Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det är inte som att ”svåra ord” existerar bara för att bildade personer ska kunna visa sig överlägsna.

Lady Dahmer skriver om ”svåra ord” och menar på att man skulle använda sig av ord som ”diskurs”, ”lingvistisk” och ”korrelation” för att man är osäker och vill hävda sig (även om hon påpekar att det ”inte är något fel” med det). Hon tycker att man istället ska använda ett språk som folk förstår.

Jag får intrycket av att de som använder sig av svåra och stora ord ofta är ganska osäkra personer som gärna vill hävda sig lite.

Det är inte utan att jag känner mig lite träffad och dessutom upprörd. Jag använder ”svåra ord” i mitt vardagliga tal- och skriftspråk. Det har ingenting att göra med att jag vill styla eller sätta mig över någon, det handlar om att dessa ord kommer naturligt för mig. Det är inte så att jag sitter och väljer mellan två liktydiga ord, ett lätt och ett svårt, för att sedan välja det svåra ordet. I sådana situationer väljer jag alltid det mer allmängiltiga.

Men för det mesta ligger det faktiskt till som så att de lite svårare orden har en mer passande innebörd i sammanhanget. Ofta kan jag faktiskt inte uttrycka samma sak med andra ord, i alla fall inte utan att göra väldigt omständliga språkliga omvägar som i sig kan försvåra tydbarheten. Vill man redogöra för ett mer komplext resonemang så är det ofta nödvändigt att använda sig av ”svåra ord”.

Att skriva enkelt handlar inte bara om att använda enkla ord, det är ett alltför banalt sätt att se på saken. Det handlar också om att vara tydlig och rak, om att inte virra bort sig i en miljon bisatser. Sen är det också så att vissa resonemang inte går att beskriva alltför enkelt utan att man tar bort för mycket av innebörden.

Om man har ett strukturerat och tydligt språk i övrigt är viss förekomst av ”svåra ord” inte ett  problem. Ofta framgår det av kontexten vad ordet betyder och i värsta fall så kan man faktiskt kolla upp det. På så vis lär sig folk dessutom mer, och det är alltid något positivt. Jag kommer aldrig att förenkla mitt språk på bekostnad av innebörd och tydlighet.

37 kommentarer till Det är inte som att ”svåra ord” existerar bara för att bildade personer ska kunna visa sig överlägsna.

  • julia skriver:

    kände precis samma sak!
    dock var jag sån när jag var liten, en som använder svåra ord för att verka vuxen. När jag var åtta började jag använda ”civiliserad” så ofta jag kunde, men sånt växer man förhoppningsvis ifrån.
    jag gillar att ha ett brett ordförråd, tycker att det blir lättare att uttrycka mig så att folk förstår vad jag menar.
    med det menar jag såklart inte att folk som inte använder ”svåra” ord är svåra att förstå.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Däremot så gör ju ett begränsat ordförråd att man kan ha svårare att uttrycka vissa tankar. Jag tycker att det är väldigt eftersträvansvärt att människor har ett mer avancerat ordförråd och ett avancerat språk. Sedan behöver man inte alltid använda det.

  • Klara skriver:

    Fast, hon menar väl inte att alla som använder komplicerat språk är osäkra? Jag tycker att du skriver riktigt bra och inte särskilt komplicerat alls iaf, keep on!

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Nej, jag försöker ju skriva lättförstått jag med. Men hon tar exempel på ord som jag verkligen har i mitt dagliga språkbruk.

  • Nu använder jag mig inte själv av särskilt svåra ord men jag kan tänka mig att om någon har ett brett ordförråd så blir det väll att de bara säger det de ska säga, med dessa svåra ord, utan att tänka alls på det. Om alla skulle bli tvungna att stanna upp och fundera på enklare ord skulle det kanske helt förstöra det de vill ha sagt.

    Sedan har jag aldrig träffat någon som är otrevlig när jag frågar vad ett ord betyder, utan de förklarar istället, och då får jag mitt eget ordförråd utökat :)

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Så länge man inte är stroppig när folk frågar utan tar sig tid och förklara ser jag inga problem med det.

  • Iso skriver:

    Jag har alltid haft stort ordförråd och använt ’svåra ord’ helt naturligt. Sen nångång i skolan tröttnade jag på att vara utmärkande och verka skitnödig hela tiden så jag ’dummade ner’ mitt språk på ett väldigt medvetet sätt. Jag håller fortfarande på så, fast nu omedvetet, till och med på internet.
    Nu kommer breda ordförrådet bara fram när jag är riktigt irriterad, lite som svordomar.

