Jag tänker lite på mitt förra förhållande och på det här med att må dåligt.
Ungefär ett halvår in i mitt förra förhållande hamnade jag i en djup depression. Det finns såklart många olika skäl därtill, men jag tror att det faktum att jag var i det förhållandet var ett stort skäl till att depressionen höll i sig så länge som den gjorde.
När jag gick in i förhållandet så började jag basera min känsla av egenvärde på vårt förhållande, på hans åsikter om min person. Och han hade mycket åsikter, framförallt kring hur jag betedde mig. Eftersom jag inte hade någon självkänsla att tala om så sög jag åt mig dessa åsikter som en svamp, jag ville ha mer! Jag ville veta hur jag skulle bli en Bra Person. Istället för att försöka fundera ut hur jag ville vara själv, för min egen skull, så lät jag honom definiera mig.
Till en början kom omdömena från honom, men efter ett tag började jag aktivt efterfråga dem. Jag hade blivit så van vid att ständigt bli rescenserad och tvivla på min egen förmåga till att avgöra vem jag var och vem jag borde vara att jag hade svårt att hitta ett värde i mig själv.
Hans bekräftelse blev nyckeln till allt, och det gjorde att jag fick väldigt svårt att må bra på egen hand. Eftersom ingen människa ensam kan fylla en annan med värde så blev det ett sisyfosarbete som både han och jag drogs in i. Ett ständigt sökande av bekräftelse från min sida, som han inte kunde tillgodose. Detta gjorde att jag kände mig så mycket mer värdelös; inte bara hade jag dålig självkänsla, jag hade också skuldkänslor över att jag krävde så mycket bekräftelse från honom.
Sedan åkte jag utomlands ett år, och då blev jag så illa tvungen att ta tag i alla dessa frågor på egen hand. Och det gick ganska bra. Jag hamnade i alla fall inte i den här negativa spiralen av att söka bekräftelse en aldrig får, utan lärde mig att bära de jobbiga känslorna på egen hand.
Nu är jag återigen deprimerad i ett förhållande, och jag märker hur historien upprepar sig. Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte. Och detta utarmar både mig och min partner känslomässigt.
Och jag tänker att det här är en svår grej som ofta uppstår i förhållanden. Eftersom många inte har någon egen känsla av egenvärde, och eftersom det ingår i den romantiska idén om vad ett förhållande är att vi ska hitta vårt värde där, så blir det ofta ett evigt sökande efter något en inte kan få.
Jag jobbar på att bryta den här spiralen nu, och det är verkligen inte lätt. Hur ska en kunna bekräfta och stötta varandra utan att försöka vara allt för varandra? Hur ska en kunna sätta gränser mot varandra på ett kärleksfullt sätt? Denna belansgång har jag inga problem att klara med mina vänner, men med en partner blir det plötsligt så oerhört mycket svårare. Och jag tänker att det har att göra med vad den heteromonogama relationen lovar; allt.
Valdigt intressant text! Jag tror att detta ar ett problem som drabbar framst de som inte fatt tillrackligt med bekraftelse av sina nara (oftast foraldrar) i barndommen. Tyvarr da de flesta av oss i hogre eller lagre grad. Jag har/hade ocksa oerhorda problem med detta. Dock tycker jag att det gar battre och battre antingen ju aldre jag blir, eller ju fler forhallanden, och perioder av singelskap, som jag haft.
Jag kommer ihag att detta var ett OERHORT problem i mitt forsta forhallande, samtidigt som det ju var oerhort underbart att hela tiden bli sa bekraftad. Pa nagot satt ”laker” man ju ocksa av nagot sadant, om man haft brist pa bekraftelse i tidigare liv, vilket ocksa ar positivt tror jag. Darav blev kanslorna ocksa sa oerhort intensiva i mitt forsta forhallande. Tillslut blev vi dock som en kokong, som bara ville fordjupa oss i varandra, och bekrafta varandra. Saker som vanner, studier, resor etc, som betytt sa mycket for mig tidigare, blev helt oviktiga och lades helt at sidan. Nagonstans dar blev det val aven borjan till slutet. Jag var faktiskt tvungen att flytta till annat land for att kunna lamna honom, just for att vi var sa oerhort lyckliga tillsammans. Jag kande pa nagot satt att det helt enkelt blev *for* tryggt och ”bra”.
Emellan varje nytt forhallande har jag forsokt tvinga mig sjalv att leva i ganska langa perioder som singel. Det ar smartsamt (for mig), men hjalper mig oerhort mycket tror jag. I varje nytt forhallande jag sedan haft har mitt bekraftelsebehov blivit mindre och mindre, aven om det finns kvar.
Jag tror att tanken pa att en partner ska ge en ”allt” inte specifikt har med heteronormativitet att gora.
