Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.

13 kommentarer till Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

  • Patrik skriver:

    Bra skrivet, speciellt att känna stolthet för sin del i motståndet. Sträck på er allihop det är ni värda!

  • Maria skriver:

    En kan inte göra allt, men en kan göra lite, och bidra.
    Så tänker jag, annars går jag under.
    Jag har flera sjukdomar och fullt nog med Försäkringskassan, utförsäkring, you name it, och känner många dagar att jag har nog med att ta hand om mig själv.
    Men, jag sparar in på el, snålar på vatten, källsorterar/återvinner allt, köper så gott som allt second hand eller återproducerat, äter inte kött (inget Kött alls, knappt fisk heller) och arbetar i en idell organisation som främjar träningstider för tjejer (eftersom alla kommuners träningshallstider först bokas av killar/män – för hockey, innebandy).
    Jag kör bil. Jag kan inte ”åka” bil eftersom det påverkar hur jag mår, utan jag måste köra själv.
    Vägrar låta mig bli skuldbelagt på grund av detta.
    Men de finns (många) dagar när jag tänker att jag kunde göra mer. Men ska det gå ut över mitt eget mående?
    Mycket tänkvärt inlägg.

  • C. skriver:

    Jag har följt din blogg aktivt i snart ett år och har lärt mig så otroligt mycket. Läste även ”det stundande upproret” du tipsade om vilken väckte en enorm kamplust inom mig, och: samtidigt även ett starkt hat mot vårt samhälle. Jag har många gånger försökt ge in mig i varje möjlighet jag fått att bekämpa varenda korkskalles sexism, vilket endast lett till att jag bilit otroligt frustrerad över att inte ha gjort mig förstådd. Skulle hellre fokusera någonstans där jag kan göra mer skillnad, istället för att bara reagera på idioter som inte förtjänar det. Tack för att du orkar med allt detta, du gör skillnad. <3

  • Erica skriver:

    Jag blev så otroligt chockad över att se något jag själv skrivit här inne på din blogg, jag ”syns” vanligtvis inte till alls på internet, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Nu efter ett par dagars tänkande så känner jag att det var en trevlig upplevelse, så jag tackar dig för den, och tack för ditt fina svar.

      • Erica skriver:

        Jag menade att jag kom fram till att det var något positivt att min kommentar hamnade här, så den kan få vara kvar. Jag ville bara säga att det var något så ovant för mig att jag blev chockad. :-)

    • sak skriver:

      Jag med. Ibland glömmer jag varför jag har gjort det valet och känner mig sådär oacceptabelt frivilligt oinsatt och börjar läsa nån dagstidning och redan samma dag kan jag märka hur mycket mer icke-konstruktivt arg jag blir. Efter några dagar brukar mitt humör vara rätt lågt överlag och sen brukar jag inse på nytt varför jag håller mig borta.

      De viktigaste nyheterna får en ju ändå på något sätt, och jag känner också att det är bättre för mig att inte försöka engegera mig känslomässigt i allt hemskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv