Ibland lyfts det upp som ideal att vara sansad i olika diskussioner. En ska liksom inte låta sig bli känslomässigt medryckt utan vara lugn. Det finns en del personer som lyfter fram att de personligen inte är berörda i olika frågor men att de bryr sig å andras vägnar eller för att de är förnuftiga eller något i den stilen.
Att vara oberörd är ett privilegium. Att kunna unna sig att hålla sig lugn, inte bli upprörd och förbannad, handlar om att ha sitt på det torra. Det går kanske om en har en relativt stabil livssituation, om ens liv i beror på olika politiska beslut så är det desto svårare.
Att kräva av kvinnor att de ska hålla sig lugna och sansade när de utsätts för sexism, av icke-vita att de ska vara lugna när de utsätts för rasism, av transpersoner att de ska hålla sig lugna när de utsätts för övergrep när de söker vård, är att kräva att de ska ta något som drabbar deras livssituation på djupet på mindre allvar.
Jag blir förbannad över kvinnoförtryck. Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet, för att det leder till ett stort lidande och ibland även döden för många kvinnor. För att det berör mig och mina vänner. Jag tycker att det är ganska konstigt att människor förväntar sig att en ska kunna hantera detta med något slags lugn, utan att bli förbannad. Det är fantastiskt att det finns kvinnor som lyckas göra det, men personligen känner jag mig alldeles för illa berörd för att det ska gå. Jag pallar liksom inte vara sansad när det rör något som utgjort en så negativ kraft i mitt liv.
Men ilska är förbjuden i vårt samhälle, de häftiga känslomässiga uttrycken får folk att rygga tillbaka. Istället ska en vara ”konstruktiv”, alltså tala på ett sådant sätt som gör att makten vill lyssna, vilket för det allra mesta är förenligt med att tassa jävligt mycket på tå.
Att tala om att den som protesterar mot ett förtryck som drabbar denne ska vara sansad är en härskarteknik. Det handlar om att från ovan dikterar villkoren för att få delta i debatten, för att bli lyssnad på. Om den inte är sansad blir en inte tagen på allvar, om en faktiskt visar ilska på grund av det förtryck som drabbar en så används detta genast som skäl till att bli struken ur listan över röster värda att lyssna på. Och resultatet blir såklart att endast de bekväma rösterna finns kvar, de rösterna som inte kräver så mycket.
Gud vilket bra inlägg, behövde verkligen detta har debatterat med ett antal ”sansade personer” pga deras privilegier och tack för att du skrev detta! 🙂
Tänker att det är en klassfråga också. Personer från medelklassen har ofta sedan barnsben blivit drillade i att prata fint och sansat. Att kunna diskutera för sin
sak och hålla sig sansade. Många medelklasspersoner är inte medvetna om att alla inte innehar samma förmåga och förstår inte frustrationen som uppstår.
Ja, etikett osv osv är ju verkligen en klassfråga. Fint uppförande har alltid tillåtits definieras av överklassen.
Åh vad jag känner igen detta med att hålla sig sansad som en härskarteknik. Mitt ex körde detta till förbannelse. Inga känslor fick jag visa. Aldrig någonsin. Och all den frustration jag kände när han avsiktligt missförstod och fuckade upp sak efter sak. Om jag inte följde ”systemet” vilket hände titt som tätt straffades jag hårt på flera sätt.
Hurra för att skita i att vara sansad säger jag!
Fast det här gäller väl ändå både kvinnor och män? I mitt tycke i alla fall..
Jag har nog inte hävdat annorlunda heller?
”Jag blir förbannad för att det drabbat och drabbar mig och kvinnorna i min närhet”.
Innan jag börjar: Tack för en fantastisk blogg. Följer med glädje dina dagliga inlägg.
