tolkningsföreträde – Fanny Åström

Om feministiskt debattklimat.

Efter diverse konflikter så vill jag skriva lite om feministiskt debattklimat.

Det verkar ha blivit en slags sanning att vissa människor har tolkningsföreträde i vissa frågor och att dessa aldrig kan avkrävas på någon slags förklaring. Ungefär som om verkligheten bara kunde förstås utifrån en viss position, som om det inte fanns kunskap att förmedla.

Givetvis förstår jag frustrationen när en förklarar samma sak om och om igen och vissa ändå kräver fler förklaringar, jag är själv ofta med om precis detta. Däremot måste jag påtala skillnaden mellan att bli uppsökt på till exempel sin blogg och avkrävd förklaringar, och på att gå in i ett forum och kräva att någon ska göra det ena eller det andra och sedan ta illa vid sig när denna ber om en förklaring.

En annan sak att tänka på är att alla som delar en erfarenhet inte har samma teoretiska uppfattning om denna. Precis som att alla kvinnor inte är feminister, eller alla feminister inte har samma förståelse av feminism, har inte heller alla transpersoner, rasifierade, homosexuella och så vidare det. Människor tycker helt enkelt olika. Att en har en given position ger en inte automatiskt rätt.

Jag har också noterat hur människor gärna säger att en ska ”ta till sig av kritiken” och i själva verket mena att en ska acceptera deras definition av verkligheten utan omsvep. Jag tänker att detta hänger ihop med hela tolkningsföreträde-grejen. Eftersom utgångspunkten är att alla med samma erfarenhet per definition har samma åsikter och att dessa åsikter med nödvändighet är korrekta så blir det rimligt att utgå från att ”ta till sig av kritiken” är synonymt med att bara lägga sig platt inför någon annan definition av verkligheten. Faktum är att en kan ”ta till sig” men helt enkelt ha en annan åsikt i frågan. En kan vara ”insatt” i olika perspektiv men ÄNDÅ tycka att ”kritiken” är inkorrekt.

Det finns en skillnad mellan personliga kränkningar och att ta illa vid sig av begrepp eller teorier. Det är ett stort problem om teorier avfärdas på grundvalen att någon ur et utsatt grupp upplevt denna som kränkande. Det är inte en personlig kränkning mot mig som kvinna när folk baserar sig världsbild på idel manliga ”tänkare”. Det kan vara ett problem för det, men det är ett problem som måste bemötas på ett annat sätt än hur en hanterar den personliga kränkningen att få sexistiska tillmälen kastade efter sig.

Hela idén om tolkningsföreträde som något en kan slänga ur sig hur som helst har dessutom den mycket otrevliga effekten att det tvingar folk att outa sig. Alla är vita, cis och medelklass tills motsatsen är bevisad, och för att ha något att säga så måste en själv klargöra på vilket sätt en är drabbad. Detta utgör en risk för många människor. Alla är helt enkelt inte bekväma med att prata om sådant öppet.

Detta sammantaget leder till att vi pratar med varandra på ett sätt som är helt jävla orimligt.

Om transfobi, könsbinaritet och tolkningsföreträde.

Triggervarning på bild: transfobi.
Fick denna kommentar på en text jag skrivit om att välja bort relationer med män, och tänkte använda den som utgångspunkt för hur vi pratar om vissa saker, specifikt transfrågor, och om hur jag tänker kring det hela.

Jag hade skrivit en text om kvinnor och män. Min avsikt var inte att säga att dessa två grupper är de enda som existerar, inte heller att försöka säga att den ena eller den andra individen tillhör gruppen kvinna/man. Det var att föra ett teoretiskt resonemang på en strukturell nivå om hur en kan bedriva feministisk kamp i ett samhälle som är uppdelat efter binära kön och relationer mellan dessa kategorier.

Vad som kan konstateras är att grupperna kvinna/man existerar i det här samhället och är relevanta kategorier för att förstå samhället. Samhället struktureras efter kön där kvinna/man är de två officiellt erkända kategorierna och så vidare. Jag definierar INTE vem som ingår i gruppen kvinna/man utefter genitalier eller något liknande, eftersom det är ett jättekonstigt sätt att se på saken. Jag tänker snarare på det som politiska kategorier. Jag är föga intresserad av hur enskilda individer definierar sig, inte för att jag inte respekterar det utan för att jag inte finner det särskilt intressant.

Om en inte ingår i gruppen kvinna/man så behöver ej inte ta åt sig av en text som är riktad till kvinnor och män som kategorier. Jag känner inte att det är mitt ansvar som kvinna som har levt i relationer med män och kvinnor att ta ansvar för att skriva om hur människor som inte är män/kvinnor ska organisera sina liv. I mitt, och många andras, liv så är kvinna/man relevanta kategorier, varför jag väljer att skriva om dessa. Jag tycker inte att en kan förvänta sig att andra ska beskriva ens position åt en.

Den här kommentaren är i sig transfob, personen använder sig av begreppet ”manskropp”, ett ord jag aldrig skulle få för mig att använda eftersom det delar in människors kroppar utifrån någon slags godtycklig biologisk grund. När jag påpekade detta och skrev att jag inte tänkte ta en uppläxning av någon som själv använder den typen av språk så skrev personen att jag försökte ”lägga över” det på hen. Sedan ändrade personen det specifika ordet ”manskropp” och gick på precis som innan, som om det inte betydde något att hen hade uttryckt sig transfobt. Det var fortfarande hen som hade automatiskt rätt i frågan och jag som skulle anpassa mig.

Det som stör mig mest är dock hur den här personen sätter likhetstecken mellan att vara trans och att vara ickebinär, något som jag har sett på flera håll och som jag finner väldigt problematiskt. Viktigt att komma ihåg är att många transpersoner är binära, och att transkvinnor alltså också ingår i kategorin kvinnor. När jag skriver om kvinnor och män så anser jag att även transkvinnor och transmän ingår i dessa kategorier. Jag tycker att det är transfobt att lägga till ”transpersoner” som en egen kategori, ungefär som om transkvinnor och transmän inte var kvinnor och män på riktigt. Vidare förutsätter den kategoriseringen att alla transpersoner drabbas på samma sätt, trots att detta är långt ifrån sant. Det finns problem med att prata på det här sättet och det kan jag se trots att jag själv är cis. Det handlar inte bara om tolkningsföreträde, och det finns också olika perspektiv på dessa frågor som hamnar i konflikt med varandra. Det finns inte en person som har något automatiskt tolkningsföreträde i vad som är det korrekta sättet att uttrycka sig på.

Vissa vill att en ska använda termen ickemän istället för kvinnor, något som jag själv har gjort innan men kommit att tänka om angående. Detta är såväl problematiskt som missvisande eftersom det förutsätter att alla ickemän har samma position i patriarkatet, vilket inte stämmer. Jag har alltså valt att börja skriva kvinnor i många sammanhang, eftersom jag talar om det könade förtryck som kvinnor drabbas av i detta samhälle. Det är inte resultatet av någon ren ignorans, utan är ett aktivt val jag gjort på denna ideologiska grund.

Jag antar att den som läses som kvinna drabbas av detta könade förtryck oavsett identitet, men jag tänker att det får vara upp till den individen att avgöra om mina texter hjälper denne att förstå sin situation eller inte. Jag skriver om min egen position som könad varelse, som kvinna, mina relationer med män och kvinnor och hur jag upplevt dessa. Hur en väljer att använda dessa texter utifrån sin egen position eller identitet är inte min sak att ha en åsikt om, och det tänker jag inte ha heller.

