Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att passa ihop.

När en skriver om problem som uppstår i heterorelationer så är det vanligt att en får svaret ”människor som inte passar ihop kanske inte borde vara tillsammans”.

Detta må vara sant, grejen är att de problem jag beskriver inte handlar om huruvida folk ”passar ihop” utan om saker som sker systematiskt i relationer mellan män och kvinnor. Saker som att män tar mindre ansvar för relationen, utövar tolkningsföreträde och så vidare har ingenting att göra med ”personlighet” utan om hur manlig och kvinnligt konstrueras i heterorelationer. Jag talar liksom inte om att människor har typ ”olika intressen” (kunde inte bry mig mindre) utan om speciella former av maktutövande som sker specifikt i den här typen av relationer.

Även personer som passar ihop har relationsproblem. Det finns inget sådant som ”den rätta” som en bara träffar och sedan flyter allt på helt utan problem. Det uppstår problem i alla relationer och dessa måste hanteras.

Idén om att relationsproblem uppstår främst för att folk inte ”passar ihop” och inte på grund av hur vi konsturerar våra relationer är ett utmärkt exempel på hur romantikens tänkande har fått ta plats i hur vi talar om relationer. Heteromonogami antas vara det rätta sättet att göra, det handlar bara om att hitta rätt person att göra det med.

Huruvida en relation fungerar eller inte handlar inte bara om vilka människor som ingår i den, utan om omständigheterna kring den, hur relationen konstrueras. Vissa sätt att konstuera relationer leder till vissa problem, och det är dessa problem jag försöker diskutera. Sedan kan det såklart uppstå andra problem som har med ”personlighet” att göra, men jag tycker ärligt talat inte att det är så jävla intressant vilka enskilda individer som ingår i relationer med varandra. Jag är intresserad av hur vi konstuerar relationer på en samhälleligt nivå och vad det leder till.

Om ni vill ha hjälp att analysera och matcha personligheter så föreslår jag att ni kontaktar ett dejtingföretag eller liknande, jag har hört att de ska vara bra på sånt. Men inbilla er inte att er relation kommer vara fri från problem, från patriarkala strukturer och från maktutövande bara för att ni är ihop med någon som ni personlighetsmässigt fungerar med. Det är nämligen två väldigt olika saker, era respektive personligheter och vilka maktstrukturer som finns inbyggda i den typ av relation som ni väljer att ingå i.

17 kommentarer till Att passa ihop.

  • Lars skriver:

    Fast även om nu män tar mindre ansvar för relationen generellt sett, har ingen aning om det stämmer, är det ju fortfarande rimligtvis något individuellt. En del män tar väl mindre och en del män mer ansvar? Tänker att t.ex. en person som anser att båda ska ta lika stort ansvar inte passar ihop med en person som anser att den ena ska ta 90 % av allt ansvar.

  • Mats Hansson skriver:

    Ja, jag förstår att du talar om ett strukturellt (patriarkalt) problem, det är strukturen, andra som bör ändra sig. Detta med män som bara glider undan har väl de flesta kvinnor upplevt. Men jag säger lika fullt att du på ditt personliga plan har ett val, jobba med din relation, eller skippa den, och försök hitta ngn som tar ansvar. Att förvänta sig en strukturell förändring i brådrasket är lönlöst.

    • Fanny skriver:

      Jag förespråkar strukturellt förståelse av individuella problem vilket jag tror gör att en kan lösa dem bättre.

  • Mats Hansson skriver:

    Jo, det tror jag också, men alla är som sagt inte så lätta att övertyga, ens att få dem att se den problematik du talar om. Och då är ju frågan vad man ska göra.

    • Fanny skriver:

      Klart en lösning är att göra slut, det är väl fan upp till var och en. Men det du sysslar med här att individualisera problemet, göra det till en fråga om ”personlighet” och lägga ansvaret på kvinnan.

