Etikett: prestera

Det är inte alltid ansvarsfullt att prestera.

Det finns en idé vissa människor har att det duktiga och ansvarsfulla att göra i en situation är att vara ”produktiv”, det vill säga ha ett jobb/gå till arbetsförmedlingen/plugga och så vidare.

Jag tänker lite på när jag höll på att bränna ut mig och ÄNDÅ inte slutade ha en så hög arbetsbelastning som jag hade vid tillfället förrän det var för sent och jag istället inte orkade göra någonting. Detta var knappast ”ansvarsfullt” eftersom det ledde till att jag blev sjuk, om jag hade haft lite bättre koll på arbetsbelastningen så hade jag troligen inte behövt bli så sjuk som jag blev.

Jag träffar ibland människor som är deprimerade och varit det i flera år och som ändå inte tar sig tid för att vila upp sig, ändra sin livssituation och så vidare. Detta anses nog ”ansvarsfullt” i mångas ögon, det vill säga att streta på med jobb eller studier trots att en lider av det. En är ”duktig” om en fortsätter göra saker trots stress, orkeslöshet och så vidare.

Ett annat exempel är när ungdomar uppmanas till att extrajobba när de går i skolan, detta anses vara ”duktigt”. Problemet är ju bara att studier är ett jävla heltidsjobb och en behöver vila upp sig för att kunna prestera bra och inte överanstränga sig. Detta gäller även universitetsstudier.

Det är inte alltid ansvarsfullt att lägga på en extra arbetsbörda, ofta är det snarare tvärt om. Att arbeta för mycket kan leda till en mängd olika tillstånd som är svåra att ta sig ur, såsom utbrändhet och depressioner. Att inte ta hand om sin psykiska hälsa är inte ansvarsfullt alls.

Sedan är det såklart ofta så att människor saknar möjligheter att ta hand om sin hälsa, eftersom de måste överleva. Jag skuldbelägger inte heller den som känner press att prestera, det är inte konstigt att en gör det. Det skeva är hur det alltid anses vara ”duktigt” att vara mer produktiv även om det på sikt kan skada ens psykiska hälsa och därmed också ens förmåga att vara just produktiv.

Jag skulle tycka det var bra om det istället etablerades ett ideal där det ansågs viktigt att värna sina gränser, att inte utsätta sig för stress och press. Problemet nu är att alla pressas in i att vara så ”produktiva” som möjligt vilket leder till att en massa människor drabbas till exempel utbrändhet. Denna press sker på en massa olika nivåer och givetvis framförallt i och med att arbetare påtvingas högre arbetsbelastning som ett resultat av ”effektiviseringar” och arbetslöshet, men det här idealet är en del av det.

Människor internaliserar idén om att de ska vara ”duktiga” och anstränga sig extra mycket trots att det kanske egentligen inte är det bästa för deras hälsa, och när alla andra är ”duktiga” så höjs ribban hela tiden. Den som gör mest saker är bäst helt enkelt, och alla måste vara med och tävla.

Kvinnor som tar plats är inte automatiskt feminister.

Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.

Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?

Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.

Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.

Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.

Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.

Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.