Generellt är jag ganska matt på den här tendensen vissa ha att polisa alla andra så att de skriver på ett sätt som passar dem, men själva vara helt oemottagliga för kritik. Bara för att en själv har den ena eller den andra positionen betyder inte det att en inte också har privilegier eller att en inte kan ha fel. Detta är inte någon godtycklig fråga, utan det går att resonera kring det precis som alla andra frågor.

Manligt tolkningsföreträde.

Tänkte att jag skulle skriva lite om det här med manligt tolkningsföreträde och vad det innebär.

Manligt tolkningsföreträde innebär kort och gott att män i regel får tolka en situation innan andra, att deras definition av situationen är den primära och att den som har en annan tolkning måste kämpa för att få igenom den. Manligt tolkningsföreträde innebär inte att mäns tolkningar alltid ”vinner”, men det innebär att de gäller tills motsatsen anses bevisad.

Det enklaste exemplet på manligt tolkningsföreträde är när en man och en ickeman kommer med två olika utsagor och omgivningen automatiskt tror på mannens utsaga helt enkelt för att han, i egenskap av man, har mer auktoritet och anses vara bättre på att avgöra sanningen. Han har helt enkelt större auktoritet enbart i egenskap av sitt kön. Ickemäns erfarenheter anses ofta vara präglade av att de är just ickemän, medan mäns erfarenheter tas för objektiv sanning. Givetvis är allas erfarenheter präglade av deras position i samhället.

Manligt tolkningsföreträde råder också i samhället i stort i våra tolkningsramar. Eftersom det mest är män som har format den etablerade kunskapen så innebär det att manliga tolkningar av samhället är de som dominerar. Om en annan tolkning ska få rum så är bevisbördan tyngre. Till exempel så räknas de erfarenheter som uttrycks av att lever underordnad i patriarkatet lägre än mäns erfarenheter.Den som vill ha ett språk för att beskriva sina erfarenheter av mäns förtryck måste vända sig till den feministiska tanketraditionen och själv hitta information, det är nämligen ingen som levereras direkt. Detta innebär att folk i allmänhet saknar tolkningsramar för att förstå vissa fenomen, mer specifikt sådana fenomen som adresserar problem som ickemän upplever i sin vardag.

Tänk till exempel på hur oerhört mycket mothugg ickemän som berättar om att de blivit utsatta för övergrepp ofta får. De blir ofta misstänkliggjorda och anklagade för att ljuga. Jämför detta med hur män som berättar saker som att de blivit oskyldigt anklagade för våldtäkt behandlas, ofta blir de trodda omedelbart och får en massa medlidande för att de blivit utsatta. Det ickeman som blivit utsatt för ett övergrepp kanske blir trodd till slut men den blir oftast inte trodd omedelbart på samma sätt som en man som berättar om orättvis behandling.

Det manliga tolkningsföreträdet internaliseras också hos människor. Framförallt i relationer så märks detta. Till exempel kan det ta sig uttryck i att någon tar över en annan persons uppfattning om sig själv eller vad som händer i relationen. Givetvis kan en ändra uppfattning efter att en har pratat om saker, men det är skillnad på att göra det för att en utbytt perspektiv och på att göra det för att undvika konflikt eller för att en anpassar sig till den starkare parten i en relation.

I relationer sker något som kallas rollövertagande, som innebär att en part försöker sätta sig in i och förstå hur en annan part känner. Till exempel om en man är sur och grinig så kanske en ickeman undrar varför och tänker att hen ska göra något åt det, medan en man i motsatt situation ofta kan avvisa det som fjanterier eller rentav inte märka det alls. Det beror på att män i regel inte är lika drillade i att känna in andra, det har inte lärt sig att de borde försöka göra ett rollövertagande och sätta sig in i vad den andra känner.

Den här dynamiken leder till att ickemän måste kämpa för det som män får gratis, kanske rentav utan att märka något alls. Om en ickeman vill att en man ska anpassa sig måste den minst ta upp problemet och troligen argumentera för sin sak, medan det för en man ofta räcker med att bli lite grinig för att omgivningen ska anpassa sig. Detta leder i sin tur till att det generellt bli mannens värderingar som styr samvaron.