      • Mats Hansson skriver:

        Nog finns ett individuellt ansvar. Även om vi är starkt kulturellt betingade. En kultur man kan vilja förändra. Ett individuellt ansvar man särskilt har som vuxen. Att relationer är dåliga kan man inte helt skylla på kulturen, lite ansvar får man själv ta för sina relationer. Sätta upp regler och krav om du så vill. Jag har stött på många kvinnor som har varit väldigt noga med hur de vill ha sina relationer, inget konstigt med det, det är helt rätt. Det är bara att finna sig eller dra.

        • Fanny skriver:

          Och fortfarande så är det du skriver helt poänglöst i kontexten. Jag har aldrig sagt att en inte har individuellt ansvar, det är det faktiskt du som inbillar dig.

    • Fanny skriver:

      Det gjorde du. Jag beskrev ett generellt problem, du drog det till individnivå och gjorde det t en fråga om personligheter.

  • Mats Hansson skriver:

    Jag tycker ändå man måste få relatera till det ”strukturella mönstret”, särkilt när det som här handlar om relationer. Som dina kommenterare gör, en del känner igen sig. Det blir så abstrakt om man bara får förhålla sig till ”mönstret”, inte får sätta in sig själv i sammanhanget. Jag tror dom flesta gör det, även om du nu tycker att de inte ska göra det.

  • Karl-Johan skriver:

    Individuella val och prioriteringar… men vad har det att göra i en strukturanalytisk diskussion, Mats? Visst, individen försvinner i sammanhanget och blir något förenklad men att försöka identifiera trender i sociala sammanhang och mellanmänskliga relationer kan också ge människor en möjlighet att utvecklas förbi negativa gruppbeteenden.

    I högstadiet hade vi ett ”gentlemannahandslag” på att lite övervikt på tjejer = äckligt. Det påverkade säkert alla killars syn på hur tjejer bör vara, vilka konstellationer vi umgicks i och inte minst hur tjejerna såg på sig själva. Det blir lite väl simpelt i det läget att säga ”Jaha, men det är väl bara för den mulliga tjejen att hitta ett trevligare sällskap då?”

    Fast jag tycker iofs att du har en poäng med det individuella partnervalet ändå. I viss mån ser vi det ju redan eftersom det idag är mer ovidkommande om en man har jobb, hus och bil.
    Om han är emotionellt otillgänglig, socialt outvecklad, och inte gör minsta tillstymmelse till att försöka synka med eller öppna sig för de kvinnor som han träffar, så är det rätt sannolikt att han blir ratad, ensam och bitter i alla fall.
    Det är väl på sätt och vis ett framsteg, fast någonting ännu bättre är väl om män kan ta till sig och lära sig ett bättre beteende? Det blir väl bäst för alla så.

  • - skriver:

    Det här inlägget är viktigt och bra, önskar fler förstod att relationer fungerar på detta sätt. Viktigt att påpekas är även att en relation aldrig är fulländad; den kan alltid bli bättre.

  • Jorinda skriver:

    När jag gick i högstadiet (1979-81) Karl-Johan hade vi en norm i tjejgruppen som löd ungefär på följande sätt: en kille som är osäker och inte visar vad han vill är värdelös.
    Detta påverkade alla tjejers syn på hur killar bör vara, vilka konstellationer vi umgicks i och inte minst hur killarna såg på sig själva. Det blir väl lite simpelt i det läget att säga ”Jaha, men det är väl bara för den osäkra killen att hitta ett trevligare sällskap då?”

    • Karl-Johan skriver:

      Ja, det förvånar mig inte,
      Det är nog helt sant att en sådan här ordning stärks och befästs från både kill- och tjejgrupper, men en måste komma ihåg att sådant här inte är något som barn själva orsakar.
      De vill ofta väldigt gärna ses som vuxna i den åldern, och då gäller det att klä på sig vuxenlivets attribut. Det gör de absolut, men de gör det mycket mer tydligt än samhället/vuxenvärlden, och utan hyckleri.
      Om samhället t ex säger att det är alldeles speciellt fantastiskt när kvinnor ser bra ut så fyller tonåringarna bara i den outtalade antitesen att de som inte följer den normen måste vara mindervärdiga.

      Generellt är den här typen av exempel praktiska i argumentation med folk som inte vill tro på negativa sociala strukturer. Det blir väldigt konkret och begripligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv