Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.