Cyniska kvinnor och risktagande män.

I Moulin Rouge stiftar vi bekantskap med Christian som blir kär i en prostituerad kvinna, Satine. Filmen följer Christians kamp för att få Satine att lämna bordellen och leva sitt liv med honom. I denna kamp är det centralt att övertala Satine om att hon borde lämna allt det hon har varit, hela sin situation, för att helt gå upp i livet med honom. Han vill att hon ska följa med honom på hans livs resor, allting som har att göra med hennes gamla liv eller hennes drömmar förkastar han. Han vill inte att hon ska ligga med hertigen, trots att det är villkoret för att hon ska kunna bli en skådespelerska, hennes största dröm i livet. Han övertalar henne att fly tillsammans med honom kvällen innan premiären av den första riktiga pjäs hon ska medverka i, så att hon inte ska behöva ligga med hertigen. Christians behov av att ha exklusiv tillgång till Satine är viktigare än Satines behov av att leva ut sina drömmar inom ramarna för hennes situation.

I 10 things I hate about you får Verona pengar för att dejta Kat, som är känd för att vara en cynisk manshatare. Han utsätter henne för upprepade övertalningsförsök, han dyker upp på ställen som hon hänger på, för att visa att han är värd att satsa på. Till slut resignerar Kat och börjar dejta honom, bara för att få veta att det hela från början var en fråga om pengar. Även om Verona under processen också fått känslor för Kat så har det hela inletts som en brutal uppvisning i patriarkal makt. Kat har all anledning att vara cynisk, ty det är så männen i hennes omgivning behandlar henne. De ser på henne som ett objekt de måste övervinna för att få något – pengar, sex eller tillgång till hennes syster, som också framstår som ett objekt.

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Det sägs ofta inom romantiken att en inte ska ge upp när det kommer till kärlek, att en ska kämpa tills en får det en vill ha. I mäns fall innebär detta att en sa fortsätta göra närmanden tills kvinnan resignerar, alltså slutar avvisa honom och går med på att göra heterosexuell praktik. Detta anses ”romantiskt” eftersom mannen krigar för att få det han vill ha, för kvinnan betyder så mycket för honom. Men om en människa faktiskt betyder mycket för en så borde en låta denne själv få avgöra vad och när hen vill, inte utsätta denne för idel påtryckningar. Det handlar inte om omtanke om någon som person, det handlar om att göra ansträngningar för att erövra och äga någon. Det är att behandla någon som egendom, inte som ett subjekt som är kapabelt att fatta sina egna beslut.

Samtidigt kan kvinnor drömma om just denna behandling, om att en man ska motbevisa dem i deras cynism, att det ska visa sig att det romantiska löftet faktiskt också är sant. Och det är därför så mycket romantisk film slutar just när kvinnans cynism brutits ner, när hon resignerat och övertalats till att tro på det romantiska löftet. Då har förhoppningen om en lycklig framtid öppnat upp sig framför henne, men hon har ännu inte hunnit bli nedslagen i sin förhoppning av den patriarkala verkligheten. Och det är ju just i hoppet som romantiken lever. Inte i det som är nu, utan i det som skulle kunna bli.

En kan resonera att mannen gör kvinnan en tjänst genom att få henne att släppa cynismen och lita på honom. Han ”botar” henne från hennes manshat, han visar henne att det finns sätt att vara tillsammans på som inte innebär våld och förtryck. Och det är givetvis fint att det finns män som respekterar kvinnor, men själv handlingen att bryta ner kvinnans cynism för att få en chans är i sig ett respektlöst våld. När en gör sig skyldig till det skapar en ett band.

Vissa kvinnor skulle kanske mena på att de var tacksamma att de blivit visade detta, om mannen lyckas ta sitt ansvar, men faktum är att mannen inte kan veta det på förhand. Han väljer att ta en risk, men det är inte sitt eget skinn han riskerar utan hennes. Han väljer att bryta ner henne och göra henne sårbar i tron om att han kan ta hand om henne och ge henne ett bättre liv. Han betror sig egenmäktigt detta stora ansvar, utan att fråga henne om saken. Det är ett spel där han har allt att vinna, nämligen att få känslomässig tillgång till en kvinna, men ingenting att förlora. Om situationen blir besvärlig för honom kan han lämna den, ty han är inte känslomässigt beroende av henne som hon är av honom när han väl trängt in.

Den cyniska kvinnan vet detta. Hon vet att männens anspråk är stora i ord men betyder lite i praktiken. Hon har blivit sviken och vill inte vara med om det igen. Den man som får henne att hoppas riskerar att göra henne besviken på nytt, men ett sådant svek kommer vara så mycket värre just eftersom han rivit ner ett försvar.

Centralt i romantiken är att mannen ska kämpa. Han ska kämpa sig igenom hinder, och det spelar ingen större roll om de är externa eller om det är sådana som kvinnan själv sätter upp. En elak häxa som i Törnrosa, en svartsjuk partner som Carl i Titanic eller en kvinnas cynism som i Moulin Rouge eller 10 things I hate about you– i mannens ögon är de alla bara olika former av hinder som ska övervinnas. Filmen följer samma dramaturgi, mannen får upp ögonen för en kvinna han vill göra till sin och kämpar sedan för att få henne. När han bryter ner hennes cynism så räddar han henne på samma sätt som när han besegrar den kontrollerande fadern, den onda häxan eller den svartsjuka partnern, skillnaden är att han räddar henne från sig själv. Han räddar henne från att fastna i bitterhet, från att låta sig färgas för mycket av dåliga erfarenheter av män, från att leva ett liv utan heteromonogam kärlek.

När mannen övervunnit hindren så ska hon ge sig till honom som tack. När han brutit ner hennes cynism och övertygat henne om kärlekens kraft eller att alla män inte är kräk så tillhör hon honom. Han har egentligen inte gjort henne fri, för det skulle ju innebära att hon faktiskt var fri att avgöra sitt eget öde, han har bara röjt undan de hinder som krävdes för att han skulle kunna få tillgång till henne. Han har tvingat in henne i ett beroende som kommer bli mycket svårt att bryta.

Valerie Solanas skriver i SCUM: ”Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro”, och det ligger mycket i detta. Många kvinnor har utsatts för dessa lögner, dessa romantiska löften om evig kärlek, om trygghet och respekt, som sedan bryts så fort det bli besvärligt för männen. Han har ju, som Beauvoir skriver i Det andra könet, ”sitt liv som man att sköta”.

Kvinnor och män deltar inte i romantiken på samma villkor, för vi är inte jämlika. En heteromonogam kärleksrelation har inte samma betydelse för en man som för en kvinna. För kvinnan är det hennes allt, ty hon lever genom mannen, hon får sitt samhälleliga värde och ofta även sin materiella trygghet genom mannen, för mannen är det ett tidsfördriv och en tillflyktsort. Dessa upprepade lögner som män ägnar sig åt gör många kvinnor cyniska, cynismen är ett skydd för att förhindra att återigen bli sviken. Ändå är det cynismen i sig som betraktas som problemet, och cyniska kvinnor ska åter övertalas till att ingå i kärleksrelationer med män, till att tro på kärlekens kraft. Kvinnorna ska återigen öppna upp sig själva känslomässigt och utsätta sig för risken att återigen bli besviken.

En självtillräcklig kvinna är ett hot i patriarkatet. En kvinna som klarar sig själv, som vet att hon inte behöver en mans så kallade kärlek. Dessa kvinnor måste domineras, och det är det som händer i 10 things I hate about you. Verona dominerar Kat, han övertalar henne, han tränger sig på henne. Det sker inte på hennes villkor, han tar alla initiativ. Han försöker inte förstå anledningen till hennes cynism, han vet bara att det är ett hinder han måste övervinna. Denna historia ska vi uppfatta som lycklig, för de får ju varandra på slutet och de är ju kära i varandra. Men vad är det Kat offrar för denna kärlek? Hon offrar sitt känslomässiga oberoende och sitt självbestämmande.

Sex i patriarkatet.

Jag har tänkt en del på det här med sex och intimitet i patriarkatet. Jag tänker att jag som kvinna ofta tvingas in i att ha en väldigt instrumentell syn på min sexualitet. Intimitet, ofta benämnt som ”sex”, är en handelsvara som jag kan använda för att få olika saker jag ”behöver” i patriarkatet – patriarkal bekräftelse, tryggheten i en heteromonogam relation, socialt erkännande och så vidare. Detta beskrivs ofta som ”sexuell makt” vilket givetvis är skitsnack eftersom jag inte har makten över min sexualitet utan snarare tvingas in i en position där jag på olika sätt måste kontrollera den för att kunna ”använda” den som en handelsvara; värdet på min sexualitet degraderas om jag gör saker som får mig att anses mindre knullbar eller om jag är för lättfotad.

Det hela är mycket tragiskt, eftersom sex och intimitet kan vara mycket njutbart och ett sätt att umgås på, men i ett patriarkalt system så är sexuella relationer ofta så nedlusade av denna syn på sexualiteten som en handelsvara att en tvingas in i en stor självmedvetenhet när en är intim; det ska vara med rätt person, under rätt omständigheter, på rätt sätt och så vidare. Istället för att vara ett sätt att umgås så blir intimiteten ett maktspel, det handlar om att få eller inte få sin vilja igenom, att agera i en förhandling där en ger vissa saker i utbyte mot andra.

Men jag tänker mig att även män tvingas in i att se på sin sexualitet på ett instrumentellt sätt. För män är ”sex” ett sätt att erövra; att ha sex med många, att vara ”bra i sängen” och så vidare är någonting som innebär status i patriarkatet. I aktiviteten ”sex” och kringliggande praktiker (ragga, förspel, ”ha en relation” osv osv) så förväntas mannen vara aktiv, och män bevisar sig själva som subjekt när de tar sig för dess praktiker, och som lyckade individer när de lyckas ”erövra” någon sexuellt.

Detta leder till ett sexuellt spel där män ska erövra ”sex” och kvinnor ska använda handelsvaran ”sex” till att få det de ”behöver”. Kvinnor får veta mycket om hur de ska använda denna handelsvara, typ att de inte ska ”gå med” på att ha sex med en man som inte respekterar dem, som ”bara vill ha sex” med dem och så vidare. Kvinnor får helt enkelt lära sig att de ska använda handelsvaran ”sex” för att få något mer i utbyte, typ en relation av något slag. Kvinnan förväntas alltid vara intresserad av något mer än ”bara sex”, medan mannen förväntas ha ”sex” som sitt primära intresse i en sexuell relation. Detta behöver såklart inte alls stämma överens med hur det verkligen ser ut, men dessa tolkningsramar gör att människor ändå hamnar i det mönstret. Kvinnor som förväntar sig mer än de får ses ofta som naiva och lurade som inte förmått använda handelsvaran ”sex” på det sätt de lärt sig, men män som får mindre än vad de vill ha oftare ses som offer för enskilda sluga hjärtlösa kvinnors list; som ”bra killar” som blivit utsatta för utnyttjande. Kvinnor förväntas helt enkelt hela tiden vara på sin vakt inför att bli utnyttjad, och om det händer får hon ”skylla sig själv”, någon sådan förväntan finns emellertid inte på mannen.

Hela den här dynamiken leder till en situation där ”sex” blir så mycket mindre och samtidigt så mycket mer än det skulle kunna vara; från att vara en social praktik som kan vara njutbar för båda blir det ett ”spel” tyngt av intentioner från båda håll. Ingen kan slappna av och fokusera på att ha det soft, för det finns så mycket symbolik knutet till det hela. Detta kan i viss mån överbryggas med hjälp av kommunikation men jag tror tyvärr att det är väldigt närvarande i många människors sexuella praktiker; det beräknande som hindrar oss från att vara genuina i vårt utbyte utan istället måste vara misstänksamma och akta oss för att ”ge” för mycket till den andra utan att få tillbaka. Det handlar om makt – inte kärlek. De två kan inte existera jämsides.

Jag är helt övertygad om att män ofta har sex mot sin vilja, inte för att de tvingas till det av kvinnor (detta förekommer såklart också men förefaller föga intressant som strukturellt problem) utan snarare för att de har en syn på sig själva som bygger på att de måste lyckas med olika saker för att bevisa sig själva, däribland ”sex”. Jag tänker att på detta följer att ha vissa sexuella praktiker, så att en blir ”erfaren” och så vidare. Den man som lyckas med att få en kvinna att ”gå med på” sexuella praktiker som anses vara ofördelaktiga för henne (typ analsex) är ännu mer lyckas och så vidare. Istället för att se på personen en har sex med som någon en har ett ömsesidigt utbyte med så blir det en förhandling, någon en ska ”få” saker och ting av men ge så lite som möjligt tillbaka till, och vad de olika partnerna förväntas vilja ha är på förhand givet.

Ingen äger sin sexualitet i patriarkatet, eftersom sex är så symboliskt laddat. Att män sedan är de som har maktövertaget i de sexuella relationer som uppstår innebär inte att de har makten att forma dem som de vill, utan det sker fortfarande inom ett patriarkalt symbolsystem där ”sex” innebär vissa saker och förväntas följa vissa ramar. Att som man vara mer ”passiv” i sin sexualitet anses till exempel inte helt okej, utan han ska fortfarande hävda sig själv och sitt maktövertag i sexualiteten. Den man som inte intresserar sig för mycket för den typen av maktdemonstration kan nog räkna med att ses som mindre manlig. På det stora hela utgör den patriarkal synen på sexualitet en stor begränsning för alla att ha intimitet på ett sätt som passar dem och att ha en öppen kommunikation kring sina behov. Istället tvingas vi in i ett cyniskt maktspel, som troligen inte är särskilt soft för någon.

Att tvinga in folk i cynism.

Ofta så säger folk att jag ”skulle må bättre” om jag slutade med feminism och sånt. Jag undrar om de inser att jag inte föddes till feminist, utan att det är något jag har blivit. Det fanns en tid innan för mig, och jag mådde ungefär likadant då. Fast med en viktigt skillnad såklart, nämligen att jag skämdes en massa för att jag inte kunde ”ta mig i kragen” och må bra. Idag skäms jag inte, för jag vet att skulden inte är min

Jag tror att det är såhär: människor ur alla politiska läger mår dåligt, men alla verbaliserar det inte på samma vis. Jag har lärt mig att verbalisera och politisera min ångest, för jag har lärt mig att det personliga är politiskt. Detta är för mig en mycket viktig insikt i livet, politik handlar om känslor och inte om något abstrakt tänkande, typ kring ”rättigheter” eller liknande. Det handlar om vad vi lever, vad vi känner. Därför pratar jag om det, medan andra gör sitt bästa för att ständigt dölja, förneka och förtränga sitt jag, sina känslor. Ständigt mena på att dessa saknar relevans, att svaren istället ska sökas i det abstrakta, det som ligger utanför en själv.

Det som stör folk är såklart inte att jag mår dåligt, utan att jag har mage att ställa krav på samhället jag lever i, att jag har mage att inte sitta och låta skulden konsumera mig själv utan istället vänder blicken utåt. Ingen bryr sig om att någon mår dåligt, men när denna någon börjar snacka om det som ett samhällsproblem, då fan ska det tipsas om hur jag ska göra för att må bättre.

Det är förvisso möjligt att jag skulle må bättre om jag slutade engagera mig politiskt, troligen lär vi aldrig få veta sanningen eftersom det inte kommer hända. Faktum är att jag inte gör mina livsval eller val av politiska åsikter baserade på att jag ska ”må bra”, alltså undvika att konfrontera mig själv med jobbiga saker. Jag gör mina val i livet baserat på vad jag tror på och vad jag tycker är viktigt. Jag tycker det verkar så himla märkligt att basera sina åsikter på vad en mår bra av att tycka och tänka och inte efter vad som verkar rimligt.

Det handlar nog mer om den egna rädslan för att allt kanske inte är helt perfekt här i världen, och att vi kanske borde göra något för att förändra saken. Jag tänker att om det inte var så hade det inte varit så viktigt att förklara för de som kämpar att de borde sluta, istället hade en kunnat luta sig tillbaka och chilla medan andra förde kampen. Men icke, det viktiga är att få de som gör motstånd att sluta kämpa, att undervisa hen i cynism. För det är klart att det här samhället tjänar på att vi är cyniska. I ett kapitalistisk samhälle så kommer cynismen och egoismen aldrig utgöra ett hot, det som skrämmer är drömmen om och kampen för ett annat samhälle. Att människor säger: det är inte detta jag vill, jag är inte nöjd, och det är faktiskt inte mitt eget fel. Det skrämmer, ty det är där fröet till samhällsförändring ligger och gror.