Om att en ska bry sig om andra för att en är snäll, inte för att ens eget öde är tätt förknippat med deras. Det är spklart fint att folk bryr sig om andra, men det är inte det som kommer övertyga folk om att börja rösta för progressiv välfärdspolitik. De allra flesta röstar på det alternativ de upplever sig tjäna på, och Alliansen har gjort ett oerhört bra jobb med att få många att uppleva att de ingår i den grupp som sägs tjäna på moderaternas politik, alltså de som får extra i plånboken. De har marknadsfört ”utanförskapet” som det stora problemet i samhället, som en grupp människor som är på förhand definierade och inte en grupp de allra flesta riskerar att hamna i om det vill sig illa.

UnderbaraClara spär på myten om att det finns en ”medelklass”, en ganska stor grupp människor som faktiskt tjänar på moderaternas politik, genom att mena att hen själv ingår i den. Och ja, så är kanske fallet nu, men moderaternas politik leder till att även UnderbaraClara tvingas in i en svår balansgång, ty den leder till att det inte finns lika mycket som kan fånga upp hen om hen faller. Även i UnderbaraClaras liv kommer det komma dagar då hen behöver nyttja det vi byggt upp tillsammans, och då handlar det inte längre om de som har det sämre än hen själv.

Det är viktigt att vara ödmjuk för att hur medelklass en än är, så är en inte oberoende av samhället. Jag tror att det är viktigt att inse att även om det går bra nu, så är risken att det kommer en dag då det inte gör det längre stor. En dag då du kommer att behöva andra. En dag då du kommer att behöva ett fungerande sjukförsäkringssystem där du slipper utsättas för förnedring, en vård där du får hjälp och så vidare.

Ask.fm om välgörenhet.

Varför ogillar du välgörenhet? Pga attityden kring det, hur många inte anser sig ha ngt ansvar över orättvisor osv för ”vi ger ju t välgörenhet”?

Det är främst på grund av den självrättfärdiga attityd som finns kring det. Jag tycker att det är vidrigt när människor gottar sig i att de minsann ger till välgörenhet fast de inte engagerar sig politiskt i övrigt. Många människor kämpar verkligen politiskt utan att ha möjlighet att ge pengar till välgörenhet, och jag tror i regel att dessa gör en större insats än någon hundralapp till typ Amnesty.

Ofta pratar högermänniskor om hur jävla vackert det är med välgörenhet eller gör en stor poäng av att de minsann inte är egoister för de ger faktiskt pengar till välgörenhet. Välgörenhet är alla liberalers våta jävla dröm eftersom en då kan urholka det sociala skyddsnätet och så kan rika människor/företag rentvå sitt samvete genom att ge bort pengar istället. Det är klart det är härligt för rika människor att kunna ge bort pengar till olika behjärtansvärda ändamål istället och både ha full jävla kontroll över situationen, det vill säga välja ner de ska ge och inte ge, var pengarna ska gå och så vidare, samtidigt som de får en massa cred för att de är så himla goda människor som ger bort pengar helt frivilligt. Vissa verkar tycka att denna ”frivillighet” är något slags egenvärde, men jag känner väl personligen att jag hellre ser ett samhälle med ett stabilt socialt skyddsnät.

Jag tycker inte heller om idén om att människors behov ska bli tillgodosedda på grund av andra människors välvilja. Visst, det är jättebra att det finns matkassar och soppkök och så vidare när det behövs MEN det kan aldrig aldrig ersätta ett ordentligt socialt skyddsnät. Människor som höjer välgörenhet till skyarna brukar för det mesta se det som just en möjlig ersättare till ett socialt skyddsnät och detta är verkligen helt galet. Samhället kan inte gå runt på att olika människor känner för att vara snälla.

Mycket välgörenhet har även drag av ”white savior-complex”, det vill säga att ”vi” ska hjälpa ”dem”, ofta i något annat land. Någon rika vit människa kan åka till typ ”Afrika” för att hjälpa människor där i ett halvår och få en oförglömlig upplevelse på kuppen och sedan åka tillbaks och ta del av välståndet som byggts av århundraden av exploatering av samma kontinent. Det utgör ett slags dubbelt utnyttjande, vi utnyttjar dem inte bara materiellt utan även ideologiskt i vårt uppbyggande av vår självbild av att vi är bra människor. GUD VAD BRA!!!!

