Etikett: kropp

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.

Twitter 10/8. Att sluta skämmas.

Denna sommar har jag kunnat bära ärmlösa plagg utan att ständigt skämmas för mina armar. Jag har också burit shorts utan att skämmas för mina ben eller behåring. Har faktiskt kunnat ha precis de kläder jag vill ha utan att känna mig obekväm. För några dagar sedan badade jag och solade i enbart trosor och jag skämdes inte det minsta lilla, dolde inte min kropp. Detta har inte varit någon medveten process, det har liksom bara kommit. Jag har slutat skämmas över min kropp. Men det är liksom inget motstånd längre.

Även de dagar jag känner mig obekväm i kroppen så kan jag gå klädd som jag vill. Det är som om jag har rätt att finnas till. Det är en fantastisk känsla. Så mycket rörelseutrymme jag har erövrat. Jag behöver inte längre tänka på hur jag sitter, går, står, tar plats i det offentliga rummet. Jag behöver inte kolla i spegeln en miljon gånger innan jag går ut behöver inte rätta till eller gömma mig.

Det känns så absurt att tänka att jag en gång i tiden behövde sminka mig vissa dagar för att jag kände mig ful. Jag har rätt att leva i det här samhället. Jag har rätt att synas och att ta plats.

Det finns ingenting som är så fantastiskt som känslan av frigörelse. Att sluta skämmas, att känna stolthet för den en är. Finns så många som har så långt kvar och som kämpar mot så mycket mer. Alla borde få känna den känslan.

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en  brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.

Äggdonation.

Har bestämt mig för att göra en äggdonation och var på första mötet på reproduktionscentrum nu i veckan. Det första en gör är att träffa en kurator som pratar med en om varför en vill göra donationen, ens känslor inför att ha genetiska barn som en inte kan söka kontakt med och så vidare. En får också berätta om sitt liv, sig själv och så vidare. Efter besöket så har de någon slags möte där de bestämmer om en är en värdig donator, och om en går igenom så ska en göra en massa prover, läkarsamtal och så vidare. Mellan första samtalet och själva donationen är det minst ett halvår.

Det är intressant att få sitta och fundera på alla de där sakerna som rör kroppen och barnaskaffandet, på vad som är miljö och gener och på hur det skulle kännas att veta att någon delar mina gener. Inte för att en är hindrad från att göra det annars, men att gå igenom en sådan process drar såklart igång tankarna. Jag har på sista tiden, trots att jag verkligen inte behöver ta ett beslut nu, gått omkring och tänkt en massa på detta med barn. Det är spännande att få reda ut de tankarna.

En annan sak jag gillar är att en får veta en massa om sin kropp och hur den fungerar. Det är något jag kan känna att jag har synnerligen låga kunskaper om fast det är något som spelar så stor roll i mitt liv.

Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Självkänslan behöver inte sitta i kroppen.

De senaste dagarna har jag hört det påstås att personer som inte är smala tenderar att ha sämre självförtroende. Denna uppfattning motiveras ofta med att smala personer oftare visar upp sin kropp i tighta kläder, bikini och så vidare. Detta är en syn som jag tror finns på många håll i samhället, att självförtroende oftast tar sig uttryck i att man gärna visar upp sig på olika sätt, att man har ett kroppsspråk och en klädsel som är utmanande och inte döljer sig själv. Ofta när det görs reklam för viktnedgång så beskrivs en av de största fördelarna som att man numera ”är nöjd med sig själv” och ”kan ha tighta jeans och bikini”. Att ha en vikt man är bekväm med ses som något väldigt relevant i fråga om självkänsla.

Att ens kroppsuppfattning ses som så otroligt viktig för ens uppfattning om sitt eget värde är i mina ögon ytterligare en samhällsmyt som skapar ett stigma kring tjocka personer. Som tjock eller mullig antas man må dåligt över hur man ser ut och en viktnedgång antas föra med sig positiva effekter på ens självkänsla. Att personer som gått upp i vikt skulle kunna förbättra sin självkänsla på vägen eller till och med gjort det på grund av förbättrad självkänsla ses som osannolikt.

Det eftersträvansvärda borde vara att ha en såpass bra självkänsla att ens uppfattning om ens eget värde inte påverkas på grund av några kilon hit eller dit. Att gå ner i vikt för att man vill kunna ”känna sig nöjd med sig själv” är på det stora hela en ganska tragisk anledning. Inget fel å att vilja nå en mer hälsosam livsstil och därmed eventuellt också en snyggare figur, men att se självnöjdheten som själva ändamålet är väl egentligen bara ett bevis på att man hänger upp alldeles för mycket av sitt liv på vad man väger.

Man kan ha bra självkänsla utan att för den sakens skull vilja visa upp sin kropp för allt och alla. Man kanske helt enkelt inte passar i bikini eller så vill man inte blir sedd för sin kropp framför andra kvaliteter man har som person. Man kan tycka att man väger några kilo för mycket utan att för den sakens skull ha en fullkomligt raserad självkänsla, ty på samma sätt som man kan vilja förbättra sina teckningsskills, sitt intellekt eller sin allmänbildning utan att vara ett mänskligt vrak så kan man vilja förbättra sitt utseende utan att hänga upp hela sin självbild på det, utan att se ett eventuellt misslyckande som jordens undergång.

När det sunda är undandtaget.

Jag är så jävla trött på artiklar om kändisar som ”älskar sin kropp” som det ju verkligen finns en jävla uppsjö av. Kvinnliga kändisar ska alltid intyga att de älskar sina kroppar, speciellt om de gått upp i vikt. Det är väl bra om X-tina har ett avslappnat förhållande till sin kropp, men att detta blir en nyhet förutsätter ju att vi lever i ett klimat där man förväntas att inte älska sin kropp om man ser ut som henne.

Jag tror att många som läser artikeln om X-tina reagerar ungefär såhär: ”det är ju bra att hon har självkänsla nog att vara nöjd med sig själv trots att hon har gått upp i vikt”. Det antas att man ska vara missnöjd om man gått upp, att man inte är det ses som ett lyckligt undantag.

Respektera min rätt att bestämma över min egen kropp tack.

Ikväll har jag varit så sinnessjukt irriterad på människor som inte fattar skillnaden mellan att ha en personlig preferens och att sprida en bild av att allt som går utanför den skulle vara fel. Som DennisM.

Fy alltså. Sådant kan verkligen sätta sig hos mig. Inte just för att DennisM tycker det, för han är ju liksom en idiot. Det som stör mig är att hans sätt att tänka förekommer i en mindre extrem form hos väldigt många människor.

Kan inte alla människor snälla sluta ha sådan jävla åsiktstourettes och lära sig skilja på i vilka situationer det är relevant att säga sin åsikt och inte? Man behöver inte säga exakt vad man tycker om precis allt för precis alla, faktiskt. Det tillför inte världen något att berätta att någons skor är fula, att någons kroppsfunktioner är äckliga eller att man tycker att någon väger för mycket. Ska det vara så svårt att förstå?

Respektera att jag bestämmer vad jag gör med min egen kropp. Ingen annan ska ha några åsikter om hur jag väljer att klä mig, sminka mig, äta eller raka mig. Det är mitt val, mitt problem, och ingen annans. Och om du finner det motbjudande så har jag ett jävligt enkelt tips: ligg inte med mig! Det lär inte vara något du behöver anstränga dig för heller, eftersom jag av princip inte ligger med idioter.