Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.
Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.
Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.
Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.
Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.
Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.
När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.
Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.