En annan aspekt av detta är hur ickemäns känslor tolkas i förhållande till män; ickemän anses ofta hysteriska när de uttrycker ilska medan mäns ilska anses berättigad. Om en man är arg så tas det helt enkelt på allvar direkt. Ofta när ickemän är arga så uppmanas de till att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan tas, men när personen är lugn så pågår livet som vanligt.

Mycket av maktdynamiken i en relation kan utläsas av vem som gör rollövertaganden och inte. Vem är det som anstränger sig för att förstå den andra och dennes situation, och vem är det som låter sig bli läst. Detta är en typ av tolkningsföreträde som ofta verkar i det tysta, eftersom den som har mindre makt anpassar sig automatiskt. Det är en del av privilegiet att kunna gå omkring och vara omedveten om vad som äger rum i relationen, de rollövertaganden och det känslomässiga arbete som den andra parten gör.

Jag har ofta känt i relation till män att jag vet mycket mer om vad de tänker och känner än vad de vet om mig. Detta har också gjort att jag anpassat mig efter dem även om jag inte velat. Det har varit väldigt svårt att ignorera när jag väl märker av saker. Män å sin sida tycks ha en osviklig förmåga att inte märka av sådant som är viktigt, eller i alla fall inte bry sig om att ta hänsyn till det.

Jag har också tagit över mannens definition av mig och situationen, ofta utan att hans ens behövt förmedla den med ord. Jag har liksom sett mig själv som hysterisk eftersom han behandlar mig som om jag vore det. Jag har sett mig själv från utsidan, genom mannens ögon. Detta är manligt tolkningsföreträde; när mannens reaktioner på mina känslouttryck blir viktigare och tillåts definiera mig mer än vad jag faktiskt känner. Dessa definitioner av mig lever också kvar även efter avslutade relationer, och jag tar med mig dem in i nästa.

För bra relationer krävs att rollövertagandet är något så när jämnt, att båda parter anstränger sig för att förstå och anpassa sig efter den andra. Om inte så kommer relationen alltid att äga rum på bekostnad av den som gör rollövertagandet, den personen kommer inte att ha samma möjligheter att driva igenom sina intressen i relationen. Det duger inte att förstå och anpassa sig när konflikter kommer upp till ytan, utan det är ett arbete som måste ske hela tiden. Manlig makt och tolkningsföreträde är något som mest verkar i det fördolda, och därför är det viktigt att förstå dessa mekanismer och förebygga dem.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren! Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.

Auktoritär ledarstil och tolkningsföreträde.

När jag skrev om manlig problemlösning var det vissa som tyckte att det minsann kan vara bra om en vill lösa ett problem. Olika eventuella situationer där det skulle vara bra med auktoritär ledarstil togs upp, typ om en ska fixa någon grej på jättekort tid eller whatever.

Jag tror verkligen generellt att det är mycket dåligt med auktoritär ledarstil om en ska fixa något tillsammans. I de organisationer jag befunnit mig i så har jag märkt stor skillnad på mitt eget och andra människors vilja till engagemang beroende på ledarstil. En stor fördel med till exempel tjejjouren är att vi aktivt jobbar emot just auktoritär ledarstil, och det gör att det är jävligt mycket schysstare att engagera sig än något annat sammanhang jag varit i. Jag märker däremot direkt när det börjar bli någon som ”tar kommandot” och det brukar bli väldigt mycket otrevligare och mer förvirrat väldigt snabbt.

I verkliga livet är det ytterst sällan att en behöver fixa något på jättekort tid, och även i sådana situationer är det bäst om en befinner sig i en grupp där alla är trygga med varandra istället för att det finns en jätteauktoritär ledarfigur. Sedan kanske någon tar kommandot under en kort period, och det är väl okej, men det är skillnad på detta och att ha en generellt auktoritär ledarstil.

Jag har verkligen aldrig varit i en situation där det har varit bättre med så kallat auktoritär ledarstil eller manlig problemlösning. Det är i min erfarenhet alltid bättre att skapa ett klimat där alla känner sig trygga med att prata, snacka om sina rädslor och oro och så vidare. Det kanske kan upplevas som effektivt med auktoritär ledarstil för den som är ledaren, eftersom denna då får sin vilja igenom och slipper lyssna på andra, men för att få folk att vilja organisera sig är det uselt. Ur ett långsiktigt perspektiv kan en sådan ledarstil sabba vilket engagemang som helst, helt enkelt eftersom det gör folk sjukt opeppade.

Samma gäller för relationer. Det är helt enkelt inte en soft grej när någon kommer och tar tolkningsföreträde och pekar med hela handen och ”löser situationer” utan att tillfråga de andra inblandade vad de tycker om saken. Jag förstår att det kan vara soft för den som får tolkningsföreträdet, alltså ledaren, som ju för det allra mesta är just en man, men om en bryr sig om de andra i gruppen eller sin partner så kanske en borde hitta en problemlösningsstil som inte går ut på att en själv ska vara någon slags auktoritet som bestämmer allt efter eget tycke.

Nedbrytande och manligt tolkningsföreträde.

Jag tänker på nedbrytande och på manligt tolkningsföreträde. Jag tänker på hur jag i min förra relation så ofta fick höra hur fel jag var socialt, hur fel jag alltid gjorde. Att jag var socialt inkompetent, otrevlig, att jag sa fel saker hela tiden och så vidare och så vidare. Allt detta var subtilt, som för att hjälpa mig, men vad det verkligen gjorde med mig var något helt annat. Hur detta gjorde att jag till slut började tro på utsagorna och att jag slutade tro på min egen förmåga att avgöra.

Jag blev nedbruten i mitt eget omdöme och blev beroende av att han skulle säga att jag var okej. Jag kunde inte själv avgöra om mitt beteende var acceptabelt eller inte, om jag var en bra person eller inte. Det var han som fick gå in och berätta för mig hur jag skulle vara.

Att ständigt bli bedömd skapar osäkerhet. Det får en att känna att en inte själv kan avgöra, och det skapar ett behov av ständig bekräftelse. Det får en att bli mindre säker i sin egen förmåga att bedöma.

När vi gjorde slut och jag flyttade till Bryssel var det som om all mark försvann under mina fötter. Det fanns ingen, absolut ingen, där som kunde berätta för mig hur jag skulle vara, om jag var okej. Och sakta men säkert fick jag börja bära upp min världsbild själv, fick börja bedöma mig själv igen, utan att ha mitt facit lättillgängligt. Det var jobbigt att inte ha honom tillgänglig för att berätta om jag var rätt eller fel.

Grejen är att en så lätt tror att en behöver det där, att en behöver en person som bedömer en, när det egentligen bara skapar osäkerhet. En blir så nedbruten i sitt självförtroende att en till slut inte litar på sin egen förmåga att avgöra, att en till slut inte tror sig kunna tänka själv. Det är såhär tolkningsföreträde upprättas. Det är såhär kvinnor får lära sig att de inte är kapabla att avgöra själva, genom ständiga omdömen, ständiga betyg, som klistras fast på dem. Vi går genom världen redo att betygsättas, och till slut blir betygsättandet något som inte bara tvingas på oss utan något som vi också efterfrågar. För om en får lära sig att det är så en får veta sitt värde, klart som fan att en efterfrågar det. Hur ska en annars kunna känna sig värdefull?

Jag känner hur samma sak lätt händer när jag är i andra relationer. Att jag plötsligt vill bli bedömd. Jag klarar mig alldeles utmärkt själv innan, men så fort jag är ihop med någon så kommer det där behovet smygande. Fiskandet efter bekräftelse, efter omdömen, som i slutänden bara gör mig ännu mer nedstämd och svag.

Självständighet är något en måste tvingas till, tvinga in sig själv i. Jag försöker göra det så gott det går. Jag försöker att inte fiska efter det, inte fråga, utan istället bära upp min världsbild själv. Och det är knepigt ibland, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att det kommer vara värt det för att slippa känna det ständiga behovet av att bli bekräftad.

Lucka elva: förbered dig.

Lucka åtta och lucka tio har handlat om hur en kan försöka skapa jämställdhet i sitt förhållande genom att uppmärksamma det arbete en utför både för sig själv och sin partner, mer konkret genom att för en tid strunta i att utföra detta arbete och kolla vad som händer. Det första steget är att medvetandegöra sig själv om vad detta arbete är och vad det betyder. Men för att skapa jämställdhet måste en även ta upp det hela till diskussion med sin partner, vilket troligen kommer leda till en konflikt.

Ett vanligt problem när det kommer till konflikter i relationer är att mannen får tolkningsföreträdet. Som exempel kan vi nämna konflikter som bygger på att kvinnan tar det övergripande ansvaret för att saker och ting sköts i hushållet, och därför uppfattas som ”pedant” och ”tjatig” när hon påminner om saker som behöver göras. På samma sätt uppfattas det ofta som att kvinnan är ”jobbig” när hon söker kontakt. Detta är i själva verket relationsproblem, som alltså har att göra med hur parterna sinsemellan konstruerar sin relation. Ändå så uppfattas de, i vår kultur, som kvinnans personliga problem. Denna kulturella tolkningsram smittar såklart av sig på hur saker och ting tolkas i relationer.

Förutom detta har vi också en kultur där män generellt anses mer ”logiska” och ”rationella” och därför mer förmögna att se saker och ting som de verkligen är. Många kvinnor socialiseras även in i att se sina egna tolkningar av verkligheten som mindre valida. En annan faktor är att kvinnan generellt är den som skulle tjäna på förändring i fördelningen av arbete, medan mannen troligen tjänar på att ha kvar det som det är.

Allt detta sammantaget gör att det finns ett manligt tolkningsföreträde som ofta syns i konflikter i relationer och gör att kvinnan ofta får ”lägga sig”. Att upphäva detta tolkningsföreträde är en viktigt del i att kunna förändra något i relationen. De viktigaste för att göra detta är att vara medveten om att tolkningsföreträdet finns och vara uppmärksam på situationer där det kan dyka upp.

Vad som också kan hjälpa är att själv vara riktigt säker på vad en är ute efter innan en tar upp en konflikt. Ofta när en tar upp saker och ting utan att ha tänkt igenom dem själv ordentligt innan så blir det lättare att adaptera den andra personens syn på det hela. Av detta skäl tycker jag bland annat att en ska göra som jag förespråkat i inläggen innan, och testa för att få kött på benen och definiera mer tydligt vari ojämställdheten ligger.

Om du själv och säker på vad du tycker är problemet, vad du vill uppnå och hur saker och ting skulle kunna förändras innan du tar upp samtalet kommer det troligen att bli lättare att inte falla in i att ge honom tolkningsföreträde. Därför är det viktigt att formulera dina tankar tydligt inför dig själv innan du tar upp en diskussion, och gärna att du har så mycket konkreta exempel som möjligt (det är inte alltid möjligt, jag vet).

Detta betyder inte att en absolut inte kan ändra sin åsikt, men det är viktigt att notera varför en gör det. Om det är för att du tvivlar på din egen förmåga att bedöma rätt och fel eller för att du vill undvika konflikt så är det kanske inte det bästa skälet. Därför är det viktigt att en går in i viktiga konflikter med en tydlig problemformulering och ett tydligt mål, så att ens upplevelser inte blir bortshabblade av hans tolkningsföreträde.