Mycket ”välgörenhet” är dock snarare politisk aktivism. Detta gäller för till exempel Soppkök Stockholm (finns i en massa andra städer också jag vet) som i hög grad driver politiskt arbete kring verksamheten. Det tycker jag är jättebra! Till exempel tjej- och kvinnojoursarbete innehåller ju också viss välgörenhet. En skulle kunna säga att välgörenhet är avpolitiserad aktivism, alltså där en bara ägnar sig åt att göra enskilda ”goda handlingar” utan att fundera på systemet i vilket en verkar.

Jag tänker att målet för varje politisk organisation borde vara att avskaffa sig själv. Så resonerar jag kring mitt arbete i tjejjouren, målet är inte att hjälpa varje enskild kvinna i sig utan snarare att göra mitt för att avskaffa det samhällssystem som gör att en tjejjour ens är nödvändig. Det handlar alltså inte om enskilda ”goda handlingar” utan det sätts i en större samhällskontext. Det är detta som jag anser är en stora skillnaden på välgörenhet och politisk aktivism, och jag tycker att denna är väldigt central.

Jag vill inte ha någon allmän hyllningskör av filantroper.

Sverige behöver tydligen fler filantroper för filantropi är minsann bättre än statlig finansiering, eftersom man då kan ställa uttryckliga krav på dem man finansierar och att filantropen är delaktig i projektet, skriver några välgörenhetsvurmare i SvD. Inställningen till filantropi är tydligen väldigt negativ här i förhållande till i till exempel USA och det är något dåligt.

Artikelförfattarna själva medger att inställningen till filantropi har mycket att göra med hur egalitärt, alltså jämlikt, samhället är. Grattis till den insikten! Jag tycker personligen att det är ett sunt tecken att filantropi inte är en statussymbol.

Hela debattartikeln kokar ner till att filantropi ska bli avdragsgillt. Varför ska rika människor få skattesänkningar när de donerar pengar till ändamål som de själva kan välja och vraka bland? Ja, visst är det bra om de gör det, men faktum är att många av dessa ändamål går hand i hand med företagens ekonomiska intressen. Till exempel donationer till forskning inom de områden företaget verkar. Varför ska det vara avdragsgillt?

Jag är helt för att människor med stora förmögenheter använder delar av dem till saker som gynnar allmänintresset, men jag förstår inte varför de inte ska kunna betala skatt som alla andra eller varför de skulle bli särbehandlade. Rika människor är inga barn som behöver ”uppmuntran” för att kunna göra korrekta moraliska beslut och dessutom hyllas människor som skänker mycket till välgörenhet redan som det är.

Det är ovanligt att personer är emot filantropi i sig, jag har nog aldrig träffat någon som liksom tycker att det är fel. Vad som däremot stör rörande detta är att människor kommer undan med det ena och det andra, som fiffel med skatter, underbetald arbetskraft i låglönefabriken, skövlande av regnskog och så vidare för att de skänker en miljard till miljöforskning. Filantropi kan användas som ett sätt att slippa ta sitt ansvar både för sin verksamhet och som medborgare och ändå kunna framstå som ”god”. Jag minns till exempel när Blondinbella skrev att hon tyckte skatten skulle vara lägre, för då kunde hon dricksa mer vid restaurangbesök.

Jag blir såklart glad om någon väljer att göra gott för sina pengar, men jag tänker inte delta i någon allmän hyllningskör och jag tycker verkligen inte att politiker ska göra det för att ”skicka en signal”. Jag ser inte vad samhället skulle tjäna på det. Det är såklart utmärkt om mer pengar går till allmännyttig forskning och så vidare, men det är väldigt viktigt att grunden för vetenskapliga framsteg, bra skolor och så vidare inte ligger i filantropi med direkt inflytande från företagen utan från ett allmänintresse och en allmän finansiering som styrs demokratiskt.

Onödigt med nidbilder av religiösa.

Natalia Kazmierska har skrivit en visserligen inte helt begåvad krönika i aftonbladet om ateister som klagar på religiösa men själva in gör något för att göra världen till en bättre plats. På Skepchick har denna krönika tagits upp. Charmkvark tycker att kristnas välgörenhet är falsk eftersom den, enligt henne, är villkorad.

Vi har inga jävla villkor på den hjälp vi erbjuder, du måste inte ta emot en viss bok, säga en viss ramsa eller dricka ur ett visst kärl för att vi ska bry oss om dig.

Jag är ateist. Jag vet också att ateister har gjort en massa för samhällets svaga, det är bara det att man sällan gör det i ateismens namn. Varför skulle man göra det, liksom? Men att säga att kyrkan bara hjälper dem som accepterar deras tro, det är absolut inget annat än rent och skärt skitsnack. Tyvärr. Visst är det så att mycket av kyrkans välgörenhetsarbete är missionerande, men man behöver inte svära någon ed för att få sova i Clara kyrka eller för att få mat från soppköken.

I kommentarerna under så medger författarinnan att hon överdrev, men kvarstår vid poängen:

Det är tillspetsat skrivet av mig förstås, men givetvis är det DET som är poängen med mycket av kyrkans sociala arbete. Att fler ska sälla sig till kyrkan. Det förtar inte godheten i att arbeta med utsatta människor, men för mig ger det en besk eftersmak.

Jag kan till viss del hålla med, men samtidigt tycker jag inte att det finns något konstigt i att man vill sprida sitt budskap. Många av de som är med i kyrkan har själva fått hjälp ur mer eller mindre svåra livssituationer med hjälp av sin tro och kyrklig gemenskap. Då ser man det givetvis som en slags hjälp att få folk att upptäcka detta sammanhang. Ibland argumenterar folk som om kyrkans missionärer vore någon slags manipulativa jävlar som vet att de lurar på folk skit, men gör det ändå för personlig vinning (oklart vari den skulle ligga) men faktum är ju att de flesta som ägnar sig åt välgörenhet inom kyrkans ramar och samtidigt missionerar faktiskt tror att människornas liv skulle bli bättre om det tog emot gud.

Den här bilden som man målar upp av kristna som sprider sitt budskap som någon slags lurendrejare som girigt gnuggar sina händer tycker jag är mycket beklaglig. Det finns mycket man kan kritisera religion för, och kyrkan som institution är på många sätt vidrig. Att man sprider nidbilder hjälper dock ingen, mycket bättre att kritisera för saker som faktiskt stämmer.

Problemet med välgörenhet.

Här i Bryssel finns det många många hemlösa. Nu har det gått en ganska rejäl köldvåg vilket är ganska ovanligt för Bryssel, temperaturen har legat på kanske 9-12 minus. Detta har föranlett en våg av omtänksamhet inför de hemlösa som har lett till att socialarbetare har gått omkring och försökt samla in dem och få in dem i värmen på härbärgen och liknande. Det som är så otroligt sorgligt är att många av de hemlösa tackar nej, inte för att de inte vill ha det varmt eller för att de måste kunna knarka utan av den enkla anledningen att det blir så mycket hemskare när de ska ut i klan igen. För de vet att denna våg av omtänksamhet bara kommer att hålla så länge folk som har hem tycker att det är förjävligt att gå utanför dörren, men när temperaturen hamnar på nollgradigt eller bara några minus under dagarna så kommer omtanken vara slut och de blir utskickade på gatorna igen. Lika bra då att sitta därute hela tiden så att man åtminstone slipper chocken.

Det finns en sån jävla tragik i denna medvetenhet om att människors omtanke bara sträcker sig så långt som dit de själv kan förstå att det suger att bo under en filt på shoppinggatan. Jag tänker på att jag själv alltid tänker mycket mer på de hemlösa under kalla vintrar medan jag inte brukar vara så brydd under sommarhalvåret. Det är lite som det där med att allas omtanke plötsligt skjuter i höjden när det är jul, för ”alla ska få fira en riktig jul”. Jag säger inte att det inte skänker glädje att få komma in i värmen och äta julmat på julafton, men jag tror att det handlar mer om att folk som inte befinner sig i den situationen sätter ett väldigt stor symbolvärde vid julen, medan de som är hemlösa nog mest vill ha ett hem att gå till och pengar till mat, och det året om.

Det är lite det här som är problemet med välgörenhet: den är väldigt situationsberoende och syftar ofta inte till att långsiktigt förbättra dessa personers situation. Att leva sig in i hur det är att sakna ett hem att komma till kan vara svårt, desto lättare är det att förstå hur det känns att sova ute i 12 minus en natt eller att ligga på gatan när andra firar jul. Visst finns det välgörenhet som sträcker sig längre, men generellt är den kortsiktig. Folk vill se den direkta glädjen i barnhemsbarns ansikten när de får godis, inte den långsiktiga förbättringen av levnadsvillkor när de får gå i skola. Man vill ha något att ta på, en omedelbar reaktion som är lätt att ta in. Därför kan välgörenhet aldrig ersätta politik som metod för att långsiktigt förbättra människors levnadsvillkor.

Vi måste förändra systemet och inte bara ge allmosor.

Hanna Fridén har skrivit ett ypperligt inlägg om folk som är dumma i huvudet på internet.

Jag kan väl säga att jag håller med om allt hon skriver. Men jag vill också lägga till ett resonemang rörande välgörenhet som hon tar upp. Jag har ju faktiskt kritiserat välgörenhet här.

