Ni vet den Vettiga Feministen™? Hon som tycker att det är så viktigt att särskilja sig från alla andra onda feminister genom att prata med och hålla män om ryggen, snacka skit om kvinnor i allmänhet och kvinnor som kämpar för kvinnors rättigheter i synnerhet och Nyansera Bilden jämt och ständigt.
Det finns en grej som den Vettiga Feministen™ tycker om att göra och det är att prisa sig själv för att hon minsann granskar alla knäppa radikalfeminister kritiskt och minsann går sin egen väg intellektuellt och så vidare. Wow, verkligen att gå sin egen väg att hata kvinnor, det är bara inte precis så detta samhälle är uppbyggt!
Det finns en idé om att det finns någon slags sektmentalitet bland feminister. Detta är såklart delvis sant, i en grupp som är hårt ansatt utifrån och där det finns en stor ideologisk enighet kring några viktiga grundfrågor så blir det såklart så att det uppstår en viss sammanhållning. Vi måste vara varandra nära för att palla med trycket utifrån, vi måste ta hand om varandra för att bevara oss själva som enskilda aktivister och som rörelse. Det är en fråga om systerskap och trygghet, och jag tycker det är en självklarhet att en inte säljer ut sina medsystrar till antifeminister.
Samtidigt så har feminister verkligen en frodig kultur av internkritik. Ibland spårar den ut såklart, som det mesta, men i de allra flesta fall så är det ett positivt inslags som får oss att växa mer. Få rörelser har så mycket internkritik som vänsterrörelsen och den feministiska. Ibland är det ett problem som står i vägen för att göra framsteg och organisera sig, men det är hur som helst ingenting en kan anklaga feminismen för. Däremot ser kritiken sällan tu som antifeministernas kritik gör, vilket inte är särskilt märkligt eftersom den kommer från olika håll. Antifeminister måste sluta tro att deras kritik är den enda kritiken och att om inte den tas emot med öppna armar, en röd matta och en slick på skon så innebär det att ingen kritik finns. Ibland är det så enkelt att en tycker någon har fel; en har inte samma utgångspunkt eller samma mål med sin politiska aktivitet. Antifeminister vill ju motverka feminism, feminister vill främja den. Inte konstigt att vi inte tar deras ”kritik” på allvar. Det är som en om kommunist skulle lyssna på en nazist som ”kritiserar” dem för deras judevänliga politik.
Det finns verkligen en aspekt av kvinnohat i detta. Dels så handlar det om att spä på bilden av att kvinnor och speciellt feminister beter sig som en flock höns och bara gör som de blir tillsagda, men det handlar också om att motarbeta kvinnors organisering och därmed också kampen för kvinnors rättigheter. För hur ska vi kunna nå framsteg om vi inte är organiserade? Hur ska vi kunna förändra något om vi inte håller varandra om ryggen? Att prioritera att vara intellektuellt och moraliskt oantastlig framför att vi ska organisera oss är inte bara korkat utan dessutom rentav antifeministiskt och därmed och kvinnofientligt.
Detta utesluter såklart inte kritik, och inom feminismen finns det verkligen en frodig och levande sådan kultur. Vi kritiserar varandra och utvecklas, vilket är betydligt mer än en kan säga om antifeminister där de största ideologiska meningsskiljaktigheterna är kring huruvida kvinnor borde stå i köket på heltid eller om det är okej att de lämnar hemmet några timmar om dagen för att jobba inom något lågbetalt vårdyrke. Var och en som har ifrågasatt en antifeminist vet hur reaktionen brukar se ut; en aggressiv svada av ord, ofta med en jävla massa kvinnohat och till och med rena hot inpetat som en liten extra krydda i detta smörgåsbord av hat!