    (du ser ju här i inlägget hur hårt mitt språk sitter)

  • Karl skriver:

    Man måste ju anpassa sin text efter mottagaren. Vänder man sig till personer som inte är specialister inom ett givet område, är det rimligt att ha med förklaringar av facktermer som man inte kan undvara utan att göra texten omständligare, i alla fall om de är centrala för förståelsen av texten. Sedan kan det ibland förekomma jargong som kanske inte går att förstå, även om man försöker; jag är t.ex. benägen att misstänka att uttryck som finns hos vissa filosofer, som Heidegger, kan räknas dit.

  • Sandra Störd skriver:

    tror inte hon menade att alla som använder ”svåra ord” eller de som använder just de orden som hon gav exempel på hävdar sig. utan att det finns folk som gör det, och att det är dom hon stör sig på.

  • Mina föräldrar har alltid använt ”svåra ord” så det faller sig naturligt för mig att göra likadant. Tacksam är jag också för det för det ger fördelar vid t. ex. högskoleprovet :)

  • karro skriver:

    men…vem får bestämma vad som är ett svårt ord och vad som är normalt? Är ett ovanligt ord man inte använder särskilt ofta svårt?
    Jag har blivit anklagad för att säga ”svåra” ord, men det är ju vanliga ord för mig, och jag vet ju inte vad den jag pratar med kan och inte kan för ord.
    Jag tror inte alls att särskilt många medvetet använder ett svårt språk för att kollra bort folk och få dem att känna sig underlägsna. Jag tror att det är en känsla som människor med begränsat ordförråd får (mindervärde alltså), men istället för att hantera det och fråga vad talaren sagt, eller slå upp orden när de kommer hem, blir de arga på talaren för att ”hen försöker göra sig märkvärdig” och skiter i att lyssna.

  • sugarhearted skriver:

    Har aldrig ens tänkt tanken att du använder svåra ord. Du skriver ju bra, men SVÅRA ord… hm. Vissa begrepp kan vara svåra, men du förklarar oftast dem så att man förstår. När det gäller helt vanliga ord (eller ska man säga ovanliga, eftersom de uppenbarligen anses svåra?) kan jag inte se att de är särskilt svåra. Man kanske har den uppfattningen om man inte är särskilt skillad i det svenska språket själv? Eller så är det bara för att jag själv är uppvuxen med dessa s.k. svåra ord och använder dem mycket i min vardag, som jag inte ser det på samma sätt som vissa andra kanske gör när de läser exempelvis dina texter.

    Hur som helst, så håller jag med Lady Dahmer om att man bör använda ett mer allmängiltigt språk eftersom de flesta förstår bättre då. Ja, åtminstone om det gäller en tidningsartikel, eller ifall man skriver en blogg som man vill att många ska läsa och ta till sig av. Ett mera allmängiltigt språk gör det ju lättare att nå ut. Men att slänga in ett svårt ord någon gång då och då ser jag inget negativt med, eftersom det ändå kan vara bra att variera sig samtidigt som andra ges möjligheten att lära sig nya ord.

    Håller i alla fall inte med LD alls om att personer som använder svåra ord är osäkra. Visst kan det säkert finnas de som detta stämmer in på, men de flesta verkar bara ha ett väldigt bra vokabulär och de ”svåra orden” är de första som kommer upp i deras skallar. Men det verkar som om många tror att man sitter och slår upp ord i en synonymbok, för att sedan välja det mest krångliga ord man kan hitta. Antar att det grundar sig lite i synen på ”krångelordsanvändare” som pretentiösa, vilket vidare grundar sig i föraktet vissa har mot bildade.

  • sugarhearted skriver:

    Efter att ha läst rubriken på hennes inlägg (”Nej, jag har inte gått nån fancy utbildning heller”) är jag bara ännu mer övertygad om att människor som antar att man använder svåra ord för att man är osäker och vill glänsa, har ett slags mindervärdeskomplex gentemot bildade, tillsammans med ett förakt mot dem. ><

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Jag har inte heller gått någon fancy utbildning. Däremot har jag ganska bra ordkunskap pga ett rent intresse för språk och ser det som ganska korkat att inte använda den kunskapen. Ord som ”diskurs” är faktiskt jävligt användbara och inte heller särskilt svåra att ta till sig.

  • alexandra skriver:

    Jag tycker inte det är några problem att använda ”svårare” ord då länge de fyller sin funktion, dvs. gör texten tydligare. Har dock svårt för när de uppenbart används som en typ av härskarteknik, för att visa sig överlägsen. Och håller faktiskt inte med dig om ordet ”diskurs”, efter flera år av tragglande av kurslitteratur tycker jag fortfarande att det är svårt att exakt sätta fingret på vad det betyder, kanske för att det används fel ibland? eller så är jag ovanligt trög?! haha.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Exakt vad det betyder kan jag nog inte heller uttrycka. Däremot har jag en klar ide om hur det ska användas. Jag kan inte heller beskriva ordet ”man” eller ”andra” på pricken med andra ord, men det är fortfarande ord jag använder och vet vad dem innebär.

