Apropå det här med att vara ”produktiv” och att det inte alltid är ansvarsfullt att prestera så tänker jag på det här med utbrändhet. Att utbrändhet är ett problem är ju folk i regel medvetna om. Mindre talas det om hur en ska komma till bukt med detta problem. Vi får lära oss att det är viktigt att känna av sina gränser och inte belasta sig för mycket, men hur en skulle gå till väga med detta är inte någon självklarhet.
I ett samhälle där vi upplever press från en massa olika hålla att prestera mer och bättre så är det såklart svårt från individens sida att själv ta ansvar för att inte belasta sig för mycket. Det är helt enkelt inte något som uppmuntras särskilt mycket, utan det handlar mer om att individen får skulden om det går snett.
När jag gick in i väggen för ungefär ett år sedan och sedan behövde återhämta mig från det så lärde jag mig väldigt mycket om hur jag fungerar. Jag lärde mig att jag är en stresskänslig människa (det är väl alla, mer eller mindre) och att jag behöver varva ner. Jag lärde mig att känna efter när jag var uppe i stressen och när jag inte var det. Detta fick jag hjälp med från flera olika håll. Men varken jag eller någon i min omgivning ansåg detta viktigt innan jag blev sjuk. Det var ingen som berättade för mig innan att det är viktigt att känna efter, stressa ner och så vidare.
Jag upplever idag att jag har betydligt mycket större kontakt med mina känslor och insikt i vad jag behöver än vad jag hade när det begav sig, däremot tror jag att detta är något som generellt förvägras människor. Vi tillåts inte stanna upp och känna efter, vi uppmanas inte att ha kontakt med oss själva, utan det värderas först efter ett sammanbrott när det är nödvändigt för att komma ut på banan igen.
Jag tänker mig att de flesta människor erfar betydligt mer stress i sina liv än vad som är bra för dem, och detta kräver en viss distans för att kunna fungera. Så fungerar det i alla fall för mig när jag är i en stressad situation; jag stänger av mitt känsloliv för att kunna fokusera, vilket gör att jag tappar kontakt med mina behov och lätt tar på mig för mycket. Jag ”glömmer” att jag har ett behov av vila och återhämtning, för det märks inte i just den stunden, just då känns det som att jag lika gärna kan köra på.
Det handlar om att individen får ta stöten och ansvaret för ett problem som är strukturellt, nämligen den allmänna tendensen att alltid effektivisera mer, tycka att folk ska göra mer och så vidare. Jag tänker mig att det skulle vara bra om det fanns en större medvetenhet kring dessa mekanismer, så att människor slapp pressa sig så mycket att de inte pallar, men det är tyvärr något som det inte alltid finns utrymme för.
Det är ju precis det som meditation o mindfulness o terapi o allt handlar om, att lära sig att känna efter hur vi mår egentligen. Vårt samhälle gör oss vana vid att konstant negligera och ignorera behov så vi inte längre hör dem öht. Vi är vana vid att gå hungriga för att gå ner i vikt, att kämpa med tentor och jobb trots sömnunderskott, att vara sociala fast man behöver vila. För vi lyssnar mer utåt än inåt, vilket gör att vi helt tappar bort oss själva och efter ett tag inte alls förstår varför vi känner som vi känner. Exempel på detta är panikångestattacker, starka känslostormar som inte verkar logiska öht.
Om vi istället lär oss att vara mer lyhörda, känna efter när det molar i magen och ta det som en signal att en gör ngt inte känns vill kanske man slipper den där magkatarren sen.
Kroppen kommer protestera högljuddare o högljuddare tills vi lyssnar liksom. Jag avskyr uttrycket mind over matter, min IS matter liksom.
Men det är jättesvårt i vårt samhälle att blicka inåt och göra det som känns rätt istället för de som tusen element i samhället säger att en ska vilja göra. Eller borde.
Och därför vill jag inte vara med i det här samhället. Det är så knäppt på så många sätt och jag funderar och funderar vad som är bra..?
Lustigt hur det provocerar, att inte vara superproduktiv. Jag har nu ett heltidsjobb som är relativt kopplat till vad jag pluggade, och som sagt var – heltid. Med dagens jobbnorm kan jag alltså anses som en ”produktiv” medborgare. Har högskoleexamen, extrajobb, ideellt jobb osv. Dock retar det folk i min närhet (vänner!) att jobbet jag har nu är lugnt. Jag hinner gott och väl utföra det jag förväntas, har flextid, och dealen är att jag/man själv sköter sina timmar så länge man någorlunda rör sig inom kontorstider. Och för mig att är detta jätteskönt. Jag försörjer mig, blir kanske inte jätteutmanad, jobbar men är ”lagom” produktiv. Kan vila lite efter år av presterande och rörighet.
Blaha blaha men jag tycker det är lustigt hur mycket det provocerar min omgivning att jag har ett jobb som inte riktigt fyller upp 8 h per dag. De flesta dagar kanske runt 6, några fler, några mindre. Men lyssnar jag på folk runt omkring är detta löjeväckande, provoerande och ”på de flesta jobb förväntas man jobba”.