Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det är inte alltid ansvarsfullt att prestera.

Det finns en idé vissa människor har att det duktiga och ansvarsfulla att göra i en situation är att vara ”produktiv”, det vill säga ha ett jobb/gå till arbetsförmedlingen/plugga och så vidare.

Jag tänker lite på när jag höll på att bränna ut mig och ÄNDÅ inte slutade ha en så hög arbetsbelastning som jag hade vid tillfället förrän det var för sent och jag istället inte orkade göra någonting. Detta var knappast ”ansvarsfullt” eftersom det ledde till att jag blev sjuk, om jag hade haft lite bättre koll på arbetsbelastningen så hade jag troligen inte behövt bli så sjuk som jag blev.

Jag träffar ibland människor som är deprimerade och varit det i flera år och som ändå inte tar sig tid för att vila upp sig, ändra sin livssituation och så vidare. Detta anses nog ”ansvarsfullt” i mångas ögon, det vill säga att streta på med jobb eller studier trots att en lider av det. En är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress, orkeslöshet och så vidare.

Ett annat exempel är när ungdomar uppmanas till att extrajobba när de går i skolan, detta anses vara ”duktigt”. Problemet är ju bara att studier är ett jävla heltidsjobb och en behöver vila upp sig för att kunna prestera bra och inte överanstränga sig. Detta gäller även universitetsstudier.

Det är inte alltid ansvarsfullt att lägga på en extra arbetsbörda, ofta är det snarare tvärt om. Att arbeta för mycket kan leda till en mängd olika tillstånd som är svåra att ta sig ur, såsom utbrändhet och depressioner. Att inte ta hand om sin psykiska hälsa är inte ansvarsfullt alls.

Sedan är det såklart ofta så att människor saknar möjligheter att ta hand om sin hälsa, eftersom de måste överleva. Jag skuldbelägger inte heller den som känner press att prestera, det är inte konstigt att en gör det. Det skeva är hur det alltid anses vara ”duktigt” att vara mer produktiv även om det på sikt kan skada ens psykiska hälsa och därmed också ens förmåga att vara just produktiv.

Jag skulle tycka det var bra om det istället etablerades ett ideal där det ansågs viktigt att värna sina gränser, att inte utsätta sig för stress och press. Problemet nu är att alla pressas in i att vara så ”produktiva” som möjligt vilket leder till att en massa människor drabbas till exempel utbrändhet. Denna press sker på en massa olika nivåer och givetvis framförallt i och med att arbetare påtvingas högre arbetsbelastning som ett resultat av ”effektiviseringar” och arbetslöshet, men det här idealet är en del av det.

Människor internaliserar idén om att de ska vara ”duktiga” och anstränga sig extra mycket trots att det kanske egentligen inte är det bästa för deras hälsa, och när alla andra är ”duktiga” så höjs ribban hela tiden. Den som gör mest saker är bäst helt enkelt, och alla måste vara med och tävla.

14 kommentarer till Det är inte alltid ansvarsfullt att prestera.

  • anonym skriver:

    Så bra inlägg! Jag har depression, och olika ångestsjukdomar. Är på g att få hjälp inom psyk men maskineriet rullar långsamt. Det jag skulle säga är att jag har haft väldigt svårt att inte vara produktiv. Känner mig helt värdelös för att jag inte klarat av att jobba/studera. Men ovanpå allt detta så klarade jag inte av att vara produktiv hemma heller – dvs ta hand om hemmet och till och med min egen hygien… nu är det som sagt mycket bättre men jag har i princip hela mitt liv känt mig helt värdelös om jag gör roliga saker. För antingen produceras inget, eller så är en dålig om en prioriterar kul framför… jobb? Oavsett om det är avlönat jobb eller ej. Detta har lett till att jag helt slutat göra roliga saker helt och sitter och mår dåligt istället när jag flyr ifrån verkligheten med hjälp av dator eller tv…Och nu när jag skriver det här så är så ser jag ju att det kanske inte är så konstigt att bättringsvägen blir så otroligt mycket längre om en inte tillåter sig att göra roliga saker. Speciellt när en väl börjat känna känslor igen och att vissa saker i livet faktiskt kan vara roliga.

  • Clara skriver:

    Personer prioriterar olika. Vissa sätter sin hälsa högt, andra sina prestationer. Vissa klarar ju faktisk av att prestera OCH må bra, det är väldigt individuellt med hur mycket man skit man orkar och huruvida man faktiskt vill jobba/plugga inom det man lägger ner kraft och tid på. Om man sysselsätter sig med något man inte har motivationen till så bränner man ut sig fortare.

    Problemet är att folk inte stannar upp och tänker till. Varför gör jag det här? Vad vill jag egentligen göra?
    Och om man inte trivs, så måste man ändra sig, det krävs kraft -något som är svårt att finna när man mår dåligt. Även om man förstår att det är för sitt eget bästa så blir det svårt att ta sig ur invanda mönster.

    Man kanske inte vet vad man vill? då blir det som att man ger upp det lilla man har för ingenting. duktighetspressen är stark och att erkänna för sig själv och andra att man inte når upp till kraven är inte lätt.

    Jag tror att de du beskriver i din text är slavar under sina prestationer, något som tröttar ur dem och försämrar deras hälsa. Dock tror jag inte att de är medvetna om att de bär på höga duktighets-krav. De har nog inga drömmar om att bli bättre än någon annan, de vill nog bara inte känna sig sämst. Tänk att vakna upp och känna att man duger?

