Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Den där artikeln jag skrev om innan innehöll ju fler, och egentligen betydligt allvarligare, dumheter:

Likaledes ingår det i den traditionella mansbilden att byta däck, att skydda kvinnor och barn och att inte klaga i onödan.

Detta är ett mycket vanligt argument! Det hänvisas till den så kallade ”mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en riktig ”god” man är och denna fantasi motiverar sedan mäns makt över kvinnor, eftersom kvinnor behandlas ”bra”.

Raljerade lite om detta på twitter:

”Det ingår i mansrollen att skydda kvinnor”. Mmm, och det ingår i manspraktiken att utgöra det största hotet mot kvinnor. ”Mansrollen”, det vill säga den idealiserade bilden av hur en man borde vara, är ju helt irrelevant för att bedöma män som grupp?

Resonemanget lyder som följer: ”eftersom män enligt idealet ska agera såhär snällt mot kvinnor så är mäns makt rimlig”. Kvinnor ska helt enkelt vara utelämnade till män och hoppas på att dessa män beter sig som idealet föreskriver. Vi kan dock tydligt se att de flesta män INTE beter sig i enlighet med detta ideal. Vad ska den kvinna som bli slagen i sin relation med mansidealet till? Vad hjälper det henne i hennes situation? Vad ska hon säga till mannen som slår henne? ”hördudu, det där är faktiskt inte ett beteende som stämmer överens med idealet”. Kvinnor ska vara utelämnade till män, vi ska bara blint lita på att dessa män som har makt över oss är ”snälla”.

Feminism handlar inte om att män ska vara ”snälla” mot kvinnor utan om att kvinnor ska ha makt över sitt eget liv. Kvinnor ska inte behöva vara utelämnade till mäns godtycke, kvinnor ska själva kunna avgöra sitt öde. Jag vill inte att mitt välmående ska hänga på om jag lyckas träffa en ”bra” man som inte slår mig eller inte. Att vara ”ridderlig” mot kvinnor är bara att sätta dem i guldbur. Vi får kanske fina saker, men vi får inte makt. Männen hyllar oss så länge vi är deras lydiga objekt, när vi kräver makt över våra liv är det annorlunda.

Just nu läser jag Sexualpolitiken av Kate Millet, i vilken hon bland annat gör upp med just det här snacket. Hon kallar det ”ridderlighet”, alltså det här mansidealet som handlar om att bete sig fint och snällt mot kvinnor, rädda och skydda kvinnor och så vidare. Denna ridderlighet anser många vara ett skäl till att män ska ha makt i samhället. De ska ha makt över kvinnor eftersom de, enligt idealet, ska vara goda mot de kvinnor de har makt över. Kvinnor ska alltså lita på att män beter sig bra mot dem, utan att ha någon som helst faktisk makt över sitt eget liv. Det är väl kul om en hittar en man som faktiskt beter sig bra mot en, men desto värre om en inte gör detta.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?

Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

När kvinnor väljer att inte ingå i relationer med män så blir de ofta trakasserade och ibland utsatt för våld av just… män. Kanske är det detta våld, som till exempel kvinnor som lever med andra kvinnor får utstå, som männen ska ”skydda” oss från. Männen ska alltså skydda oss från sitt eget våld. Först lär män oss att män utgör ett hot, sedan erbjuder de oss ”skydd” från detta hot i utbyte mot att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, eftersom män som känt bara skyddar den kvinna som är hans egendom. Detta är en maffiametod som kallas för ”beskyddarverksamhet”.

Det funkar inte att hänvisa till den så kallade ”mansrollen” eller den idealiserade bilden av hur män ska vara som ett argument för mäns makt över kvinnor. Det är fullständigt ointressant hur det ser ut i olika patriarkala fantasier, det som spelar roll för faktiska kvinnor är ju vad män faktiskt gör, och det stämmer tyvärr mycket sällan överens med dessa patriarkala hallucinationer. Jag fattar att män hemskt gärna vill tro att deras makt är berättigad, men det är den inte. Ni är liksom inte så goda, så ridderliga, att det kompenserar det faktum att ni håller oss i förtryck. Jag fattar att ni gärna vill tro det för att lätta samvetet, men det stämmer helt enkelt inte.

Att tro att den ytterpyttelilla chansen att träffa en man som faktiskt lever upp till ridderligheten kompenserar lägre lön, mer hushållsarbete, mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och så vidare är så oerhört verklighetsfrånvänt och självförhärligande att jag inte vet vad jag ska säga. Det är SÅ DUMT, det är ett sådant gigantiskt nedvärderande av kvinnors intelligens och förmåga att leva lika fria liv som män. Män som talar om ”ridderlighet” tror alltså på allvar att de är så jävla bra för kvinnor att det kompenserar allt förtryck som kvinnor får utstå i patriarkatet.

Det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i.

Det här bråket mellan Peter Englund och Björn Ranelid är så… vackert! Jag älskar dissen: ”Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas”, myntad av Peter Englund. Det är en sån diss, inte konstigt att Ranelid är ”kränkt”, han skulle aldrig ha kunnat formulera det bättre själv.

Nu har jag inte läst en enda av Björn Ranelids böcker så jag kan inte uttala mig om honom som författare. Men det är så tröttsamt med detta ständiga upphöjande av kvinnan som han alltid ägnar sig åt.

”Kvinnan! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss män från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!” skulle Ranelid till exempel kunna säga. Kultureliten beundrar honom och applåderar. Vilken kärlek till kvinnan! Vilken känslig man! När han egentligen bara upprepar samma gamla ramsa som han alltid kört och som tusentals ”manliga genier” kört innan honom.

Jag hatar denna tillbedjan till ”kvinnan” som koncept som så många manliga konstnärssjälar ständigt måste ägna sig åt. Det är så förlegat. Även om det är ett hyllande så anspelar det fortfarande på det gamla fina objektifierandet av kvinnor. Det är fortfarande en schablonbild, en myt om kvinnan som koncept, en kvinnoroll man kan sätta alla kvinnor i. Och fortfarande ett sätt att göra kvinnan mindre mänsklig, mindre lik männen.

Strindberg älskade kanske kvinnan men han älskade blott sin fantasibild av vad en kvinna är. Men det betyder inte att han var mindre av en gris för det, för om man bara ser kvinnan så kan man inte se människan därunder. Och kvinnan upphör inte vara ett objekt, oavsett om man älskar eller hatar henne.

Men tänk: det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen urkvinna, ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i. Kvinnor är människor, precis som män är det. Och först när folk slutar tala om ”kvinnan” som koncept så kan man nå jämställdhet. Med detta inte sagt att man inte ska tala om kvinnor som samhällsgrupp, ty det är en helt annan sak.