När jag skrev om manlig problemlösning var det vissa som tyckte att det minsann kan vara bra om en vill lösa ett problem. Olika eventuella situationer där det skulle vara bra med auktoritär ledarstil togs upp, typ om en ska fixa någon grej på jättekort tid eller whatever.
Jag tror verkligen generellt att det är mycket dåligt med auktoritär ledarstil om en ska fixa något tillsammans. I de organisationer jag befunnit mig i så har jag märkt stor skillnad på mitt eget och andra människors vilja till engagemang beroende på ledarstil. En stor fördel med till exempel tjejjouren är att vi aktivt jobbar emot just auktoritär ledarstil, och det gör att det är jävligt mycket schysstare att engagera sig än något annat sammanhang jag varit i. Jag märker däremot direkt när det börjar bli någon som ”tar kommandot” och det brukar bli väldigt mycket otrevligare och mer förvirrat väldigt snabbt.
I verkliga livet är det ytterst sällan att en behöver fixa något på jättekort tid, och även i sådana situationer är det bäst om en befinner sig i en grupp där alla är trygga med varandra istället för att det finns en jätteauktoritär ledarfigur. Sedan kanske någon tar kommandot under en kort period, och det är väl okej, men det är skillnad på detta och att ha en generellt auktoritär ledarstil.
Jag har verkligen aldrig varit i en situation där det har varit bättre med så kallat auktoritär ledarstil eller manlig problemlösning. Det är i min erfarenhet alltid bättre att skapa ett klimat där alla känner sig trygga med att prata, snacka om sina rädslor och oro och så vidare. Det kanske kan upplevas som effektivt med auktoritär ledarstil för den som är ledaren, eftersom denna då får sin vilja igenom och slipper lyssna på andra, men för att få folk att vilja organisera sig är det uselt. Ur ett långsiktigt perspektiv kan en sådan ledarstil sabba vilket engagemang som helst, helt enkelt eftersom det gör folk sjukt opeppade.
Samma gäller för relationer. Det är helt enkelt inte en soft grej när någon kommer och tar tolkningsföreträde och pekar med hela handen och ”löser situationer” utan att tillfråga de andra inblandade vad de tycker om saken. Jag förstår att det kan vara soft för den som får tolkningsföreträdet, alltså ledaren, som ju för det allra mesta är just en man, men om en bryr sig om de andra i gruppen eller sin partner så kanske en borde hitta en problemlösningsstil som inte går ut på att en själv ska vara någon slags auktoritet som bestämmer allt efter eget tycke.
Jag tror att en ledare kan vara bra. Men jag tror att det är bra om man väljer ledaren för att hen är vis och sympatisk och inte för att hen har en stor torso och håriga underarmar.
Där jag jobbar är jag ensam kvinna, och jag märker ständigt hur dom tror att dom har rätt att ” köra över mig”, prata nedlåtande om kvinnor, och tro att dom är viktigare än mig. Men jag tänker aldrig sluta säga ifrån.
Tack för att du skriver, det hjälper!