Det här bråket mellan Peter Englund och Björn Ranelid är så… vackert! Jag älskar dissen: ”Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas”, myntad av Peter Englund. Det är en sån diss, inte konstigt att Ranelid är ”kränkt”, han skulle aldrig ha kunnat formulera det bättre själv.
Nu har jag inte läst en enda av Björn Ranelids böcker så jag kan inte uttala mig om honom som författare. Men det är så tröttsamt med detta ständiga upphöjande av kvinnan som han alltid ägnar sig åt.
”Kvinnan! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss män från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!” skulle Ranelid till exempel kunna säga. Kultureliten beundrar honom och applåderar. Vilken kärlek till kvinnan! Vilken känslig man! När han egentligen bara upprepar samma gamla ramsa som han alltid kört och som tusentals ”manliga genier” kört innan honom.
Jag hatar denna tillbedjan till ”kvinnan” som koncept som så många manliga konstnärssjälar ständigt måste ägna sig åt. Det är så förlegat. Även om det är ett hyllande så anspelar det fortfarande på det gamla fina objektifierandet av kvinnor. Det är fortfarande en schablonbild, en myt om kvinnan som koncept, en kvinnoroll man kan sätta alla kvinnor i. Och fortfarande ett sätt att göra kvinnan mindre mänsklig, mindre lik männen.
Strindberg älskade kanske kvinnan men han älskade blott sin fantasibild av vad en kvinna är. Men det betyder inte att han var mindre av en gris för det, för om man bara ser kvinnan så kan man inte se människan därunder. Och kvinnan upphör inte vara ett objekt, oavsett om man älskar eller hatar henne.
Men tänk: det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen urkvinna, ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i. Kvinnor är människor, precis som män är det. Och först när folk slutar tala om ”kvinnan” som koncept så kan man nå jämställdhet. Med detta inte sagt att man inte ska tala om kvinnor som samhällsgrupp, ty det är en helt annan sak.
Jag håller helt med! Du får mig att tänka på Nina Björks ”Under det rosa täcket”; min feministbibel.
håller med till viss del, men tänker också att det låter som om han ”pratar ifrån hjärtat”. Att han inte påstår att kvinnor är änglar, men att det är så han känner, kanske har känt för en viss kvinna. Har inte läst hans texter så får gå efter vad jag ser här. Det kan ju vara så att han är avundsjuk på eller fascinerad av en del av kvinnorollen, att hon ”får” vara hur mjuk och känslig hon vill utan att dömas, något som inte män får uppleva på samma sätt. Han kanske växte upp med en abusive pappa och en jättesnäll mamma, who knows, spekulerar bara lite 🙂
Dom upphöjer bara kvinnan så länge dom själva får bestämma vad begreppet kvinna går ut på
Hell yeah! Mycket bra.
Men å andra sidan kan jag inte förmå mig att hata Björn Ranelid. Även om jag vill det ibland. Kan ha varit för att jag var kär i honom när jag en sisådär sexton år…
”hata” är väl ett väl starkt ord. Tycker inte illa om honom, utan klimatet som låter honom hållas.
”Mannen! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss kvinnor från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!”
Det känns inte alls lika jobbigt när man byter ut ”man” mot ”kvinna” och tvärtom. Kanske är det bara det att vi kvinnor är trötta på att bli kallade för änglar och överjordiska vilket gjort att orden tappat dess mening och känns bara uttjatade. Eller så är man bara en bitterfitta och förstår inte hur fint och vackert det egentligen är.
Tänk om du bytte ut kvinna mot neger och man mot ”den vita mannen”. Då hade det varit illa. Jag ser inget vackert i att nån hyllar mig för egenskaper jag antas ha i egenskap av kvinna, då skulle jag hellre se ”Fanny! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden!”
Man får nog nöja sig med att inte vara en såndär ”kvinna” han talar om. Luktar väldigt mycket horan och madonnan. Kvinnorna han talar om tillhör självfallet den senare sorten (änglalik och överjordisk, det är nästan lite för tydligt). Trist att någon kan hyllas för en kvinnosyn av den sorten. Fast jag är kanske bitter över att jag inte pallar att vara den änglalika madonnan hela tiden utan vill bli respekterad och omtyckt för min personlighet.
Förstår inte varför kvinnligheten ska delas ut i två delar, kan inte en kvinna vara vacker och mjuk samtidigt som hon är självständig och sexuell? Läste någon gång att det i Norden från början var så att horan och madonnan var en person (gud), Freja, men kyrkan (såklart) delade hennes personliget i två delar och sa att man bara kan vara den ena.
Spännande. Freja är ju, ideed, både madonna och hora, om hon nu är någotdera. Kan mycket väl stämma att det är en kyrklig uppdelning, madonnan över alla madonnor är ju jungfru Maria, som födde ett barn och var den perfekta modern utan att ens ha förlorat oskulden!
Det säger jag ord på, för detta antingen eller-tänk går mig på nerverna. Kan man inte vara både och? Klart man kan! Alla verkar dock inte inse det.
Själv anser jag mig vara både mjuk/vacker & sexuell/självständig. Både smart & snygg. Blev därför helt ”wtf?!” när det på Facebook cirkulerade nån statusuppdatering som man skulle klistra in om man inte var snygg, men i alla fall kunde utföra ditten datten praktiska göromål (varav några ofta ansedda som typiskt manliga vilket här skulle kunna ersättas av självständigheten i ditt & Fannys ordande om inlägget). Jag hade ju båda delarna. Och det gjorde mig tydligen unik, sades det. För i regel var ju kvinnor antingen eller.
Om det är så så är det en fullt rimlig sak att vara bitter över, tycker jag. Är vi inte alla ”bittra” för att vi är människor och inte ikoner?
Alltså, jag måste bara ge Peter Englund cred för den dissen. Klockrent oproverat elakt. Haha. Jag kan inte låta bli att tycka att det är skitkul.
Den är verkligen amazing.
håller med. förutom att alex sculman med vänner inte är vad jag kallar kultureliten. björn ranelid vill bli hyllad av svenska akademin, men istället får han vara med i filip och fredriks program.
Nej, snarare mediaeliten. Mycket sant.