Tanken om att man ska vara ”allt” for varandra, och att vara ”allt” for varandra, ar sa oerhort svar att ta stallning till, for rent intuitivt och kanslomassigt kanns det sa oerhort bra (i borjan i alla fall) att vara ”allt” for varandra. Det kan ju ocksa vara sa att vi idag hjarntvattas sa mycket av samhallet att vara ”individualistiska” och ej beroende av andra (vilket ju ocksa ar praktiskt med tanke pa att det gor arbetskraften flyttbar och flexibel), att vi darfor borjar kanna skuld, skam och obeag om vi verkligen ger oss han at en annan manniska och blir varandras ”allt”, d.v.s. helt och hallet erkanner var relationallitet och beroende av andra.
Svar fraga det har som sagt. Ar valdigt ambivalent…
Perioder av singelskap ar nog bra som sagt, men samtidigt bor man inte vara sa ratt for att bli ”beroende” att man gor sig sjalv till en o. Det ar ju anda ocksa genom riktigt djupa relationer som vi utvecklas som mest som manniskor, pa manga plan. Och jag tror forresten ocksa att en relation blir mer djup ju farre ”parter” som ar inblandade. Darfor tror jag aldrig att vanskapsrelationer, eller fria forhallanden, kan bli lika djupa som en relation dar allt fokus ar pa bara en enda annan manniska.
Sa, det finns tva sidor av myntet kanske man skulle kunna sammanfatta det som…
/Ambivalent…
Jag tror dock inte att det behöver bero på dålig bekräftelse i barndomen. Jag fick extremt mycket bekräftelse… och kanske lite för mycket.. för jag blev beroende av det. Vara bra och duktig och hela fadderullan. I mina tidiga förhållanden var jag extremt bekräftelsetörstande, anpassade mig och tappade mig själv helt. I mitt nuvarande förhållande är det dock inte alls så, och det tror jag beror främst på tre faktorer. Dels hade jag innan vi träffats levt ensam ett tag och lärt mig tycka om mig själv som jag är. Dels inleddes förhållandet på ”ett vänskapligt” sätt och inte med en stormande förälskelse full av bekräftelse som sedan kunde ebba ut och medföra ångest. Samt dels att han redan från start gjorde klart att han tyckte om min person och sket i det andra… så om jag började fråga om hur jag såg ut eller vad jag borde göra så sa han med en gång ”bestäm själv och gör som du vill”… så samtidigt som jag fick bekräftelse att jag var bra som jag var så fick jag inte den där beroendeframkallande bekräftelsen. Om det går att förstå vad jag menar.
Sedan tror jag det beror mycket på hur ens relation är. Jag kan sätta gränser, säga vad jag tycker och vara precis som jag är med vänner eftersom han först och främst är min vän.
Jag funderar över varför det behöver bli så stor skillnad mellan vänskapsrelationer och romantiska/sexuella relationer. Jag tänker att just det där att man förväntar sig allt leder till att man ger allt i en sådan relation. Att man kanske går över gränser som man har med vänner, förväntar sig så mycket mer. En person som det liksom är okej att lägga allt på när man har det svårt – för att det är bekvämt eller för att det är accepterat, eller för att den personen vill det. Men jag tror att man kanske inte gör det på samma sätt med vänner, eller jag gör inte det i alla fall – jag anstränger mig för att ta en del själv. Ta itu med mina egna tankar och försöka hjälpa mig själv. För samtidigt som det är svårt att göra det, och ibland inte alls bra, så kan det ge en styrka som jag inte trodde jag hade.
Kanske kan det vara bra att på något sätt ta lite avstånd under perioder som det känns jobbigt. Om det känns bra. Att inte låta den personen bli Den Enda man vill ha i svåra situationer, kanske aktivt söka vänner som kan ställa upp ibland istället. Men det är ju något som i så fall måste kommuniceras tydligt tänker jag, att man kan prova sig fram och prata om hur det känns.
Jag vet inte, det kanske är ett jättedåligt råd. Men i alla fall tror jag det kan vara värt att fundera på vad det är som gör att den relationen blir annorlunda mot vänskapsrelationer, och hur man skulle kunna applicera det på relationen för att komma ur det spiralen.
Hoppas det blir bättre snart
Känner igen mig. Det som hjälpt mig har främst haft att göra med tillit:
-Tillit till sitt eget omdöme om vad som är bäst för en själv. Jag har stort behov av att få vara alldeles ensam ibland. Detta är ett krav för att jag ska må bra, annars blir jag enormt överstimulerad och utmattad. Ofta vill jag vara till lags och hela tiden passa upp på andra, men har med tiden lärt mig att bromsa mig själv och säga ifrån att ”nu behöver jag ditten eller datten” (ofta få tid för mig själv).
