Att tvinga in folk i cynism.

Ofta så säger folk att jag ”skulle må bättre” om jag slutade med feminism och sånt. Jag undrar om de inser att jag inte föddes till feminist, utan att det är något jag har blivit. Det fanns en tid innan för mig, och jag mådde ungefär likadant då. Fast med en viktigt skillnad såklart, nämligen att jag skämdes en massa för att jag inte kunde ”ta mig i kragen” och må bra. Idag skäms jag inte, för jag vet att skulden inte är min

Jag tror att det är såhär: människor ur alla politiska läger mår dåligt, men alla verbaliserar det inte på samma vis. Jag har lärt mig att verbalisera och politisera min ångest, för jag har lärt mig att det personliga är politiskt. Detta är för mig en mycket viktig insikt i livet, politik handlar om känslor och inte om något abstrakt tänkande, typ kring ”rättigheter” eller liknande. Det handlar om vad vi lever, vad vi känner. Därför pratar jag om det, medan andra gör sitt bästa för att ständigt dölja, förneka och förtränga sitt jag, sina känslor. Ständigt mena på att dessa saknar relevans, att svaren istället ska sökas i det abstrakta, det som ligger utanför en själv.

Det som stör folk är såklart inte att jag mår dåligt, utan att jag har mage att ställa krav på samhället jag lever i, att jag har mage att inte sitta och låta skulden konsumera mig själv utan istället vänder blicken utåt. Ingen bryr sig om att någon mår dåligt, men när denna någon börjar snacka om det som ett samhällsproblem, då fan ska det tipsas om hur jag ska göra för att må bättre.

Det är förvisso möjligt att jag skulle må bättre om jag slutade engagera mig politiskt, troligen lär vi aldrig få veta sanningen eftersom det inte kommer hända. Faktum är att jag inte gör mina livsval eller val av politiska åsikter baserade på att jag ska ”må bra”, alltså undvika att konfrontera mig själv med jobbiga saker. Jag gör mina val i livet baserat på vad jag tror på och vad jag tycker är viktigt. Jag tycker det verkar så himla märkligt att basera sina åsikter på vad en mår bra av att tycka och tänka och inte efter vad som verkar rimligt.

Det handlar nog mer om den egna rädslan för att allt kanske inte är helt perfekt här i världen, och att vi kanske borde göra något för att förändra saken. Jag tänker att om det inte var så hade det inte varit så viktigt att förklara för de som kämpar att de borde sluta, istället hade en kunnat luta sig tillbaka och chilla medan andra förde kampen. Men icke, det viktiga är att få de som gör motstånd att sluta kämpa, att undervisa hen i cynism. För det är klart att det här samhället tjänar på att vi är cyniska. I ett kapitalistisk samhälle så kommer cynismen och egoismen aldrig utgöra ett hot, det som skrämmer är drömmen om och kampen för ett annat samhälle. Att människor säger: det är inte detta jag vill, jag är inte nöjd, och det är faktiskt inte mitt eget fel. Det skrämmer, ty det är där fröet till samhällsförändring ligger och gror.

2 reaktioner till “Att tvinga in folk i cynism.”

  1. Jag tror personligen att cynism är en idiotsäker metod för att må dåligt. Kanske inte omedelbart, men i längden. Förmågan att ta in och bry sig är, tror jag, viktigt för människan, och känslor fungerar ju inte som att man liksom blir rikare om man sparar på dem och den som har mest när hen dör vinner. Någonstans måste man förstås dra sin gräns, och något slags försvar mot omvärlden måste man ha för att inte gå i småbitar (du skriver ju om det i senare inlägg; agera vs. reagera) men det är ju en helt annan sak än att göra cynismen till livsstil.

  2. ”Det som stör folk är såklart inte att jag mår dåligt, utan att jag har mage att ställa krav på samhället jag lever i, att jag har mage att inte sitta och låta skulden konsumera mig själv utan istället vänder blicken utåt. Ingen bryr sig om att någon mår dåligt, men när denna någon börjar snacka om det som ett samhällsproblem, då fan ska det tipsas om hur jag ska göra för att må bättre.”

    Det här!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *