Hanna Fridén har skrivit om mannens rätt att bestämma i abortfrågor. Givetvis ska ingen annan än kvinnan själv kunna avgöra huruvida hon ska göra ett ingrepp eller inte, men jag tänker mig att om man som man inte vill ha barn så undviker man att använda kondom. Det känns rimligt. Man är två om ett samlag och båda har lika stor skyldighet att skydda sig, även fast det ofta betraktas som kvinnans ansvar.
Hon skriver också om den eventuella möjligheten att avsäga sig sitt faderskap. Detta är något jag har propagerat stenhårt för innan men som jag blivit lite mer tveksam till nu. För om pappan kan avsäga sig faderskapet bara sådär så känns det som att vissa män kommer bli ännu mer oansvariga när det gäller att skydda sig. Jag tycker att det är viktigt att sex ses som en gemensam fråga med gemensamma konsekvenser, man ska inte behöva ta konsekvenserna ensam bara för att man är kvinna.
Men det finns ett men, och det är kvinnor som ljuger om att de tar preventivmedel fast de inte gör det och som därför tvingar in män i ett faderskap de försökt undvika. I en sund relation så uppstår såklart inte ett sådant scenario, men jag har hört om fall där det inträffat. Och det är bara så jävla fel och omoraliskt att ljuga in någon i ett livslångt ansvar.
Frågor om föräldraskap är komplicerade. Generellt anser jag att både mamman och pappan ska ha ansvar eftersom både mamman och pappan hade kunnat skydda sig vid samlaget. Om man har skyddat sig men något går fel ska den bördan inte heller bara ligga på kvinnan. Men om man kan föra i bevis att man blivit förd bakom ljuset så anser jag att man ska kunna avsäga sig sitt föräldraskap.
”Ord mot ord”? Hur bevisar man att man faktiskt skyddat sig om partnern hävdar något annat?
Det ska vara konsekvenser om man knullar utan skydd. Och nu kommer jag låta hemskt gammaldags men skitsamma: alla vet att sex kan leda till graviditeter, med eller utan skydd, och har man sex får man också ta eventuella konsekvenser. Precis som med könssjukdomar. Dessutom är det här med barn inte den bördan många tror, särskilt inte om man är ”sjysta helgfarsan” som tar med kidsen på Donken och bio.
Men hur skulle det bevisas? Och seriöst, sedan när blev det olagligt att ljuga? Självklart är det äckligt och omoraliskt, men olagligt? Kvinnor kan dessutom missa piller, eller så funkar inte pillerna. En kollega har blivit gravid två gånger, trots p-stav. Det är ju inte självklart att man i det läget gör abort.
Skulle kvinnan i så fall kunna avsäga sig föräldraskapet, om mannen vill ha ungen och hon är villig att föda den? Känns ju om möjligt ännu mer märkligt.
Nä, har man avlat ett barn är man förälder. och vill man inte bli det får man se till att det inte händer.
Det behövs två för att det ska bli något, så jag är kritisk till att mannen ska kunna göra någon slags ”juridisk abort”.
Vidare s tänker jag på det du skriver
”Men det finns ett men, och det är kvinnor som ljuger om att de tar preventivmedel fast de inte gör det och som därför tvingar in män i ett faderskap de försökt undvika. I en sund relation så uppstår såklart inte ett sådant scenario, men jag har hört om fall där det inträffat. Och det är bara så jävla fel och omoraliskt att ljuga in någon i ett livslångt ansvar.”
Jag läste för ett tag sedan ett svar till detta som är ett vanlig påstående bland olika gruppen (en artikeln som jag nu inte kan hitta vilket gör mig irriterad) som handlade om statistik från USA som tog upp hur det ser ut mellan kvinnor och män när det gäller exempelvis som att ta sönder kondom, göra något med p-pillerna, eller hota/tjata för att få barn osv. Det var fler män som gjorde detta. Vilket också förvånade många för det finns en fördomsfull bild av att det är kvinnor som gör sådant här. Jag blev inte förvånad då jag hört det förut, men få brukar tro på en för dom utgår ifrån den fördomsfulla bilden.
Jag vet inte, även om man slipper betala underhåll och vad faderskap nu mer har för juridiska konsekvenser tror jag att det spelar marginell roll, biologiskt är man ju ändå pappa till ett barn. Frågar barnet vem som är pappa (vilket alla ungar lär göra) så är ju svaret knappas ”ingen” bara för att det råkar vara så i rent juridisk mening. Och kommer ungen och knackar på din dörr så spelar det ju knappas heller någon roll vad som står i bokföringen.
