Fick en kommentar under det här inlägget för ett tag sedan, angående hur en ska hantera sexism.
Jag stör mig på när folk tycker att man inte ska bli arg när nån är sexistisk för att man då gör ”som de vill”, det vill säga, de vill retas, du blir förnärmad, de vinner. Att man istället ska ha en dräpande replik på lager. Jag ser det inte som en tävling om vem som ska äga den andra och skrika ”in your face!”, jag ser det som att man måste, som du säger, respektera sig själv och inte ta en massa skit. Sen om den sexistiska personen tycker det är kul att jag blir arg får den väl tycka det då. Det är hens sak och inte min.
Jag känner också igen dessa ”råd” kring hur en bör hantera sexism och antifeminism i hög grad. Alltså att en ska ta det ”värdigt” på olika sätt och inte bli arg/ledsen/frustrerad eftersom personen som utsätter en för det ”vinner” då. Det känns lite som samma retorik som fanns kring mobbar enär en gick i grundskolan; visa inte att du blir arg eller ledsen för då ”vinner” mobbaen, sjunk inte till ”deras nivå” och så vidare.
Jag kan verkligen känna att jag förlorar jävligt mycket om jag anpassa mitt sätt att vara för att någon annan inte ska ”vinna”. Blir jag arg eller ledsen så vill jag visa det, inte hålla det inom mig för att någon idiot kan tycka att det är roligt att jag blir det. Det är, precis som sägs i kommentaren, faktiskt inte mitt problem. Det är väl synd för den människan att hen har ett så fattigt liv att hen njuter av att göra andra illa, det gör inte att jag ska gå omkring och dölja mina känslor inför saker och ting. Det blir liksom återigen mitt fel att jag utsätts för andra människors påhopp, det blir jag som måste förändra mig för att deras beteende ska upphöra. Jag vägrar acceptera den problembeskrivningen. Jag vägrar förställa mig själv ytterligare en gång för att anpassa mig efter den som förtrycker.
Jag önskar att färre personer kunde sluta dela ut råd om hur en som kvinna ska reagera när en bli utsatt för olika former av sexism. Kan vi inte bara enas om att hur en än gör så är det inte ens fel att en blir utsatt för detta. Att jag inte har någon dräpande kommentar på lager betyder inte att jag borde vara en måltavla för sviniga personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Jag förstår inte varför andra försöker lära mig hur jag ska hantera detta uppenbara uttryck av ett förtryckande system på bästa sätt, målet måste väl ändå vara att förändra det?
Jag håller med. Samtidigt känner jag ofta att jag vill ha någon slags upprättelse och att de få gånger som det känns som att jag fått det har varit när jag dragit till med en riktigt smädande replik medan de flesta gånger som jag visat att jag blivit arg och ledsen så har sexisten eller mobbaren kunnat utnyttja det och genom att skratta eller på andra sätt håna mig fått mig att må ännu sämre. Det borde inte vara så men det blir lätt att man ger andra rådet att hålla sig lugn och komma med en dräpande replik istället för att ilsket säga ifrån för att på så vis spara den andre från att bli än mer hånad.
Nu blir det att jag berättar mitt sätt ”hur man ska reagera”, men kanske hjälper någon…
Först blir jag irriterad/arg & säger till att det är urbota töntigt & kränkande med sexism.
Om sexismkommentatoren inte slutar där, utan fortsätter med att håna & ”har du ingen humor eller!” – det är DÅ jag drar dom dräpande replikerna, blabla, nåt om hur mitt intellekt kräver mer avancerat utformade ”skämt” för att det ska kunna kallas humor & så nåt aktuellt/historiskt om *ämnet sexismen handlade om* & konsekvenserna det ger, samt det negativa det innebär för männen generellt. Hur trivial orättvisan än är som drabbar mannen (om ämnet sexismen handlade om innebär en sådan) kontra allvarligheten diskrimineringen blir för kvinnor, så brukar sexisterna som gillar att håna haja till på denna, ”Wtf, blir jag själv drabbad?” liksom, ibland tillräckligt mycket för att ”hejda sig”.
Dom gånger jag blivit tafsad på har jag inte sagt ifrån, och det ångrar jag nu i efterhand. Jag ville liksom inte vara pinsam och ställa till en scen, och tänk om han faktiskt inte menade att tafsa… massa såna bortförklaringar har jag dragit för att slippa ställa mig själv till svars för att jag inte sagt ifrån. Men nu vägrar jag skämmas för hur jag agerar efter tafs eller liknande. Om jag inte ”vågar” säga emot så är det helt okej, det är tafsaren som gör fel och inte jag! och om jag sparkar han i skrevet så är det också helt okej liksom.
Jag vill inte att människor ska säga åt mig hur jag borde reagera när nån utsätter mig för sexuellt ofredande, om jag inte bett om råden. I mina ögon är det väldigt likt victim-blaiming.
Vad gör man när ens familj är rasister och sexister? JAG ORKAR INTE TA DEBATTEN. Inte med någon jag måste träffa varje dag. Men om jag inte tar debatten säger de ungefär ”du tar inte debatten för du har inga argument” och då blir jag så jävla frustrerad att jag bara vill förklara allt för dem, även fast jag vet att det inte kommer att ändå något eftersom de inte tar mig seriöst. faktum är att de tar mig såpass oseriöst att de inte FÖRSTÅR att de tar mig oseriöst. Snälla hjälp mig förhålla mig till detta. Gör så jävla ont. De tror att jag är hjärntvättad, jag tror (vet) att de är hjärntvättade. Gör så jävla ont, det är inga äckliga idioter på flashback, det är min jävla familj!!!!! De kommer aldrig förstå mig, vad ska jag göra
min familj är också sjukt genomsyrad av sexism. skulle aldrig få för mig att argumentera eller ens nämna ordet sexism i en konversation med min släkt. jag vet inte vad man ska göra. jag har typ accepterat att det är så det fungerar hos oss.
Många människor i min närhet som jag älskar och tycker är fina och bra människor på många sätt kan vara otroligt sexistiska men kanske framför allt rasistiska. (Jag har så mycket blandade känslor kring detta, är jag en idiot som älskar dessa människor?)
Jag vet inte heller vad jag ska göra. Att bryta med dem är inte ett alternativ, men att ta debatten kommer jag inte så långt med heller. Vad gör man?
Vad gäller fysisk kontakt så tänker jag alltid markera. Men verbal sexism, alltså jag pallar inte reagera längre genom att säga till hen, jag tycker det är så självklart att en är dum i huvet som säger ngt sexistiskt, som rasism liksom. Hädanefter tänker jag reagera på sexistiska kommentarer som jag gör när ngn pruttar högt eller gör äckliga ljud, rynka på näsan och skämmas åt den personens vägnar för hen är så jävla pinsam.
Min erfarenhet är att de flesta människor blir illa till mods om en visar att en blir ledsen för något denne har sagt. Det är väldigt effektivt att våga visa att en blir ledsen av sexism. Det kan vara svårt i början eftersom vi får lära oss att visar du att du är ledsen visar du dig sårbar och det är något negativt. Men jag skulle snarare säga att våga visa att en är ledsen är ett tecken på styrka och många reagerar med att anse att en är modig. Så det är mitt tips, kanske inte till alla situationer men ganska många ändå, att visa att det personen just sa gjorde dig ledsen. Har varit mycket effektivt i mitt liv i alla fall.
http://www.huffingtonpost.com/2013/06/17/china-hair-stockings_n_3455250.html
Denna kan nog få dig att slippa sexism…