Det finns bra välgörenhet och det finns dålig välgörenhet. Det finns den typen av välgörenhet som lindrar för stunden men som skapar ett större beroende av andra länder och folks allmosor, det finns välgörenhet där pengarna hamnar direkt i maktens fickor och det finns välgörenhet som ger folk en grund för att komma ur sin situation. Och så finns det det typen av välgörenhet som vem som helst hade behövt i en katastrof, till exempel de pengar många skickar till Afrika just nu.

Många människor ägnar sig åt så kallad lifestylevälgörenhet. Det är såklart bra att man ger pengar till folk som behöver, mycket bättre än att pengarna går till en ny bikinitopp eller vad alternativet kan tänkas vara. De som får ta del av maten eller skolböckerna eller vad dessa pengar nu går till blir säkert skitglada och skiter säkert fullkomligt i varför de har skänkts bort. Det är inte heller något konstigt i att inte vilja lägga alla pengar man har över på välgörenhet, det är ju såklart naturligt att man vill lägga pengar på nöjen och kläder och så vidare. Jag är ju verkligen inte bättre själv så det ska jag inte säga något om.

Vad jag däremot kan tycka är irriterande är när folk inte kan se sin välgörenhet i ett större perspektiv. Såhär tänker jag: ”okej, nu är det svältkatastrof på Afrikas horn. Jag kan skänka pengar nu, men hur ska vi förändra saker för att denna situation inte ska upprepas”.

Många katastrofer, både personliga och väldigt väldigt stora kan härledas till den rådande samhällsordningen. Nu vet jag inget om den här katastrofen så jag spekulerar bara, men kanske saknas det mat för att vi i väst köper upp deras mat för att vi vill ha billigare priser? I så fall skulle man kunna komma ifrån detta genom politiska beslut och ändrade konsumtionsvanor. Kanske beror det på klimatförändringar? I så fall så har vi också en del i skulden.

Nu kan det vara så att inget av detta gäller utan det bara är en olycklig slump. Okej, men vi kan fortfarande försöka bygga upp landets beredskap för den typen av situationer istället för att bara hjälpa för stunden. Det betyder ju såklart inte att hjälp för stunden på något vis skulle vara fel, men det jag menar är att man borde göra en djupare analys av situationen och vad den beror på också.

Nu är det inte sådär jättevanligt i Sverige eftersom vi har ett ganska bra socialt skyddsnät, men i USA så är det ju otroligt vanligt att rika hemmafruar har som fritidsintresse att ägna sig åt välgörenhet. Det är jättebra, men jag tycker att det är mycket problematiskt om det stannar där. Man måste tänka efter: varför är vissa fattiga och vissa rika? Kan det bero på politiken som förs i ett land? Vad kan man i så fall göra för att ändra den? Att rösta på ett vänsteralternativ kan ju vara en början.

För välgörenhet kan vara en lösning i extrema situationer, välgörenhet kan vara skitbra som en början för att bygga något nytt, men välgörenhet kan inte vara en nödvändig del i ett fungerande samhälle. Om det finns många människor var existens hänger på folks allmosor så måste man skärskåda systemet, inte bara fortsätta ge allmosor. Välgörenhet kan vara en övergångslösning, men inget som krävs för att få ett land eller en värld att gå runt.

Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är en jävla rättighet.

Det här med välgörenhet. Jag har innan uttryckt mig lite kring det här, om hur folk konsumerar välgörenhet som accessoarer.

En sak som är väldigt intressant med det nästan bara är människor som röstar höger som visar upp sin välgörenhet på det viset. Vet ni varför? Jo för att ingen ska kunna säga att de röstar moderat för att de är egoistiska. I USA är det här med livsstilsvälgörenhet ohyggliga vanligt, rika fruar ägnar sig åt att ge leksaker till barn som en hobby för att plåstra om sina dåliga samveten en smula. Sverige håller på att utvecklas mer och mer åt USA i det här avseendet, för ett tag sedan gjorde Foki nåt jävla utspel på ett dagis och gav de små söta barnen en massa godis (givetvis i utbyte mot att få lägga ut deras bedjande och tacksamma ansikten på sin blogg, för att spä på sin image som nåt jävla helgon, behöver jag nämna att jag blev direkt äcklad av hennes perspektivlöshet) och nu tycker Katrin Zytomierska att det är så himla sorgligt att nån kan få stå utan julklappar(!) på självaste julafton.

Jag har sett både Mogi och Blondinbella säga att de röstar moderat för att kunna skänka mer pengar till välgörenhet. Det dem gör är att få något som annars skulle ha varit deras plikt i samhället att vara deras fria och således även mycket goda val och dessutom få lite mer pengar på kuppen. För om de verkligen skulle skänka varje skattekrona till välgörenhet skulle de nog inte klaga, men nu råkar de vara så att varje välgörenhetskrona ger mycket mer ”karma” än en skattekrona, eftersom den är frivillig.

Idag har vi ett samhälle där folk hamnar i dåliga situationer, till exempel när de blir utförsäkrade trots sjukdom. Detta samhälle har delvis skapats av Katrin Zytomierska som röstade moderat (eller i alla fall kampanjade för moderaterna, så jag antar att rösten hennes hamnade där också). Nu skapar hon en insamling för fattiga barn. Är det bara jag som tycker detta stinker dubbelmoral?

Det handlar väl om att Katrin har ett behov av att få cred var gång hon gör något fint, istället för att acceptera att betala de där extra skattekronorna som hade kunnat göra att dessa barn inte hamnade i den aktuella situationen. Detta är mycket egoistiskt och tyder dessutom på en djup oförståelse för vad det är att ha ett bra liv, för ingen mår i långa loppet bättre av att få slumpmässigt utdelade almosor av folk.

Jag håller med Clara här. Sociala skyddsnät skapas av att det finns en viss grundtrygghet i ett samhälle man kan räkna med. Ingen ska behöva känna sig beroende av någon livsstilsvälgörenhet för att få vardagen att gå ihop. Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är var och ens förbannade rättighet.

Vad Mogi egentligen gör!

Ett hett ämne i bloggsofären (hata det ordet) är ju vad Mogi egentligen sysslar med när hon säger att hon jobbar så hååårt. I ett svar under det här inlägget så kommer man nog en aning närmare sanningen.

allt handlar inte om hur MÅNGA läsare man har utan vilken kvalité man har på bloggen. Jag tjänar enormt bra på min blogg då jag är så kvalitetsnischad. Företagen vill synas ihop med kvalité och betalar extra mycket för det.

Varierar otroligt då jag som egenföretagare styr min egna tid till 110%. Jag spenderar min tid med företagsutveckling, möten med olika företag för kommande projek, designar på 2 olika projekt jag har, kontakt med annonsföretag, kontakt med PR och mediabyråer, research för nya blogginlägg, inspirationsresor osv osv.

Så alltså, hennes ”jobb” är hennes blogg. Inget ont om bloggare då, det är fint att det finns människor som ägnar sig åt att generera gratis underhållning och som njuter av sitt jobb, men att kalla bloggandet för att hårt jobb är väl lite att ta i.

Om jag ska tolka orden Mogi använder så är företagsutveckling typ att designa bloggen, kolla upp vilken kamera hon ska köpa, göra sin märkliga ”mogi shows” och så vidare. Research för ny blogginlägg är alltså typ att gå och fönstershoppa och kolla tunikor, eller kanske handla mat på NK som hon sedan kan skriva spännande inlägg om (detta är ju typ det mest ”tänkvärda” hon skrivit på en vecka, jag skriva två sådana inlägg om dagen). Jag har svårt att tänka mig att hennes inlägg kräver nån omfattande research. Och inspirationsresor… ja, det är väl hennes shoppingresor då. Som hon själv bekräftar.

Min NY resa blir absolut en jobbresa då bloggen åker med :)

Det som gör mig upprörd här är att hon troligen gör eller i alla fall försöker göra skatteavdrag för all sin shopping, alla sina resor och så vidare för att det ju är utgifter hon har på grund av sitt företag. Som jag tolkar henne ovan så gäller det åtminstone resorna.

Detta skulle ju innebära att om jag registrerade min blogg som ett företag så skulle jag kunna göra avdrag för mina ritsaker, för jag visar ju teckningar i bloggen, göra avdrag för min mat, för jag lägger upp recept i bloggen, göra avdrag för mina kläder på grund av dagens outfit, göra avdrag för min kamera och så vidare.

I mina ögon är det inget annat än skattefusk att skriva ”inspirationsresor” på sitt företag. Att hon sedan har mage att komma och moralisera kring välgörenhet är bara pinsamt. Gör din samhälleliga förbannade plikt innan du köper dig ett bättre samvete, idiot.

Kostnader för dagens outfit: Chanelväska 20 000, skor 5000, jeans 2000, skinnjacka 7500, tunika 3000, stylingprodukter för håret 500, smink 300 och glasögon 2000. Sedan tillkommer även kostnaden för kameran och taxiresan till platsen, som tillsammans blir 5000. Allt avdragsgillt!

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.