uppfostran – Fanny Åström

Om problemet med att förklara patriarkatet med ”uppfostran”.

Det finns en tendens inom många feministiska diskussioner att prata om kvinnoförtryck som enbart eller i alla fall främst en fråga om uppfostran, alltså att kvinnor ”uppfostras” till att ta en speciell roll och sedan helt enkelt gör det. Detta är problematiskt av flera skäl.

För det första så är det en liberalfeministisk tolkning av förtryck, eftersom det implicerar att ”lösningen” är att kvinnor helt enkelt ska bete sig mer som män och ”ta för sig” mer. Problemet är att kvinnor som beter sig ”manligt”, alltså typ ”tar plats” och liknande straffas, på samma sätt som män som beter sig ”kvinnligt” inte alls hamnar i en underordnad position på samma sätt som kvinnor gör, snarare hyllas de.

En person som omgivningen anser vara kvinna kommer att bedömas enligt en annan tolkningsram än den som anses vara man, och behandlas utifrån detta. Detta får mycket påtagliga konsekvenser för individen, till exempel kan denna utsättas för våld, diskriminering som kan ge materiella konsekvenser och så vidare.

När en bara talar om uppfostran så blir det som att säga att det enbart är vår barndom som bestämmer vår plats i samhället, inte den materiella verklighet vi lever i just nu. Ansvaret hamnar med detta synsätt på individen, även om denna kan ”skylla” på sin barndom är det i nuläget den som måste bryta mönstret genom att agera annorlunda.

För det andra så implicerar det att det skulle vara en del av kvinnors ”personlighet” eller vad en nu ska kalla det att vara förtryckta. Denna syn får som konsekvens att en antar att patriarkatet inte kan upphävas på något annat vis än genom att skola in nya generationer i ett annat sätt att tänka och vara. Detta är också en syn som förekommer relativt ofta, till exempel när människor talar om att det är viktigt att feminister skaffar barn eftersom de antas kunna uppfostra dessa barn på ”rätt” sätt, som om det vore mer omstörtande än att i sitt eget liv vägra gå med på att skaffa barn på patriarkatets villkor.

Detta innebär att en bortser från det motstånd mot förtryck som kvinnor faktiskt gör hela tiden i sin vardag. Det är inte som att patriarkatet flyter på utan motstånd, eller någonsin har gjort det. Kvinnor, även de som inte är feminister, gör motstånd mot sin situation. Ingen lägger sig platt under männen, accepterar deras överläge utan att förhandla. Men eftersom förhandlingen alltid sker på patriarkatets villkor går kvinnan såklart alltid ut som ”förlorare” i någon mening, det innebär dock inte att hon resignerat inför och accepterat förtrycket, det innebär bara att möjligheterna till motstånd är begränsade.

När jag har blivit förtryckt i olika situationer så är det inte som att jag inte har märkt av det. Det har varit så att jag saknat orden för att beskriva det som har skett, men det har alltid varit något som skavt när män har förminskat mina upplevelser, inte tagit ansvar för relationer och så vidare. Mitt motstånd är inte ett resultat av min feministiska kunskap, utan min feministiska kunskap har tvärtom utvecklats ur ett motstånd som kommit naturligt.

När jag underkastat mig har det inte handlat om att jag ”accepterar” det som sker för att jag lärt mig att det är så det ska vara, utan snarare att jag inte har sett några andra alternativ eller att jag bedömt (korrekt eller inte är svårt att säga) det som mer gynnsamt att trots allt delta i relationen på de villkor som erbjuds.

Om jag hade erbjudits att inte vara förtryckt i dessa situationer hade jag naturligtvis valt det, men grejen är att detta alternativ aldrig existerat då vi lever i ett patriarkat. Det handlar istället om en ständig balansgång mellan överlevnad och bekvämlighet, som ofta nås genom att underkasta sig, och självständighet, frihet och att vara sann mot sig själv. Denna balansgång är mycket påtaglig, och den utövas även av de kvinnor som saknar feministisk medvetenhet, helt enkelt eftersom vi är tvungna till det. Men om valet att slippa detta plötsligt uppenbarade sig hade det såklart varit enkelt för en stor majoritet. Det är inte som att vi vill vara förtryckta, vi bara är det.

Givetvis påverkar det mig som person att vara förtryckt som kvinna, men detta är en process som sker hela tiden, inte någon slags internaliserat rest från min barndom. Jag rör mig som kvinna i den här världen, omgivningen bemöter mig som kvinna och förtrycker mig som kvinna. Det spelar ingen roll om jag har blivit uppfostrad ”som en pojke”, för det är min position i min nuvarande verklighet som spelar roll.

Vad gör en människa orädd?

Angående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.

Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?

Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.

Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.

Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.

Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.

Förtryck är kärlek. MVH föräldraskapet.

Den här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.

Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.

Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.

Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.

Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.

Kravställaruppfostran.

Intressant artikel som bekräftar något jag funderat på länge, nämligen att bortskämda barn inte bara blir sjukt jobbiga att ha att göra med utan även riskerar att må dåligt. Det faller sig väl egentligen ganska naturligt att en unge som alltid fått vad hen pekar på får väldigt svårt att anpassa sig efter ett vuxenliv med krav.