  • Karin skriver:

    en lärare till mig berättade om ett experiment för en massa år sedan. det var en forskare som hade skrivit en artikel och skickat in till en vetenskapstidning, som hade publicerat den i tidningen. haken var att artikeln handlade om ingenting i stort sett, forskaren hade bara använt sig av alla fina och komplicerade ord han kunde. den historien tror jag påverkade mig väldigt mycket, för sedan dess är jag lite misstänksam mot folk som i diskussioner använder sig av svåra ord.

    men sen känner jag också hur lättare det vore om personen som inte förstår helt enkelt FRÅGAR vad ordet betyder. vissa verkar tycka det är lättare att förlöjliga personen som använder orden genom att hävda att hen gör sig till och vill verka mer bildad.

    • Karl skriver:

      Ja, det var litet vad jag var inne på i slutet av min kommentar ovan. Historien låter som ”Sokal hoax”, där Alan Sokal lyckades få in en artikel som var medvetet full med nonsens (men samtidigt med väldigt dramatiska anspråk) i Social text. Artikeln finns f.ö. på hans hemsida.

      • Isabella Swan skriver:

        För att inte diskussionen skall bli för svartvit, så är det ju inte direkt som att Sokal när han diskuterar det här fenomenet (vilket han bl.a. gör i sin bok, som jag äger men av slöhet inte läst ut jag ser dock ingen anledning att tro att han skulle tvärbyta språk mot slutet av boken) använder ett öhvabaliksom-språk heller.

        • Karin skriver:

          fast det är ju skillnad på att använda svåra ord i en text, och att använda svåra ord i en text som inte betyder någonting.

          • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

            Det va rnog det som var Isabellas poäng tror jag. Att det inte är de svåra orden i sig som är grejen, utan sättet de används på.

          • Karl skriver:

            Ja, och man får ju också skilja mellan en begreppsapparat som kan upplevas som svårtillgänglig av många, men där det finns tillgång till definitioner etc. som klargör uttrycken på ett tillfredsställande sätt och en begreppsapparat som är oklar i grunden. Vid lunchbordet häromdagen skiljde vi mellan filosofer som är ”obegripliga” på ett bra och dåligt sätt. I det första fallet är de förstås inte obegripliga, strängt taget.

            • Isabella Swan skriver:

              Jamen visst. För mig känns det lite som om den här diskussionen slirar mot något slags ”dryga akademiker vs. odryga arbetare”-dikotomi, och det tycker jag är lite onyanserat. Det är ju inte som att det finns något slags objektiv definition av vad som är ett svårt ord, eller hur många personer/yrkesgrupper/subkulturer/whatever som skall använda ordet regelbundet för att det inte skall räknas som ”svårt”. Jag menar, sätt en lingvistikprofessor bland ett gäng cykelmekaniker eller röntgensköterskor och se hur bra han klarar sig.

  • Alice skriver:

    Ibland stöter jag på folk som använder sig av så pass många obskyra ord i samma mening att det blir uppenbart att de försöker göra texten svårtillgänglig för andra, men det är ju undantag, inte regel.

    Jag håller med dig, när jag använder ”svåra” ord så brukar det vara för att de bäst beskriver vad jag vill säga. Visst kan jag hitta en annan formulering för ”korrelation”, men det kommer vara längre och mindre exakt.

  • O skriver:

    Jag har faktiskt bara träffat en person som verkar använda svåra ord medvetet för att ”vinna” diskussioner. Om det bara var svåra ord hen använde skulle jag knappast bry mig, men hen kan vara ganska nedlåtande i största allmänhet när vi diskuterar. (har t.ex sagt rakt ut att jag aldrig kommer att förstå det vi diskuterade för att jag inte gått på universitetet, det gjorde mig helt rasande)

    Man får nog anpassa sig en aning. Ofta finns det ju faktiskt enklare ord än det ”fancy” ord man tänkt att använda. Jag kan själv snöa in på vissa ord och uttryck. Mitt favorituttryck just nu är ”per se” men jag är helt medveten om att jag skulle kunna säga ”som sådan” exempelvis. Att använda svåra ord i dagligt tal och diskussioner är kul och berikar språket, men man får ha lite fingertoppskänsla och känna in när det funkar och inte funkar. Ovan nämnda bekanta sa exempelvis en gång ”jag falsificerar din tes” i en bloggkommentardiskussion vilket bara kändes enormt krystat.