-Tillit till min partner, att hen stannar kvar och fortfarande älskar mig, trots att jag sätter ovanstående gränser. Ofta tror jag att kärleken från min partner är villkorad, att jag måste bete mig på ett visst sätt för att hen ska vara kvar hos mig. Men har med åldern insett att jag kan vara mig själv och ha dåliga dagar eller säga ifrån när jag behöver utrymme, utan att jag behöver få skuldkänslor eller att min partner kommer att lämna mig.
Hoppas du mår bättre snart!
Det där att det skulle bero på för lite bekräftelse i barndomen…. Jag fick i princip ingen positiv bekräftelse som barn. Inte för vad jag gjorde, inte för hur jag var eller hur jag såg ut. Det har inte gjort mig extremt bekräftelsesökande, utan tvärtom nästan helt oberoende av bekräftelse från andra. Jag litar alltid i första hand på mig själv och mitt eget omdöme, förväntar mig aldrig bekräftelse från andra och blir ofta närmast störd när jag får den (får ofta lite känslan ”varför tror du jag vill höra din åsikt). Så jag tror det är mer komplext än en fråga om hur ens barndom var.
Däremot är det ju lätt att manipulera en person som står en nära – tex genom att först bekräfta hela tiden och sedan allt mer sällan och på så sätt göra den andre osäker. Tycker män ofta (medvetet eller omedvetet) beter sig så mot sina kvinnliga partners.
Alltså ”bekträftelse” imo är inte så mycket att säga snälla saker som att se en annan personer, uppmärksamma hen etc. Att betygssätta är en slags bekräftelse som jag tror blir jävligt negativ på sikt.
”Att betygssätta är en slags bekräftelse som jag tror blir jävligt negativ på sikt.”
Det här har jag funderat en del på i förhållande till min egen uppväxt och vuxenblivande. Betyg och värderande av ens handlingar och prestationer leder en väl snarare till ett beteende där en försöker ”göra rätt”, än att det är bekräftelse som gör att en mår bra och blir trygg i sig själv. Blir ju jäkligt destruktivt att försöka ”göra rätt” känslomässigt, eftersom ens egna känslor då inte erkänns.
Känner igen mig mycket i texten. Jag har själv återigen avslutat ett förhållande för att jag totalt ”tappat mig själv” dvs, jag sätter inte gränser, vill ha mycket uppmärksamhet (periodvis), och sluter mig nästan helt från mina vänner och de intressen jag har. Det blir som om att jag tvivlar på allt jag känner/gör/tycker. Detta kommer ofta dock smygandes, samtidigt som jag någonstans har i bakhuvudet att jag har gjort ”detta förr” och FÖRSÖKER verkligen att påminna mig själv om mig själv i situationen/studen osv. På tal om bekräftelse från barndomen så fick jag ”bekräftelse” men aldrig kramar eller uppmuntran att jag var bra som jag var osv. Utan denna ”bekräftelse” att jag har ”gjort fel” eller ”gjort rätt”, jag var aldrig bara helt ”okej” som barn. Det blev liksom helt fel. Noll koll på självkänsla och strävar verkligen idag efter att återuppta och behålla en sund självkänsla/självbild. Får hjälp med detta idag. Annars hade jag varit nere och kravlat och kanske ganska död.
Låter ändå bra att du lyckats avsluta det när du upplever att det inte är bra för dig. lycka till!
Skitbra skrivet!! Tack också för att du skrev detta inlägg för det har gett mig perspektiv (äntligen) på mitt förhållande. Jag hade bekräftelsekontroll i början men sen när vi väl började älska varandra och ”vara varandras allt” så skedde en negativ spiral för mig iom att jag inte fick bekräftelse som barn. Jag började bry mig om vad han tyckte om min stil, mina tankar, mina handlingar mm. Jag behövde det för att jag alltid har haft d
Oj jag råkade skicka inlägget innan jag skrev klart!
Fortsättning: för att jag alltid har haft dåligt självförtroende (men får hjälp med det nu) men det blev för mycket och det skapade mycket konflikter i vårat förhållande iom att jag alltid behövde veta vad han tyckte mm.
Om jag ska komma till poängen så hjälpte detta inlägg mig att tänka igenom saker och se saker klarare i vårat förhållande! Så tack!
Intressant frågeställning!
Jag tänker på den relationen jag har sedan tio år tillbaka. Någon gång insåg jag, och faktiskt förstod på ett emotionellt plan, att min egen lycka, mitt eget mående, min uppfattning av mig själv, inte hade med min partner att göra utan bara med mig själv. Och att det skulle växla över tid, oavsett vem jag valde att spendera livet med. Insikten hjälpte mig att inte söka bekräftelse hos honom eller i vår relation, och att tro på att den enda som kan tillfredsställa det behovet är jag själv. Ibland faller jag ändå tillbaka i det, särskilt när jag inte mår bra. Men den djupa insikten finns ändå och är till stor hjälp.
Fast den stora frågan är ju hur man kommer dit och kan tro på det, att man kan börja vända på bekräftelsebehovet när det kommer smygande. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag gjorde det. Kanske tiden, att ha en lång, trygg relation där jag både fick och lärde mig att ta mitt utrymme?
Jag tror att det är viktigt att uppleva ngn slags grundtrygghet i relationen också, och där är partnerns insats viktig. I min förra relation kände jag mis ständigt osäker, och det var en situation som han skapade-
Också jag känner igen mig. I mitt nuvarande förhållande har det blivit bättre än innan, dels för att jag kommit till samma insikt som beskrivs ovan – att det är bara jag som kan påverka min självkänsla och lycka. Men det har också blivit bättre då min pojkvän typ vägrat ge mig den bekräftelse jag från början trodde att jag ville ha, typ saker om ut seende och så. När jag nån gång var ledsen och frågade varför han aldrig ger mig komplimanger för mitt utseende sa han att det helt enkelt inte spelar någon roll och att han visar att han älskar mig på andra sätt istället, som faktiskt är bättre såsom att pussa, lyssna och bry sig. Så kanske kan ett tips vara att gå cold turkey när det gäller sånt. Misstänker att du inne främst menar den ytliga typen av bekräftelse men tror det kan gälla det mesta, man måste märka att man faktiskt klarar sig utan det man tror att man behöver. Känner du ett starkt behov av att ringa din partner för att må bra- ring nån annan, ring inte alls eller testa att bara skjuta upp det 20 minuter och se vad som händer.
Jag tror också på att göra saker på egen hand och inte blanda in andra. Rita saker som du innan bestämt att du aldrig ska visa upp, skriv texter för dig själv, gå på bio ensam, gå och träna/promenera/fotografera själv. Själv har jag tagit upp meditation som en extremt privat aktivitet som också ger mig tid att bearbeta saker. Hett tips om det är din kopp te!
Väcker många intressant tankar den där texten..
Känner igen mig i det, blev också deprimerad efter 6 månader av mitt första förhållande. Krympte och försvann, ju sämre jag mådde desto mer behövde jag honom. Precis som du skrev så hade det också att göra med osäkerhet, jag kände att jag alltid ”satt löst”, vilket jag ju gjorde.
Jag tycker att förhållanden kan vara så uttömmande, känner mig som en jäkla antenn som är inställd på andra hela tiden, tänker på vad han tänker, tolkar kroppsspråk, känner mig jobbig som sätter gränser, får dåligt samvete, och så vidare. Och lite i taget krymper man för att inte känna så. Önskar att jag precis som män generellt bara kunde köra mitt eget race i ett förhållande.
”Jag har så svårt att hitta mitt eget värde, utan jag vill få det från honom. Men bekräftelsen jag får är liksom aldrig nog. Den är bekväm att söka, för den finns så nära, men den fyller mig samtidigt med tomhet, för den räcker inte.”
Oj vad jag känner igen mig i det här. Och jag har aldrig riktigt tänkt på det så konkret. Tål att fundera lite till på känner jag…
Så skönt att läsa era tankar. Känner igen mig i nästan alla inläggen. Det du skriver Sara, att du skulle vilja vara som män som kör sitt eget race: jag med, men problemet är ju bara att mitt eget race är den känslosamma, sårade, bekräftelsetörstande personen, och det racet är jag ju så rädd att köra. Precis som du sa så får jag också skuldkänslor, känner att jag blir jobbig, att han snart inte kommer att stå ut med mig längre, att måttet snart är rågat. Känner att jag nästan provocerar fram sånt här och att jag driver saker och ting till sin spets för att se om han står ut. Och så får jag sån jäkla ångest när han sätter ner foten. Känner att jag inte klarar mig själv utan honom. Vilket jag förstås gör. Har gjort det så många gånger förr och varje gång det tagit slut och jag tids nog kommit över separationen så har jag lovat mig själv att aldrig falla tillbaka i samma roll igen… Vad svårt det är!
Det här med bekräftelse i barndomen är för mig precis som någon annan skrev att jag fick enormt mycket bekräftelse. Jag var bäst på allt, finast, mest älskad. Kan inte riktigt förstå varför jag måste ha denna bekräftelse eftersom jag innerst inne tycker jag är jättebra. Om jag var kille skulle jag lätt bli kär i mig! 😉 Men samtidigt så verkar jag ju ha en enormt dålig självkänsla eftersom jag alltid tror att mina pojkvänner inte kommer att stå ut med mig i längden…