Vad jag tror blir en av de största effekterna är hur man hanterar sociala relationer. Relationer är ju ett givande och tagande som liksom måste till om det över huvud taget ska fungera och vara givande för någon av parterna. Jag har i mina dagar träffat många människor som inte tycks kunna bygga sociala relationer utifrån något slags ömsesidigt gillande av varandra utan istället olika former av socialt parasiterande, internt maktspel och så vidare.

Barn blir ju inte bara curlade när det kommer till prylar utan även känslomässigt. Föräldrar som jobbar mycket och så vidare orkar inte ta konflikter med sina barn utan bekräftar istället deras världsbild genom att bistå med det som efterfrågas. Detta ser jag framförallt som en slags känslomässig curling där oviljan till konflikter är såpass stor att man viker sig platt inför sina barn och aldrig låter dem själva fundera kring sitt agerande.

Jag tror att detta i mångt och mycket är en effekt av individualismen som är någon slags paradigm just nu. Människor fostrar sina barn in i en mentalitet av att kräva mer och mer för sig själva, något som också fungerar gentemot just föräldrarna och tyvärr nog till viss mån ute i världen också. Jag skrev om detta i mitt inlägg om Generation Egoboost.

Många människor hävdar med grund i detta att vi ungdomar är bortskämda. Hur många gånger har man inte hört arbetsköpare whina om att dagens ungdom är lat och bortskämd? Det kan jag på sätt och vid hålla med om, men jag tycker också att man måste se att denna individualistiska kravställarsvägning framförallt ha lett till att kollektivistiska krav hamnar i skymundan, och det är ju som känt de kraven som faktiskt kan leda till en verklig samhällsförändring. Jag tror att detta är en utveckling som arbetsköpare tjänar på i slutändan, men det är klart att det är skönt att trycka ner oss ännu mer.

Överlag så tror jag verkligen att denna samhällsutveckling leder till olycka och jag tycker att det är viktigt att se hur vi fostrar våra barn in i den genom att lära dem att se samhället som sin plattform för varumärkesbyggande och personlig utveckling. Jag tror detta hindrar både kollektivistiska krav på samhället men också mänsklig samvaro i mindre skala.

Hur kan du vara villig att offra ditt barn på ojämställdhetens altare?

När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!

Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.

Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.

Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.

Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.

Att passa in.

Lady Dahmer har skrivit om barnuppfostran och jag tycker att ho har så jävla rätt. Ofta när föräldrar uppfostrar eller klär eller uppfostrar sina barn annorlunda så får man höra att ”men tänk om de blir retade”. Ja, tänk! Tänk om homosexuellas barn blir retade? Tänk om invandrarbarn blir retade? Tänk om barn med tandställning eller glasögon blir retade? Sådant kan ju hända tyvärr, men det vore tråkigt om vi anpassade världen efter mobbares bild av hur den bör se ut.

Det är ju så i denna värld att man aldrig kan tillfredsställa alla. Du kommer aldrig att smälta in i alla kontexter och det kommer alltid att finnas någon som hittar något fel på dig. Bättre då att inte från början försöka anpassa sitt sätt att vara för att bli accepterad. Men få personer är så ängsliga kring hur folk uppfattas som föräldrar till barn i lågstadieåldern. Man ska absolut till varje pris undvika att barnen blir retade, att de sticker ut.

Man träffar ju sådana personer ibland, eller ganska ofta till och med. Sådana som aldrig har lärt sig att stå upp för sig själva eftersom de liksom alltid har varit ”rätt”. För det mesta är det osäkra och ganska dömande personer. Personer som har svårt att acceptera eller förstå andras olikheter men som också själva kan uttrycka en önskan av att våga vara annorlunda. Personer som klamrar sig fast vi människor som beter sig som svin av rädsla för att stöta sig med folk och bli ensamma. Jag tycker jag träffar sådana hela tiden. Många av dem gillar jag men jag tycker att det verkar fruktansvärt jobbigt att ha ett så ängsligt förhållande till sin omgivning.

Förr eller senare kommer det en dag när man inte funkar, när vänner vänder en ryggen eller när kollegor skvallrar. Då föredrar jag alla gånger att ha med mig erfarenheten att man inte behöver vara älskad av alla, att man inte behöver passa in överallt än iden att man ska bita ihop och försöka passa in ännu mer.

Barn ska få vara barn.

Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”. ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.

Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.

Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.

Om naturlighet och fria val.

Kan någon bara förklara för mig varför feminister ständigt anklagas för att tvinga på folk saker som är onaturliga när mycket av det vi opponerar oss emot är saker som dessa: skönhetstävlingar för fyraåringar och att ta hål i örat på bebisar. Är det naturligt?

Och herregud vad trött jag blir på alla som snackar om att deras barn har valt olika leksaker eller aktiviteter. Accepterar du allt ditt barn frågar om eller? Som vuxen har man ett ansvar att ”tvinga” på sina barn sunda värderingar, hur kan man då försvara sig med att barnen har valt det och det själva.

Visst, man ska inte tvinga barnen om de verkligen inte vill. Men man ska inte heller ge efter för minsta lilla begäran. Sen om föräldern vill att hens barn ska vara könsstereotypt så visst, men erkänn då det för guds skull. För ärligt talat: om man inte ville det så skulle man försöka undvika det, inte sant?

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Jag skulle gärna ha blivit lite drillad av mina föräldrar.

Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.

Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.

Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.

Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.