Är inte heller säker på om jag tycker det är rätt mot barnet. I praktiken så blir biologiska relationer viktiga för väldigt många människor, känslomässigt.
Båda har samma ansvar för att skydda sig fast kvinnor har ju tyvärr fortfarande ett större utbud av skydd. Oavsett vem som använder det så är det fortfarande bådas ansvar att det används.
Om man använder skydd (oavsett om det är gummi, p-piller eller likvärdigt) tycker jag det är rimligt att anta att båda är överens om att man inte vill ha barn på grund av att man knullat den gången. Om inte så borde man klargöra för det så att den andra har chans att backa ur.
I det fall man trots allt blir med barn och bara kvinnan vill ha barn så kan ingen tvinga henne att göra abort, men det vore ansvarsfullt att göra det förutsatt att hon inte är beredd att ta hand om barnet själv. Det är liksom inte bara ens eget liv man bestämmer över, det är potentiellt tre personers liv.
Poängen är att bara för att man har haft sex betyder det inte att man tackat ja till att bli förälder. Inte längre.
Ovanstående är förstås teoretiskt, om man kommer så långt som till en juridisk nivå så är man ju kungligt knullad i huvet…
Sen kanske jag är naiv men problemet med att någon ljuger, är det verkligen ett stort problem? Det är ju oansvarigt till en rent absurd nivå.
Jag har hört om det. Jag har inte påstått att det är ett stort problem, men i de fall det händer så tycker jag att man ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Mord är inte heller ett stort problem, men vi har lagar kring det ändå.
Män ska ha rätt att avsäga sig föräldraskap? Låter inte vettigt någonstans, hur tänkte du då när du stenhårt propagerade för det?? Och vill inte män ha barn kan DE ta ansvar och använda kondom.
Vet inte hur jag tänkte då, har som sagt övergett min ståndpunkt.
I fallet jag tar upp, när kvinnan lurar mannen att hon använder andra preventivmedel, så tycker jag att det är rimligt. Förutsatt att det kan beläggas på ett rättssäkert sätt, vilket ju lär bli lika knepigt som att bevisa en våldtäkt.
Kommer för det första vara omöjligt att bevisa, för det andra är det barnet som får lida av pappans negligerande så nej, även om mamman ljugit är det INTE rimligt att pappan ska få slippa. Som jag redan skrev finns det kondomer som han lätt kan trä över kuken om man inte vill ha barn. Visst är det förjävligt att ljuga om en sådan sak, men kvinnor blir ljugna för hela tiden. Typ att snubbarna som gjort dem gravida ska vara där för dem. Sen när barnet är fött så sticker de. Ska mamman då få avsäga sig föräldraskapet bara sådär tycker du?
Rimlig invändning. Jag kan absolut se hur detta skulle bli problematiskt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ska fundera lite på detta.
Ville: ”men det vore ansvarsfullt att göra det förutsatt att hon inte är beredd att ta hand om barnet själv” – Eller så kanske det vore ansvarsfullt av PAPPAN att ta hand om sin unge istället?
Förutsättningen i resonemanget är att man använt preventivmedel och därmed visat att man inte vill ha barn just då. Om man sedan ändrar sig och totalt skiter i vad mannen vill så tycker jag att man får ta konsekvenserna.
Kvinnan ska inte ensam behöva ta konsekvenserna om något skulle gå fel med preventivmedlen, typ att kondomen sprack, om de tär det du menar?
Om man säger så här, jag tycker att kvinnan borde göra abort, för mannens och barnets skull. Jag tycker också att mannen oavsett ska ta konsekvenserna, för barnets skull, om kvinnan nu skulle vara en skithög och behålla barnet.
Man är alltså en skithög om man inte vill gå igenom en abort? Är du 11 år eller bara dum i huvudet?
Tagga ner lite, jag tror inte att det var menat så.
Jag håller med Ville i det att kvinnan, under vissa omständigheter, borde genomgå abort. Om jag hade råkat bli gravid med Emanuel för att jag t.ex. slarvat med p-ringen så hade jag absolut gjort abort, delvis för hans skull. Detta för att Emanuel borde kunna lite på att jag inte slarvar eftersom vi som par har skyddat oss från oönskad graviditet mha p-ring.
Om jag hade slarvat och sedan vägrat göra abort hade det varit ganska fittigt, det tycker jag. Sedan ska ingen kunna bli tvingad till abort om det är även svinig att försöka pressa ngn till det, men det gör det inte mindre svinigt att vagga in ngn i tryggheten om att man skyddar sig och sedan inte göra det och dessutom inte gör abort.
Man kan bli gravid utan att man slarvat. Och nej, tänker inte tagga ner. Har du varit gravid själv? Bara för att man är för fri abort betyder det inte att när man väl blir gravid känner att det är rätt att göra så mot sin kropp. Killar som Ville kommer aldrig förstå sådant för de kan inte bli gravida.
Du får gärna ha din åsikt men jag skulle uppskatta om du inte förlämpade folk som dessutom, i Villes fall, råkar vara goda vänner till mig.
Jag har varit gravid ja. Jag behövde inte göra abort för jag fick missfall men jag vågar ändå uttala mig om att jag definitivt skulle ha gjort det. Jag säger inte att det hade varit enkelt eller att alla skulle göra så.
Om det hade skett hade jag förväntat mig att ”pappan” skulle stötta mig genom det hela och betala minst hälften av en eventuell kostnad. Detta är dock bara min personliga moral, och inget jag tycker det ska lagstiftas om. Det har jag inte heller uppfattat att Ville eller den ofrivilliga pappan anser.
Om graviditeten skett på grund av en olycka så tycker jag inte att pappan ska kunna avsäga sig föräldraskapet. Det jag skrivit om är det mycket specifika exempel att en kvinna lurar en man att hon skyddar sig.
Vissa ämnen tar jag personligt, det kunde lika gärna vara min mamma din polare ville kalla för skithög. Hon behöll sitt barn och pappan stack och han kände för övrigt inte att det var hans ensak att ta hand om sitt barn då han redan hade en familj i ett annat land. Undrar vem det är som är en skithög.
Okej. Men håll en god ton.
Ville skrev ju även att pappan bör ta ansvar om mamman behåller barnet. Jag vet inget om hur det gick till är din mamma blev gravid så jag kan absolut inte uttala mig. Jag har bara sagt att jag personligen inte hade velat utsätta min partner för det och att jag tycker att tjejer som lurar killar att de skyddar sig fast de inte gör det beter sig illa.
Det kan jag hålla med om.
Ett stort problem är väl också i såna fall alla pappor som avsäger sig faderskapet, men sedan efter några år ångrar sig? De kanske mognar med tiden och vill ha kontakt med sin avkomma? Kanske barnet söker upp sin far och fadern lär känna barnet och ångrar sig? Ska de då kunna, om barnet vill, få tillbaka sitt faderskap? Blir de då också återbetalningsskyldiga till mamman allt uteblivet underhållsbidrag? Extra skadeståndspengar för att mamman ensam har fått ta hand om barnet i flera år? Hur ska man kunna se till att män ändå inte söker upp barnet själva, domstolsbeslut om besöksförbud?
Vet också om minst en person som ”lurats” på ett faderskap, men jag tror inte att ett sån lag skulle fungera tyvärr. Många män som skulle kunna utnyttja systemet, slippa de ”jobbiga” småbarnsåren och sen komma in igen i barnets liv när de är mer ”lätthanterliga”.
Jag tror inte att man skulle vara så beräknande kring det. Jag anser att om man avsagt sig faderskapet så är det gjort och kommer aldrig åter (om man inte gör det inom ramarna för adoption), men ingen kan ju hindra pappan från att uppsöka barnet öht.
Det låter ganska hårt då man som sagt, kan mogna, ändra sig med tiden, ångra sig, jag misstänker att de flesta som ”lurar” någon att bli pappa är relativt unga och papporna likaså.
Och som tidigare Hanna (sorry, såg inte att en Hanna redan kommenterat, ändrar mitt nick till Hannan)sa, hur ska det bevisas att man ”lurats” till ett faderskap?
Sedan de män som jag känner till som lurats till att bli pappa har iaf älskat och velat umgås med sitt barn, så därför har jag väl kanske lite extra svårt att tro att så många skulle avsäga sig faderskapet annat än för att straffa mamman.
Hej!
Jag är just en sån ”ofrivillig” farsa. Vi kände inte varandra så väl, dejtade bara några gånger och vi struntade båda i kondom. Hon sa att hon var säker på sina perioder, och jag hade inte vett/mognad/riskminimeringstänkande nog att dra på kondomen ändå.
Sen blev hon gravid, såklart. Och ville behålla barnet, oavsett om jag ville vara med eller ej.
Mitt liv gick i bitar. Det kändes slut. Jag visste inte om jag skulle mörda henne eller ta livet av mig själv, eller bara sätta mig i bilen och åka ut i Europa och aldrig återvända.
Jag kunde liksom inte i min vildaste fantasi tänka mig att någon ville skaffa barn mot den andres vilja, särskilt inte om det var en främling.
Men nu, sju år senare har jag mognat. Barnet (anonymiserar lite här) och jag har en bra relation, en dag varannan vecka.
Kontentan är, inte ens jag som har varit i situationen vet vilken som är den bästa lösningen. Precis som ni säger, en juridisk faderskapsavsägning betyder ingenting.
Det enda som hjälper är att upplysa mer innan. Visst visste jag hur barn blir till. Men jag kalkylerade bara med könssjukdomar eller ej när jag valde bort kondomen. Visst står det att använd kondom för att undvika graviditet. Men i mitt huvud gick inte kopplingen mellan graviditet OCH att bli förälder. I mitt huvud gick graviditet => abort, om inte båda vill.
Så min mission numera är att upplysa unga killar om detta.
Och om ni känner någon kille som råkar ut för detta, var snälla mot honom också. Det är en livskris av enorma mått att tvingas bli förälder mot sin vilja. Och till skillnad från en abort, så bleknar det inte med tiden, utan barnet är hela tiden där och påminner dig om överkörningen/kränkningen från mamman.
Kränkningen som jag då upplevde går utanpå allt jag någonsin upplevt vare sig tidigare eller senare.
Först senare kunde jag inse att mamman upplevde samma kränkning fast från andra hållet. Hon blev påknullad, och sen stack jag, och jjag kände mig som en spermadonator och kassako för 18 år framåt.
Detta sår tar mycket tid och enormt mycket energi att läka. Men idag är jag stolt över att kunna säga att det är så gott som läkt.
Så, upplysning av unga män. Det är lösningen. Och i de fall det redan hänt, så måste det finnas stöd och samtalshjälp för mannen också. Det pissiga beteende jag mötte av professionell personal (”Jojo, är man så dum att man ligger utan kondom så får man väl betala för sig..” / Socionom på familjerådgivningen, i storstan)
Tack för din upplysning, intressant att få höra av någon som vart med om det.
Men helt ärligt, du träffar ditt barn en dag varannan vecka? Skulle inte kalla det faderskap, snarare bekantskap.
Jag fick barn med någon som fick VÄLJA om jag skulle göra abort eller inte (tyckte inte det kändes så coolt att göra det själv) men sen så kom han ju på att det var ”jobbigt” att ha barn, vi flyttade isär och han blev helgpappa. Skulle han isf kunna tacka nej till faderskap när kiden väl kom (underhåll kostar)? Nu har han ju blivit ”mognare” och vill ha mer kontakt med kiden men så var det verkligen inte i början. Nej usch och fy, är man förälder så är man. Visst ska man få knulla runt och ”ha kul” men ibland tänker jag mig att alla dessa religiösa människor som bara har sex med någon de är seriösa med faktiskt har en poäng.
Förd bakom ljuset kan nog båda parter bli, så att den ena ska kunna avsäga föräldrarskapet men den andra inte, tycker inte jag håller.
Att förminska ansvaret en ”helgfarsa” har känns inte heller helt rätt. Det är väl klart att bli förälder påverkar båda individerna och jag upplever det ganska vanligt att ansvarsfördelningen skiftar under olika perioder i föräldrarnas liv. Så ens roll som ”helgfarsa” är väl aldrig hugget i sten.
Ett barn förtjänar att födas som önskad i så stor utsträckning som möjligt, så bäst är väl om man är mogen nog att ta ansvar för att skydda sig om man nu inte vill bli förälder och kunna föra en vettig kommunikation med varandra.
Jag förstår mycket väl tanken att kunna avsäga sig faderskapet men håller inte med, vilket ju inte heller du gör… Man måste tänka utifrån barnperspektivet. Kanske mår inte barnet bättre av att ha en biologisk far men man ger i alla fall förutsättning för att det ska göra det om man ger barnet möjlighet att träffa sin far. Jag är av tron att ju fler vuxna, stabila förebilder det finns för barnet, ju bättre är det för det ger tillgång till många olika sätt att vara, tänka och leva. Om barnet lär sig att man kan vara olika från början så är chansen att barnet växer upp till en fördomsfri och öppen person större.
Nu svamlade jag bara på och höll mig kanske inte till ämnet… Men man kan inte alltid förutspå livet även om man använder alla preventivmedel som finns. Det finns en risk/chans att bli gravid i alla fall. Tyvärr. Sen är det aldrig rätt att luras men det kan inte röra sig om så många fall så det är inte så intressant att diskutera.
Sofia:
Jo, jag vill ändå kalla det faderskap. Men det är sant, det finns ju flera olika aspekter av det. På pappret är jag barnets pappa. Enligt barnet själv är jag en av två pappor (numera). Förut var jag den enda pappan, men sen en pojkvän kom in i bilden runt barnets tvåårsålder, så har det glidit mot att han också är pappa. Och för mig känns det mycket bra att han har två pappor, liksom. ”Pappa, vet du vad pappa sa igår?” kan barnet säga ibland.
Men som du säger, Sofia, så är jag pappa, men jag är inte förälder. Att vara förälder är att uppfostra, nöta, gnuggas mot varandra och så vidare. Jag har i den bemärkelsen valt att ta och ha mindre ansvar. Och anledningen till det är att vårt samarbete i början inte alls fungerande. Jag skulle på något vis vilja jämföra det med att tvingas starta företag med en person som mobbat dig hela livet, eller misshandlat eller våldtagit dig. Allt mamman sa, gjorde och tyckte gjorde mig upprörd. Och hon hade samma känsla, visade det sig. Vi grälade vid varje överlämning, vi grälade via sms, vi grälade i telefon.
Så barnet, som i början bara var en förlängning av henne, och en påminnelse av den oerhörda kränkning som jag upplevde var något som jag hade mycket svårt att ta till mig. Kärleken till detta barn är inte lika stark som den jag känner till mitt (senare skaffade) barn inom min egen (nya och självvalda) familj.
Anledningen till att det är en dag varannan vecka, var att kärleken och orken helt enkelt inte räckte till mer de första åren. Om barnet kom oftare över till mig och senare till mig och min egen flickvän så blev jag irriterade och kände att barnet blev nerkört i halsen på mig. Kränkningen låg alltid där och lurade. Och vid trotsåldrar så var det oerhört lätt och lågt att tänka att ”Det där beteendet har barnet fått från henne. Det är hennes usla uppfostran, etc…”
Senare har barnet blivit sin egen, och vi har nu en mycket fin relation. Men barnet och jag har blivit vana vid en dag varannan vecka. I framtiden kan det komma att öka, kanske.
Men det är ju så att det går inte att öka tiden, för att sen komma till mamman och säga att: ”Nä, det känns för mycket. Jag har inte så mycket kärlek och ork/värme att ge till det här barnet. Barnet får komma lite mer sällan igen.” Det är att svika. Men att hålla överenskommelsen och vara förutsägbar, pålitlig och ha tillräckligt mycket kärlek för den tid som gäller är det som är viktigt och det som bygger relationen.
Därför tar jag myrsteg i detta. Vi har numera övernattningar ungefär var tredje gång, och det funkar bra. Barnet vet ju inget annat sätt att umgås med sin pappa heller, så för barnet är detta arrangemang helt normalt. Och efter en dag eller ett dygn, så längtar det hem till sin mamma igen.
Att vara ofrivillig pappa är inte som att vara en skild pappa. Du har inte avlat ett barn i kärlek och samförstånd, och det barnet är inte en symbol och en förkroppsling av er kärlek för varandra.
Jag tror att många gravida blivande mammor i en sån här situation tänker att ”bara han ser den lilla parveln likna pappa, och sen hålla barnet i famnen, så smälter hans hjärta, och sen blir vi ihop sen.”
Jag var uppe på sjukhuset strax efter födelsen och höll i barnet, och kände _ingenting_. Eller rättare sagt, jag kände för att bara slänga barnet i famnen på morsan, slå henne på käften och sen springa därifrån. Jag var helt chockskadad.
Det är från den punkten man som ofrivillig pappa mycket väl kan komma att utgå, när ett föräldraskap/faderskap/kärleksrelation ska byggas upp med det barnet.
Jag tror att många av de fall där föräldrarna gör slut under barnets första år, att något sånt här mycket ofta kan ligga och lura bakom. Men att killen bestämmer sig för att vara en reko farsa och vara där och inte sticka även om han inte alls ville bli pappa. Men sen växer det inre trycket och kränkningskänslorna, och till slut så måste han ut, bort. Och vips, så är han ett svin, en svikare.
Men var finns mammans ansvar i det? Kan hon också vara skyldig till att det tar slut, genom att via sitt beslut sätta sig över en annan människas liv.
Jag tycker till syvende och sist att varje barn förtjänar två föräldrar som väljer, längtar efter och älskar sitt barn.
Men i bland blir det inte så, och då får alla göra så gott de kan.
Och ska jag ge något råd till en mamma där ute som är i en sån här situation, så är det att ta små, små steg för att närma sig pappan. Tvinga honom aldrig. Och försök att inse att den kärlek du känner för barnet, känner förmodligen inte han i början. Men han kan med _tiden_ komma att känna kärlek för det barnet. Och om du är stor nog, be gärna om ursäkt och förklara att du förstår att det beslut du tar kommer gå ut över hans liv oerhört mycket.
Och som du skriver, Ann. Ju fler vuxna runt omkring, desto bättre. Och numera är det inte så ovanligt och skamligt med annorlunda familjerelationer, som det var förr.
Det är såklart ingen lätt situation. Jag förstår dig, även om det såklart varit mer optimalt om du varit mer närvarande. Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter på ämnet!
Då jag lovat att hålla god ton här har jag svarat i ett blogginlägg istället. Läs den som pallar.
Fy vilket satt du svarar folk i denna diskussionen, till Sofia (som inte alls var otrevlig, man far val for fan kalla folk dum i huvet om man tycker det, eller gar vi pa dagis?)… du borjar svaren me ”tagga ner lite”.. ”okej men hall en god ton” om du vill fora fram din asikt kanske du borde tanka pa sattet du pratar me dom, o inte prata me dem som om dom ar ett litet barn o du ar dagisfroken haha!
Nagot av det vidrigaste jag kan tanka mig ar en tjej som lurar killen att hon tar skydd nar hon inte gor det, men du kan val inte ARLIGT mena att om kvinnan har kvar banet och foder det, sa har pappan ratt att avsaga sig faderskap, det ar helt RIKTIGT javla stort att tanka sa. Det ar val inte barnets fel att mamman ar sa sjuk att hon ljuger om nagot sadant. Sjalvkart ska pappan ta hand om barnet enda, det ar en vidrig sak av mamma o gora men det ar knappast barnets fel. Och du pratar om abort som att det ar samma sak som att lamna tillbaka ett kladesplagg i en affar som du inte vill ha langre.. du sa nagot som ” om ja slava me p staven nar ja va me emanuel sa hade ja gjort abort for hans skull”… Vad otroligt naivt att resonera sa. Later riktigt kanslokallt, det handlar om ett barn, inte en SAK.
Fattar inte varför jag inte skulle få be folk att inte gå till personangrepp i mitt eget kommentarsfält. Din ton är otrevlig, aggressiv och inte inbjudande alls. Jag vill ha diskussion, inte smutskastning. Jag har dessutom bemött de flesta kommentarer seriöst och bemött deras argument. Vad jag inte vill ha är förolämpningar. Om du tycker ngn är en idiot: argumentera emot och bevisa att personen ifråga har fel.
Menade inte att vara anonym—> http://www.inlondon.myshowroom.se
Och till pappa mot sin vilja:
Tjejen var SAKER pa sina perioder? Varken du eller tjejen verkar ha tillracklig information om sex om ni trodde det skulle vara en saker metod. Som du sa, sjalvklart blev hon gravid. Varfor ar du forvanad? Och ja, det ar forjavligt att kvinnan har sjalv ratt att bestamma om abort eller ej, men det kan ju inte vara pa nagot annat sett, det ar Hon som bar barnet. Man kan fa men for livet av abort, psykisk satt. Det handlar om ett liv. Som kvinnan far kanslor for automatisk efter som det vaxer inuti henne. Sa otroligt naivt att TRO att en manniska inte kan vilja behalla ett barn, bara for att inte pappan ville det. Sa kan man ju inte resonera, att bara TRO, ANTA, nar det handlar om nagot sa viktigt som ett liv.
Du kan svara direkt på kommentaren. Gör gärna det.
Du får nog också se till att hålla god ton. Om folk beter sig som dagisbarn får väl jag agera fröken.
Precis det jag menade, du har en valdigt provocerande ton till manga folk, jag tror du vet det sjalv 🙂 och det proves my point att du inte ens svarade pa det jag sa. Im off!
Ansåg inte att det var nödvändigt. Fattar fortfarande inte varför jag inte skulle få tillrättavisa folk på min egen blogg.