Jag har tänkt en del på det här med vad en gör efter en relation. Det finns en idé om att en inte kan bli sårad över vad ens tidigare partner gör efter att relationen är avslutad. Detta stämmer såklart till viss del, men jag tror att jag skulle bli sårad om någon av mina expartners gick in i nya relationer på vissa premisser.
I mina relationer så har jag blivit utsatt för saker som skadat mig, och som jag har förmedlat till de människor jag har varit i en relation med. Om dessa människor skulle gå in i en ny relation och göra samma sak mot den nya partnern som de gjort mot mig så skulle det visa på att personen inte hade tagit mina ord på allvar eller reflekterat över sitt eget beteende. Det skulle innebära att personen tänkte att anledningen till att det skitit sig var att just jag som individ inte ”passade” för den sortens agerande och inte att agerandet var fel i sig. Detta skulle jag anser vara en förolämpning mot min förmåga att analysera skeenden i relationer.
Jag anser att en bör ta sin partners tankar och känslor på allvar såväl i som efter en relation. Om en direkt återupprepar ett beteende som gett ett icke önskvärt resultat i förhållande till en människa så visar det tydligt på att en inte tog den tidigare relationen på allvar, och inte är villig att försöka undvika att upprepa samma misstag. Det tyder på en syn på relationer som är föga sympatisk.
Att reflektera över en avslutad relation är att hedra den, det är ett erkänna att den var betydelsefull i ens liv och att den påverkade en. Att inte vara villig att göra detta arbete tyder på att en tycker att det är viktigare att upprätthålla sin bekvämlighet och sin självbild än att reflektera över hur en behandlar andra människor, och detta tycker jag säger väldigt mycket om en människa. Det sårar mig om en tidigare partner inte försöker förstå vad som skett mellan oss och varför jag eller vi båda farit illa av det, med tanke på hur mycket arbete jag själv lägger ner för att förstå det och utvecklas av erfarenheten så att jag slipper hamna i samma destruktiva dynamik igen.
Jag håller med dig i det du skriver. Jag ser dock ett problem: om någon skall ändra sitt agerande måste förändringen komma inifrån. Personen själv måste vilja förändra sitt beteende, det räcker inte med att omvärlden vill det.
Vad har det med något att göra tycker du?
Stort tack för att du satt ord på vad jag har gått igenom under ett helt år.
hej fanny! tack för en fantastisk blogg, den betyder mycket för mig.
jag gjorde slut med en man för ca ett år sedan och reflekterade inte så mycket över förhållandet efteråt. jag tänkte bara att vi inte passade ihop, och njöt av ett liv utan honom. men på den senaste tiden har jag tänkt mycket på förhållandet som vi hade, och efter att ha läst många av dina relationsinlägg inser jag hur mycket jag har normaliserat allt han utsatte mig för. nu i efterhand hatar jag honom något fruktansvärt och är så jävla arg över all skit och, i några fall, övergrepp som han kommer undan med – eftersom jag insåg dem försent. vi är inte ovänner, och därför har jag tänkt lite på att kanske träffa honom och lätta på mitt hjärta, få ett ordentligt avslut genom att göra honom medveten om allt han faktiskt utsatte mig för, så att han inte gör om samma ”misstag” nästa gång. han går nämligen fortfarande runt i sin offerkofta och är ledsen över att jag dumpade honom.
mina vänner som också känner honom tycker dock att detta är en fruktansvärt dålig idé, och att han inte alls är mottaglig för någonting sådant. de menar att han aldrig har förstått mig och kommer aldrig att göra det heller, och att jag bara borde fortsätta utesluta allt som har med honom att göra. jag vet ju såklart detta, och att jag fortfarande håller kvar vid min vilja att FÅ RÄTT. men 2,5 år och en ätstörning senare känner jag lite att han har tagit alldeles för mycket tid, självkänsla och energi av mig för att han ska slippa höra allt jag har att säga. hur hade du gjort? jättetacksam för svar. kram!
Ja, det låter klokt.
Även relationer som kraschar får ju tillbaka lite värde om den part som ställde till det tänker igenom vad som hände och inte för det vidare till en ny relation.
Vad för slags beteende och män tänkte du på?
För om det är de där emotionellt likgiltiga och loja killarna som tycks lite mentalt frånvarande och låter relation på relation falla ihop så tror jag att det rätt ofta rör sig om att de kollar på porr och runkar för mycket, och att de inte inser hur ett sådant beteende påverkar dem.
Jag menar avtrubbning och en internaliserad objektifiering av kvinnor, en hjärna som bara jagar snabba dopaminkickar och inte orkar med mycket annat.
Det kanske mer är en pusselbit snarare än fullständig förklaring men det slår mig att då du har skrivit flera texter om män som duckar det känslomässiga arbetet och verkar likgiltiga så passar det hand i handske med en massa egna berättelser från män som jag har hittat.
Det här är män som sabbat alla sina relationer tills de har lärt sig att porr är ett jävla gift, att vara van vid snabb tillfredsställelse leder till övergrepp, samt att objektifiering av kvinnokroppar (från både porren och samhället i allmänt) leder till opersonliga och meningslösa relationer.
Förlåt om det här är lite av en urspårning av ämnet, men jag tänkte det som en kommentar till den här texten + den serie av texter du har skrivit på sistone.
Kära Karl-Johan,
Nu verkar det som att du har bestämt dig för vad Problemet är; att titta på porr. Kan du se att genom att definera Problemet, så kommer du undan med att sluta (om du ens började) reflektera över dig själv och dina relationer? Du har uppenbarligen bestämt dig för att Problemet är att titta på porr, och det är ju lätt låta bli att göra.
Således kan vi lätt se att din definering av Problemet är helt värdelös, ja, till och med kontraprduktiv. Jag tycker att du ska fortsätta fundera över vad PROBLEMEN (plural) skulle kunna tänkas vara, så att du inte kommer undan med att sluta reflektera över dig och dina relationer.
Ja, precis så! Jag kan känna en samhörighet med mina tidigare partners framtida partners. Jag önskar att de slipper gå igenom samma konflikter som jag och mina partners gjort, att mina ex lärt sig något. Och likaså att jag kan vara självreflexiv nog att inte försätta mig eller mina framtida partners i situationer som jag har tidigare negativa erfarenheter av. (Och jag vill tillägga att din sista mening är spot on hur jag resonerar).