    Jag tror mer att det är en fråga om självkänsla, och att ha insikt i vad som är viktigt här i livet mer än att det handlar om människor som aktivt vill vara bäst med en -kosta vad det kosta vill-attityd.
    Sedan kan man ifrågasätta var duktighetspressen kommer ifrån? vad i samhället kan vi ändra på för att förebygga utbrändhet och depressioner?

    De du känner som pressar sig själva till den grad att de mår dåligt skulle jag varna och informera om vikten av god självkänsla. Men att säga skyll dig själv till de som mår dåligt eller se ner på de som inte än fått insikt i vad som gör livet gott hjälper inte. Ofta krävs det att man är med om något traumatiskt för att förstå att livet är för kort för att ”stå ut lite till”.

  • Elysia skriver:

    Detta är så sant. Det ansvarsfullaste kan vara att inte ta på sig mer än en orkar. Hade jag varit tvungen att jobba vid sidan av mina studier hade jag förmodligen aldrig klarat av att ta examen. Jag minns också känslan när jag utmattad och med värk tvingades sjukskriva mig. En del var lättnad av att få släppa taget och inte behöva kämpa mer för att orka jobb och hemarbete. I övrigt tomhet och nedstämdhet.

  • Chiaki skriver:

    Väldigt bra skrivet. Jag har känt mig väldigt pressad att börja studera eller jobba nu, ända sen jag tog studieuppehåll i februari. Jag gjorde det för att jag var så trött, och knappt orkade ta hand om det grundläggande (typ äta, gå utanför dörren, handla, städa..), än mindre studera eller jobba.
    Ändå har det känts ganska fult och skämmigt att bara ”ligga på soffan” (som nån har uttryckt det). Men precis som du skriver, det hade inte varit det minsta ansvarsfull eller bra för någon att fortsätta studera eller börja jobba; det hade ju bara lett till en ond spiral och orsakat betydligt värre skada.

  • Anna skriver:

    Hej Fanny! Du är så jävla grym som vanligt och jag undrar om du möjligtvis kunde skriva ett inlägg om hur äcklig och patriarkal termen ”daddy issues” är. Du formulerar dig alltid så himla tydligt och en lär sig så himla mycket på din blogg. Massor av nätkärlek <3333

  • Linda skriver:

    Så bra skrivet och så sant. Hur många har varit nära sin undergång för att de försökt vara duktiga och starka för länge? *räcker upp handen (snart tre år med antidepressiv medicin)*

  • Isabella Swan skriver:

    Jag är inte så förtjust i ordet ”produktiv” när det används om abstrakta saker där det inte är speciellt tydligt vad som produceras (eller ATT något produceras). Det är f.ö. inte automatiskt bra att vara produktiv, det beror ju på värdet av det som produceras. En e.coli-bakterie är jääävligt produktiv, men det uppskattar vi oftast inte. Att producera en massa dåliga saker är inte per automatik bättre än att producera ett fåtal bra saker, men det är MYCKET ”produktivare”.

    Det som är mest ”produktivt” när man mår dåligt är väl, skulle jag säga, att göra det som ger en störst möjligheter att på sikt må mindre dåligt? Det kan alltså vara mycket produktivt att sjukskriva sig om det är vad man behöver för att må bättre. Att bara köra på tills man kollapsar och blir inlagd blir ju till syvende og sidst inte särskilt produktivt alls (även man var jääävligt produktiv en kort stund). För mig obegripligt att det hyllas som det gör.

  • Mattias skriver:

    Jag och många vänner, bekanta och klasskamrater upplever detta väldigt ofta som alla går på gymnasiet upplever ofta detta. Det är någon slags dubbelbestraffning från vuxenvärlden där vi förväntas umgås med vänner, plugga, extra/sommarjobba, idrotta etc. och om allt detta inte hinns med så blir vi påhoppade.

    • Mattias skriver:

      Oj första meningen blev väldigt konstig. Vi alla går på gymnasiet följt av punkt ska det stå.

  • Ida skriver:

    Ramlade över det här blogginlägget: http://chef.se/golnaz-hashemzadeh-jag-vill-bara-ropa-skarp-er/#comment-39455

    Sliter mitt hår i förtvivlan. Varför, varför, varför är det alltid de som har ÖVERpresterat och som insett att de är helt ute och cyklar och ska vända sitt liv till något värdefullt som har första TJING på prestationsångest.
    Jag har ALDRiG överpresterat på något vis. Ändå har jag lidit så fruktansvärt mycket av denna jävla prestationshets, krav från omgivning och mig själv.
    Jag vill fan bara vara ifred, så kan jag känna ofta. Vill inte gå till jobbet varje dag, vill inte sätta upp nya mål för en lycklig framtid. Jag vill bara klappa min katt, bada i sjön nedanför mig, påta i trädgården, dricka kaffe och titta på film. Typ. Så känner jag allt som oftast nu för tiden.
    Och om jag hittar något intressant att göra, som exempel drog jag igång en frilansverksamhet här om året som går bra. Och det är jäkligt kul att hålla på med, och roligt att det går bra.
    Men jag ORKAR inte höra ett ord till om att vi privilegierade människor ska ta oss i kragen.

    Jag tackar gud för Lena Dunhams Girls och vilsenheten, ångesten och självföraktet som speglar så många av våras liv!

    Så JÄVLA skönt med en serie som inte bara handlar om att man ska vara så jävla lyckad.
    Måste alla hela tiden bidra till världen? Kan man inte bara få vara ifred?????

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv