Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.
Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.
Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.
Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?
Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.
Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.
än en gång. jag har inte sagt att jag använder hårda ord/skriver som jag gör för att ”jag är sån”. seriöst. nu börjar det bli jävligt tröttsamt.
Hm, ser inte var jag skrivit det här heller.
så du menar att det här inlägget inte har NÅT med ditt föregående eller vår diskussion att göra?
Jo, det har det såklart, men jag har inte skrivit att någon sagt ”jag är sån”.
men än en gång. uppenbarligen var det så alla har tolkat dig och jag förstår inte vad du annars kan ha menat. Jag tror faktiskt inte du heller gör det utan jag tror bara du inser att din argumentation inte riktigt höll men nu vägrar du backa bara för sakens skull. Och DET är jävligt tröttsamt
nej det var inte så ”alla” tolkat mig. det var kanske fyra, fem personer.
Nåja, nu skrev jag inte att någon sagt ”jag är sån” heller så kan vi lämna just de tre orden, tack!
”Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.”
Okej, där stod det visst. Nåja, lägg fokus på det senare alternativet istället. Kan ta bort det tidigare om det är i vägen för din förmåga att förstå min poäng.
jag förstår din poäng, och hade kunnat hålla med om den om jag inte vetat att den är baserad på din uppfattning om mig som jag känner är kraftigt missförstådd.
visst det kan vi göra, men jag tycker ändå LD borde läsa igenom sina egna inlägg och twitterkonversationen som hon hade med dig och reflektera lite över hur hon har formulerat det hela
Oavsett precis hur man formulerar sig är det ju andemeningen som räknas, om just ”jag är sån” är tre ord hon absolut inte vill kännas vid så får det väl gå.
det är inte orden. det är andemeningen. du kan byta ut orden, men poängen är densamme: jag tar inte ansvar för mina inlägg utan använder min personlighet som argument. vilket inte är sant.
jag håller helt med, och det är just den där andemeningen som jag tycker genomsyrar inläggen och twitterkonversationen. Just nu tycker jag att det känns mest som att någon har målat in sig i ett hörn…
jag känner mig inträngd i ett hörn.
men där har du satt dig själv
det har jag gjort. Jag har inga problem med att fanny missförstått. mitt problem är att hon vägrat acceptera att hennes uppfattning om hur jag menade var fel och att hon (ni) fortsätter insistera att jag ursäktar mig med min personlighet.
Men det är ju det du GÖR.
Jag håller helt med dig. Det är stor skillnad på saklig kritik angående ett allför elakt formulerat inlägg och kritik som utmynnar i rena personangrepp som inte är konstruktivt alls. Att sedan försöka förklara sig ur knipan med att skylla på ens mindre bra personlighetsdrag tycker jag är helskumt. Men jag tycker förstår att hela debatten igår var helskum den med…men som sagt ett riktigt vettigt inlägg av dig!
igen. jag har inte skyllt på min personlighet.
Ja uppfattar det fortfarande så som att du efter provokativa inlägg som väckt reraktioner slänger in inlägg om hur du är som person och att du bloggar såsom du gör och att text är en konst osv osv kanske inte som ursäkter utan brasklappar.
När man sedan påpekar att man uppfattat dig si och så hade det underlättat att förstå dig ifall du istället för att svara med ett ”du har fel” svarar ”det var inte så jag menade”. Det blir lättare att ta till sig det då.
fast det gjorde jag ju! Flera gånger!
Det har jag missat.
Jag läser själv inlägget mycket allmänt. Kan vi inte, inte minst eftersom inge specifik person nämns utan det exempel som ges är hämtat från när Fanny själv skrivit saker hon i efterhand inte varit nöjd med, lyfta det här till en nivå över en specifik diskussion med en specifik person vid ett specifikt tillfälle? Det kanske bara är jag, men jag tycker att det börjar bli tröttsamt.
Jag ska försöka förklara lite mer ingående och tydligt och sen får det vara bra.
Ibland, och det var det jag bland annat ville FÖRKLARA med mitt ”linda skugge”-inlägg, så postar jag innan jag tänker. Alltså inlägg utan eftertanke, plan, syfte osv. Det gör jag. Jag skulle dock aldrig ursäkta det med ”sån är jag tihi!”. Valet att posta i affekt är ju ändå ett medvetet val. Jag har ju inte tappat självkontrollen helt. Jag har valt att göra det och DÄR ligger syftet, inte i inläggen specifikt alla gånger, för många inlägg är helt utan eftertanke, utan i valet att posta i affekt.
Syftet, som jag förklarade i inlägget ”linda skugge” är att jag vill ge läsarna en upplevelse av att de befinner sig inne i mitt huvud och får ta del av alla mina känslor och tankar. Även det som är fult. Jag har givetvis gränser och ibland händer det att jag går över de och då ber jag alltid om ursäkt. Det har hänt att jag raderat inlägg som varit för grova.
Hela min blogg är uppbyggd av massvis av facetter, precis som jag. Ibland vill jag medvetandegöra och diskutera. Ibland vill jag roa. Ibland vill jag uppröra. osv. Jag bloggar om vardagsliv och allvarligare saker. Om trams och om allvar. tillsammans vill jag ha en helhel. OM jag bara fick skriva ett endaste inlägg så skulle jag utryckt mig annorlunda. Men min blogg är en helhet och alla små bitar sammarbetar och behövs för dynamiken. Lady Dahmers värld.
Jag trivs med mitt skrivande och tycker att jag uttrycker mig bra. Jag inspireras av andra skribenter som skriver med samma känsla. Jag inspireras sällan av de som enbart är sakliga och samlade även om jag kan ta till mig en del därifrån också. För mig är det även viktigt att få skriva i en rytm och med ett språk som … äsch, jag kan verkligen inte förklara det där, men det är samma känsla jag har när jag målar. Jag kan bara måla på ”mitt” sätt annars blir det tomt, själlöst. fel.
Detta innebär dock INTE att jag inte är intresserad av utveckling, feedback eller annat som hjälper mig att bli bättre på det jag gör eller bättre på att göra mig förstådd. För det jobbar jag hela tiden på. Och jag har, som jag sa från början här, inga problem att erkänna när jag gör fel eller när andra har poänger. Men jag gör det på mitt sätt. (alltså jag postar inga inlägg om det om det inte känns befogat) Jag sköter det i kommentarsfältet, genom mail eller i kommentatorns egna blogg. det är inte alltid DU ser det. Det beror på. Jag tycker det är viktigt att visa uppskattning, även inför kritiska röster.
De flesta, tro det eller ej, ger mig positiv respons och OM jag nu ska bry mig om andras feedback så är det väl rimligast att jag lyssnar på majoriteten? Och framförallt på min magkänsla?
Sen så ber jag dig om perspektiv. Jag vet inte hur många läsare du har, men jag har 7000 unika om dagen. Jag får ju hundratals kommentarer i bloggen och på twitter, och i mailen och massvis av dem ser du inte ens eftersom att jag har drygt FYRA a4-sidor med blockade ip-nummer från folk som spyr hat hos mig. Alla har en åsikt om det jag säger och många gnäller (inte så farligt, men det blir mycket till slut) på det ena och det andra. jag var roligare förr, jag är dålig på ditt och datt, jag borde göra så. osv. Tänk på hur du känner inför de kommentarer du får och multiplicera det. Tänk också på att jag antagligen (mitt eget fel) drar till mig mer ilska. Föreställ dig hur det påverkar en, dag efter dag. Förstår du? Om jag skulle bemöta allt eller ta till mig allt så skulle jag må väldigt dåligt.
Och jag fattar fortfarande inte varför man inte skulle kunna ursäkta sig med att man är på ett visst sätt?? Menar inte att LD har gjort det, men jag däremot gör det ofta! Jag är tex ganska impulsiv. Jag är verbal och jag är inte rädd för att folk ska bli upprörda. Därför kan jag formulera mig hårt och drygt ibland. En person som är eftertänksam, mild och bryr sig om vad folk tycker skulle aldrig formulera sig och skriva såna saker som jag gör,. helt enkelt för att den personen inte är så.
Jag bryr mig heller inte direkt om vad andra människor tycker om mig, därför ber jag heller inte särskilt ofta om ursäkt. För SÅN ÄR JAG. En person som däremot bryr sig om vad folk i allmänhet tycker om henne skulle kanske ha bett om ursäkt nu för att fortsätta vara populär. Men JAG skulle aldrig göra det, eftersom jag inte är en sådan person. Sån är jag, helt enkelt.
Och alla är heller inte intresserade utav att BLI milda, eftertänksamma samt bry sig om den stora massan. Det finns liksom många sätt att vara människa på.
Jag tycker den här diskussionen ni för är sjuk! Ni utgår ifrån att LD har ursäktat sig med att ”hon är sån”. Jag uppfattar inte att LD har ursäktat sig på något sätt och jag tycker inte heller att hon har någon anledning att göra det.
Hade hon däremot ursäktat sig med ”jag är sån” hade jag varit den första att förstå det. Eftersom jag också ÄR SÅN.
Okej. Men då får man också ta att folk kritiserar en. Man kan välja att skita i kritik, ingen kommer stå där med en pistol mot ditt huvud, men folk kommer att tycka att du är arrogant och dryg. Om det är det du vill uppnå, kör hårt.
fast när jag säger att jag inte bryr mig om folk tycker si eller så, så blir det ju också ett jävla liv över det.
Men det ”jävla livet” uppstår ju därför. Man behöver inte ta åt sig av kritik men då får man ju räkna med att även fortsättningsvis få kritik. Men alltså, detta är fan skitmeta.
Jag personligen skiter högaktiningsfullt hur folk uppfattar mig så länge de läser mig. Och du läser ju uppenbarligen Lady Dahmer ändå, eller hur? Kanske att du kommer att gå in på hennes blogg ännu oftare efter det här?
Och dessutom, uppfattar du LD som en enbart dryg och arrogant person? Jag personligen har uppfattat ganska många fler egenskaper och sidor hos henne än dessa. Självklart har jag även uppfattat sidor hos LD som jag kanske uppskattar mindre, men hallå! Så är det ju med alla människor på hela jorden. En av mina bästa vänner kan vara jävligt dryg och jobbig hon också, men det är ju inte så att jag baserar alla mina känslor för henne på just de egenskaperna. Och jag kräver framför allt inte att hon ska ändra på sina sidor för att tillfredsställa mig. Utan de där ”sämre” sidorna skulle hon ju inte vara hon. Däremot kan vi ju diskutera våra sämre sidor, stöta och blöta dem. Men att kräva förändring bara för att jag tycker/har uppfattat något, är ju befängt.
Och ja. Det är väl självklart att man tar att folk kritiserar en, det gör ju LD oxå. Du verkar dock tycka att man bör ta åt sig av all kritik också, men du måste ju acceptera när någon väljer att inte ta åt sig. LD tycker inte att din kritik av henne är befogad. Hon har förklarat om och om igen varför hon inte tycker det. Hon tycker det är helt okej att du kritiserar henne, men hon tycker att du har missuppfattat henne. Det har hon rätt att tycka eller hur? Hon har tagit emot din kritik, lagt ner sjukt mycket tid på att diskutera med dig. Men hon känner inte att din kritik är befogad. Kan du liksom inte bara ta det? Ändrar du dig själv efter minsta lilla kritik du får, oavsett om du tycker att den är befogad eller ej?
Men jag har inte skrivit att man ska ändra sig för minsta lilla, har du varken läst inlägg eller diskussion? Du attackerar halmgubbar.
Och alltså, jag har ju accepterat att hon inte håller med, har till och med sagt att vi inte kommer komma vidare i denna diskussion och att vi borde lägga ner den, med båda våra åsikter intakta eftersom ingen uppenbarligen lyckats övertyga den andra.
Jag har läst allt. Du förminskar mig. Du gör det hela tiden. En känd härskarteknik. Som jag förstår det kritiserar du LD för att hon inte ber om ursäkt. Du kritiserar henne även för att be om ursäkt genom att säga ”sådan är jag”. Jag tolkar det som att du tycker att LD bör be om ursäkt för det hon skrev om Carola. Och jag tolkar det som att du inte tycker att man kan ursäkta sig genom att säga ”sån är jag”. ”Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande” Som jag ser det ligger grunden i detta. Du irriterar dig på att LD inte ber om ursäkt. Du vill att hon ska ändra sig och förstå att hon har gjort fel. Och du kan inte acceptera att hon vägrar göra det. Sedan allt tjafs om att man inte kan ursäkta sig genom att säga ”sån är jag”…LD har enligt mig inte ursäktat ett skit. Däremot förklarat.
Jag fattar inte hur du kan se det som att jag förminskar dig, men i så fall har väl du gjort precis samma sak genom att kalla huvuddelen av mitt resonemang för ”tjafs” och helt fritt dra slutsatsen att det ”egentligen” handlar om att jag blir stött för att hon inte ber om ursäkt.
fast att återigen dra upp samma sak gång på gång på gång…det är att mucka tycker jag. tjafsigt liksom.du kanske kan förklara vilken din personliga slutsats är? vad är det jobbiga? att LD inte ber om ursäkt, eller att hon, enligt dig, ursäktar sig med att ”sån är jag”? Hon menar ju att hon inte har gjort det, men vad är det som är fel i att göra det?
Har redan skrivit att det stämmer att diskussionen gått på rundgång, vilket såklart delvis är mitt fel, och om du kollar i flödet så försökte jag avsluta den innan. Vad jag anser är fel med ursäkten i sig tycker jag mig redan ha förklarat i inlägget; det handlar om att man inte tar ansvar för sitt beteende utöver att konstatera att det är så man är. När man får kritik besvarar man inte kritiken utan bara konstaterar att det är så det är. För mig, i min moraliska kodex, är det en självklarhet att ta ansvar för sina handlingar. Det kanske inte är så för dig, men då är du så otroligt långt ifrån mig i moralisk övertygelse att det knappt är värt att diskutera.
Att du sedan anklagar mig för att förminska dig och säger att jag ”alltid gör så” för att sedan kalla mitt resonemang för tjafs och dessutom berätta för mig hur det är jag tänker ”egentligen” tycker jag är anmärkningsvärt. Hur ser du på din egen debatteknik?
och här har vi en av mina inspirationskällor!
och ja, så som jenny förklarar är det ju också. vissa saker beror ju på att man ”är sån” helt klart. I mitt fall också.
Alltså nu har jag läst igenom alla kommentarer och inlägg både här och på LDs blogg och jag tror jag börjar haja.
Du, LD, är en fascinerande person i all din gränslöshet, modig och samtidigt sårbar och du har sjukt mkt vettigt att säga. Samtidigt kan du många gånger reta skiten ur mig för jag tycker att ditt sätt att bemöta kritik på är drygt och arrogant, ofta som att tala mot en vägg och jag tror mycket av detta intrycket beror på att du ofta uttrycker dig avfärdande istället för förklarande.. Det är min uppfattning och den kan ju inte vara så fel i och med att du upprepande gånger meddelat oss läsare att du har åsiktstourettes, är arrogant och motsägelsefull och det är så du beter dig i text ibland också enligt hur jag uppfattar dig utifrån bloggen.
Men gällande Carola-inlägget tror jag nu jag förstår varför du inte vill ta tillbaka någonting. Snälla rätta mig om jag förstått dig fel nu men det du ville förmedla med inlägget var inte först och främst att Carola har Jesus-komplex med en neokolonialistisk attityd, utan känslorna hennes blogg väcker i dig, att du blir så sjukt provocerad av henne och hur hon behandlar sin dotter, och därför tjänade det hårda språket ett syfte.
Jag tror de flesta dock förstod det först och främst som ett debattinlägg om mödrar som adopterar från Afrika, alltså en generell åsikt. Och jag kan tänka mig att det är därför du ofta blir missförstådd, för dina känlor är ju dina och de kan du ju inte be om ursäkt för. Man kan ändra åsikt men inte rå för hur man känner. In this view så hajar jag precis varför inlägget om hur du är som person skrevs och postades.
Jag vet inte, jag kan vara helt ute och cykla nu.
Sen vill jag tillägga att jag håller med dig i sak om Carola även om jag tyckte att det var överdrivet och onödigt hårt. Min chef som är svart harjättemycket problem med sitt hår som nästan faller av vid sidorna bara för hennes mamma tog henne till frissan när hon var liten flicka för att få det rakt, hon minns fortfarande hur ont det gjorde. Det bör tilläggas att hon växte upp i ett afrikanskt land bebott av både vita svarta och coloured, vilket ytterligare spätt på det vita idealet.
Det känns lite som Lady Dahmers syfte med bloggen liknar Kissies. Hon skriver i affekt, i syfte att väcka reaktioner, få läsare etc, och det är inte alltid orden ska tas på allvar. Ibland är det bara ”raljerande”, ibland sarkastiskt (dvs ett skämt), och ibland för att väcka effekt. Problemet med detta, som påpekats många gånger i Kissies fall, är dock att andra människor kommer till skada på vägen. När Kissie skriver provokativa inlägg om någon annan känd eller okänd människa, drabbas denna människa i still privatliv. Och när Kissie på skämt hittar på ”barnmatsdieten” för att driva med samhället och läsarna, får det ändå den effekten att tusentals läsare blir viktnojiga. Det är en skillnad på det skrivna och talade ordet. I tal kan man grimasera, ändra tonläge osv för att visa att ”detta är sarkasm, affekt” eller liknande. I det skrivna ordet kan man inte göra så, och avsändaren är någon som inte känner en personligen. Därför tas det skrivna ordet mer bokstavligt. Det skrivna ordet raderas heller aldrig från internet.
En annan person som använder sig av liknande strategier är Katrin Z. Bl.a. skrev hon för inte så länge sen ut något som tolkades som ett dödshot mot en f.d. barnflicka. När hon kritiserades för detta intygade hon dock att det bara var ”hennes hurmor”. Detta är säkert sant, men det fick oerhörda konsekvenser för den enskilda flickan (och för synen på nyanlända polacker i Sverige i allmänhet). Detta var kanske inte KARTINS syfte och intention, men eftersom det skrivna ordet är ett opersonligt kommunikationsverktyg tolkades det så.
Om man använder sig av det skrivna ordet som verktyg, i offentligt sammanhang, måste man ta ansvar för vad man skrivit, d.v.s. för sin texts bokstavliga budskap.