    Tycker att det är rätt lågt egentligen att använda fackord när man pratar med någon som inte har det intresset/gått en utbildning, när man vet att personen antagligen inte kommer förstå ordet. Det går att använda som ett vapen i diskussioner när man har slut på argument, att bara linda in något man redan sagt i svåra ord. Visst, alla använder inte svåra ord på det sättet, men jag har sett det så många gånger, särskilt på diskussionsforum.

    Dock brukar det märkas väldigt snabbt vilka som använder svåra ord för att de bara gör det, och vilka som använder svåra ord som en härkarteknik.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Haha. Håller helt klart med om att ”falsificerar din tes” är att ta i i en kommentarsdiskussion. Det känns bara felanvänt.

    • Wavelin skriver:

      Just ”per se” lärde jag mig för inte alls länge sedan när en klassaprat använde det i ett samtal. Jag hade aldrig hört det förut men gick hem och slog upp det. Nu tycker jag att det är ett jättebra uttryck! Så jag uppskattar verkligen när andra använder ett rikt och ”avancerat” språk, och är inte främmande för att avbryta och fråga efter betydelsen.

      Ett annat exempel på att det är värdefullt att låta språket vara avancerat när det är indicerat fick jag häromveckan. En lärare (universitetsivå) använde ordet ”extrapolera” och en klasskompis
      räckte upp handen och frågade vad det betydde. Läraren förklarade förstås.

      Här rör det ju sig om ett ord som är väldigt bra att kunna när man läser vetenskapliga artiklar. Det är något som krävs i de flesta utbildningar på universitetsnivå, och jag är glad att lärarna har ett avancerat språk så man får en chans att lära sig någonting nytt!

  • FumikoFem skriver:

    Jag tyckte förut att de tvar så jävla drygt att snacka med folk som inte kunde sluta snacka som att dom höll en föreläsning på ett universitet eller nått. Det ena akademiska ordet efter det andra. Blev bara jobbigt att läsa.

    Sen började jag använde olika akademiska ord själv. Men fortfarande inte alla dom svåra ord som tagit upp som exempel.

    Jag tycker fortfarande det känns lite drygt faktiskt. Så jag skriver hellre dom ord som jag kan som betyder samma sak men som anses vara för ”alldagliga” för akademiker.

    Blaj.

  • Jag tycker såhär: VET man att personen man pratar med inte har en särskilt stor vokabulär så kan man tänka på hur man pratar. Men vissa ord och termer bör faktiskt vuxna människor kunna, och kan de inte det så har de ingen rätt att kalla andra för osäkra.

  • Visst är det som du säger, att en texts svårighetsgrad inte bara bestäms av vilka ord som används och hur. Men det är en faktor, en faktor man måste tänka på om man vill skriva tillgängligt.

    Många gånger finns det ord som betyder samma sak eller ord som ligger tillräckligt nära betydelsen för att användas istället. Man behöver ju inte säga vokabulär när man lika gärna kan säga ordförråd, och man kan säga språkbruk istället för diskurs (beroende på vilket användning av ordet diskurs man menar såklart).

    Jag håller med er båda till viss del, och det går aldrig att presentera en sanning när det kommer till språk eftersom ingen text fungerar utanför sitt sammanhang (eller kontext, om man är på det humöret).

  • Jag har blivit skadad av att skriva strikta vetenskapliga texter och måste där vara så rak och kortfattad som möjligt, vilket bäddar för en del omskrivningar till färre, men ”svårare” ord. Däremot har detta sätt att skriva inte alls tagit sig in i mitt talspråk… 😛

    //Emma Hå

  • svalin skriver:

    Svårare och mer avancerat språk behövs som man är akademiker. Man måste använda det både när man studerar och jobbar. Jag kommer troligtvis att bli utredare när jag är klar med universitetsstudierna och då går det inte att ha ett fattigt språk . Ett rikt och svårt språk är något som krävs.

  • Caroline skriver:

    Jag orkade inte gå igenom alla kommentarer, så med risk för att någon redan har skrivit detta vill jag gärna inflika att de människor som anser att en annan talar eller skriver för avancerat troligtvis inte har satt sin fot på ett universitet.

  • Marielle skriver:

    Som du skriver, kontexten säger mycket om ord en kan vara osäker på. Jag älskar ord, har en författarhjärta som målar med bokstäver, så jag vill gärna ha ett brett ordförråd & uppskattar texter där krångligare ord hittar in. Det gör det klurigare, men tankeverksamheten ska vara igång då jag läser så det är bara gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv