Barn som politiskt slagträ.

Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.

Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.

Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.

Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.

Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.

Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.

4 reaktioner till “Barn som politiskt slagträ.”

  1. Jättebra skrivet!

    Mina föräldrar kommer förvisso inte från olika världsdelar, men jag ser inte alls hur det kan vara något negativt att de kommer från olika länder. Liksom: usch vad jobbigt att jag inte kunde några Disneylåtar på svenska, utan bara på engelska! Eller att jag inte bara talar ett språk flytande, utan två! Fy, skulle aldrig utsätta mina barn för något sådant.

  2. Håller med! Man skulle i princip lika gärna kunna argumentera för att barn har rätt till fler kulturer än bara en, och därmed motarbeta att människor från samma kultur skaffar ungar tillsammans. Det är som att bara för att man använder orden ”barns rätt” så blir argumentet bara ”POFF” rättfärdigat.

  3. Ja, jag håller verkligen med!
    Jag har då inte fått några psykiska men för att mina föräldrar kommer från olika länder. Jag har snarare fått en större förståelse för olika kulturer och olika människor, vilket jag endast ser som positivt!
    Sedan tycker jag det är så himla tråkigt att många politiker alltid trycker på att ”ett barn ska ha en mamma och en pappa”. Om det skulle vara en mänsklig rättighet, så skulle det vara otroligt många barn som skulle leva utan den. Det är säkert jättepositivt för ett barn att ha flera vuxna förebilder, men det kan lika gärna vara en kompis, en faster, en morfar, en lärare – ja, vem som helst egentligen. Att man SKA ha en mamma och en pappa är dels omöjligt att genomföra, dessutom ingen garanti för att man får en bättre uppväxt än under andra förhållanden (exempelvis två föräldrar av samma kön, en ensamstående förälder, uppväxt i ett kollektiv… osv.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *