Bilder.

Ägnade natten åt att kolla igenom mitt bildarkiv, redigera och rensa ut en massa bilder. Mitt i allt så hittade jag hela jävla januari-mappen som jag trodde var för alltid försvunnen. Det var fint, för där har jag en massa underbara bilder från skogkyrkogården som jag faktiskt har saknat.

Odefinierad längtan.

Till och med bilderna på snöiga tunnelbanestationer gör mig så full av saknad att jag bara vill krypa in under täcket och gråta. Men det är inte så att jag längtar hem sådär över en hel, jag längtar till att få komma hem och sätta igång med mitt liv igen. Börja plugga, börja engagera mig politiskt och så vidare.

Just nu känner det som att jag står och trampar på samma ställe. Jag känner mig klar här på ett sätt, samtidigt är jag rädd för att återvända. För att jag ska ramla in i gamla spår igen och aldrig någonsin utvecklas.

Jag längtar nog inte hem egentligen. Jag längtar bara bort.