Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”. ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.
Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.
Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.
Läser man inte oftast de uttrycket i sammanhang av hur omvärlden ska (få) hantera barn, snarare än tvärtom? Dvs barn ska inte känna att de behöver leva upp till skönhetsideal, barn ska ha kläder de kan leka i, inte som kräver att de sitter inne och håller sig rena och fina, barn ska inte sexualiserias i media etc.
PS. I citatet i första meningen så står det ”får” istället för ”få”
Jo, det gör man också. Men jag hör ofta uttrycket där det mer handlar om det som jag beskriver, att barn inte ska exponeras för verkligheten osv.
Håller med, i vissa avseenden. När det t.ex handlar om att barn ska få vara barn när det kommer till, ja som sagt, skönhetsideal, så är det ett välfungerande uttryck. Men barn ska inte gömmas från verkligheten. Man behöver liksom inte heller trycka upp bilder på hemlösa människor, barnarbetare, slaktade djur osv. i ungars ansikten, men att inte våga samtala om vissa saker för att barn är i närheten eller gömma undan barnen ifall de ser en utsatt människa på bild eller i verkligheten och komma med någon märklig bortförklaring är verkligen inte bra. Jag växte upp i ett bostadsområde med alkoholister, knarkare mm. och visst var det lite obehagligt när en alkholpåverkad äldre man kom och spred lite småkass stämning på kvartersgrillfesten, och när polisbilar kom rännande stup i kvarten, men det var aldrig otryggt för mig och min familj och jag har verkligen inte fått några mentala ärr av det. Om något så har jag fått lite större empati och förståelse för att det ibland går lite fel i folks liv, och att människor som hamnar snett är människor precis som jag.
Fast oftare än inte hör jag det uttrycket i formen ”Låt barn vara barn”, vilket ju (för mig) leder till en helt annan innebörd. Du menar att ”barn ska få vara barn” lätt tolkas som eller egentligen betyder att barn SKA vara barn (och att ”att vara barn” alltså i sin tur innebär att vara naiv, ignorant, oskuldsfull och hela baletten) men när uttrycket låter ”låt barn vara barn” är det väl lättare att tolka det så som det antagligen är tänkt att tolkas (i de flesta fall)?
Don’t get me wrong, jag förstår och instämmer med problematiken att barn ska vaggas in i någon falsk tro om att livet är enkelt (ofta tror jag att iofs att det är den svart/vita bilden av gott och ont som ges) och att de ska skonas från ”det hemska” (dvs VERKLIGHETEN). Men jag håller inte alls med om att det är vad som kan tolkas in i uttrycket i allmänhet. Visst kan det hända att någon använder just de orden i det sammanhanget, men att låta barn vara barn känns inte annat än positivt.
Beror ju på hur små de är. Under en syslöjdslektion när jag var 10 år hörde jag när två pojkar i klassen satt och diskuterade Nostradamus och hans förutsägelser om att det skulle bli ett tredje världskrig 1999 och att världen skulle gå under. Jag lyssnade jätteintresserat, men sen blev jag helt paraniod efter det och gick omkring i flera månader och var konstant rädd för att detta skulle hända. Så fort jag hörde saker om krig och läskigheter på TV så blev jag jätteorolig och fick en klump i magen.
Så nej, håller inte med. Det finns en orsak till varför vissa samtalsämnen är vuxenämnen så som krig och hemskheter.
Däremot tycker jag man ska upplysa dem tidigt om andra saker, som att alla människor är olika (homosexualitet etc)