Du pratar ofta om det systematiska förtrycket som patriarkatet utsätter kvinnor i Sverige för. Ärligt talat så har jag efter att ha läst din blogg att sätta fingret exakt på vad detta systematiska förtryck innebär. Mycket av det du skriver om handlar om hur du som kvinna blir oönskat granskad till utseendet.
Jag, som är man, kan säga ett stort antal gånger som man blivit särbehandlad. Men då jag frågar mina kvinnliga vänner så nämner dom precis som du mycket med ofrivillig bedömning av deras utseende.
Detta är inte kritik utan en ärlig fråga.
Jag ser inte frågan.
Tack för detta inlägg. Själv blir jag ibland jävligt hetsig, upprymd och arg när jag diskuterar feminism och politik. Har fått höra att det är för mycket, att ingen tar in vad jag säger då osv. Jag har även gått en retorikkurs när jag läste juridik och där var största synden att bli hetsig, för då kunde vi inte komma till en överenskommelse och blabla. Din text ger mig nu självförtroende nog att inse att min ursprungliga känsla var rätt: jag vill vara hetsig och förbannad när andan faller på i en diskussion. Och inte fan vill jag komma till någon slags kompromiss om jag tex debatterar med en mansgris. Det är klart jag har rätt att bli förbannad över det förtryck jag blir utsatt för och visst är det en sån jävla härskarteknik att avfärda mig för det.
Exakt just så! Hur många gånger har jag inte mötts av just den här typen av ”nu är du arg och förlorar därmed mitt förtroende för allt vad du säger”-argument? Fler än jag egentligen vill komma ihåg. Redan när jag blev mobbad i skolan använde flera lärare den här taktiken för att slippa ta problemen på allvar (synd bara att anledningen till att jag överhuvudtaget behövde försvara mig själv var att de inte gjorde det från början).
Sen tror en ju att vuxenlivet ska vara vettigare men inte då; så sent som för ett år sedan hände detta på min f d arbetsplats. Ägaren var en psykopat som utnyttjade sina anställda brutalt och när vi till sist började se igenom hen så tog hen in två s k coacher som hen hade träffat på nån småföretagarträff. Ägaren drog sin snyftversion av hur alla var elaka mot hen på några separata möten med coacherna först (och såg duktigt till att spela hjälplöst offer) och när de sedan mötte fyra arga anställda så bekräftade detta snabbt för dem att det måste vara som ägaren hävdade, att vi var problemet. De vägrade ta till sig vad vi sa och de vägrade se eller höra bevis för våra klagomål (vilket vi hade gott om). Jag blir fortfarande rasande när jag tänker på det. Jag är dock nöjd med att jag, innan jag slutade, såg till att några gick med i Livsmedelsarbetarförbundet. De tvingade igenom vissa av kraven som ägaren hade myglat sig undan dittills (säkerhetskrav och lönekrav bl a).
Mitt eget fisiga fackförbund (Sveriges ingenjörer – nämns enbart för att de ska få en känga) var däremot extremt ohjälpsamma och verkade även de bli hemskt avvaktande när jag var sådär arg på ägaren. De ville vara ”konstruktiva” minsann och tyckte att jag skulle sluta försöka göra saker bättre på arbetsplatsen och istället bara ”gå vidare”. De klappade mig fint på huvudet och sa att jag ju ”var överkvalificerad för arbetsplatsen i alla fall” och att det bästa var att jag fokuserade på mig själv istället (solidaritet ftw, va?). Sen passade mitt ombud också på att säga att han ”förstod hur jag kände det” för han hade ”döttrar i min ålder” (jag var sjukskriven för extrema stressymtom vid tillfället). Han slängde in nån floskel om unga kvinnors känslighet (jag är alltså 34 år gammal!) och drog sedan fram en bild på sina barnbarn för att… ja, så ta mig tusan om jag kan begripa varför han gjorde det! Däremot kan jag ju säga att det inte, på något sätt, gjorde mig mindre arg.
Jag behöver kanske inte säga att jag har bytt fackförbund?