människa – Fanny Åström

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

Jämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Annie Lööf snackar helt enkelt otroligt mycket skit.

Fan vad provocerad jag blev av Annie Lööfs anförande vid partiledardebatten. Jonas Sjöstedt ifrågasatta det faktum att Lööf snackade om ”trygga jobb” när tryggheten (alltså de fasta anställningarna) på arbetsmarknaden har minskat. Lööf replikerar med att börja snacka om ”alla dom” som nu har fått ett arbete, en lön och en arbetsgemenskap, som nu kan betala sin hyra och så vidare. Detta innebär enligt Lööf både Frihet™ och Trygghet™ för dessa människor.

Det är klart att folk har fått fast jobb även under den borgerliga regeringen men både arbetslösheten och de otrygga anställningarna har ökat rent statistiskt. Arbetspolitiken har inte lett till någon ökning av dessa värden som Lööf talar sig varm för. Det är klart som fan att regeringen inte lyckats hindra varenda människa från att skaffa ett fast jobb med den generella trenden är ju att det under deras styre har skett en minskning.

Jag blir så arg när man använder det där pseudohumanistiska snacket om Människor™ och Individer™ för att lägga dimridåer över statistiska faktum och orsakssamband. ”Det spelar ingen roll att arbetslösheten har ökat för den här Rullstolsburen Invandrare-Individen™ fick minsann jobb genom fas3”, ”det spelar ingen roll att höjd restaurangmoms kostar skitmycket och ger relativt lite jobb för den här gulliga egenföretagaren har kunnat anställa en Ung Tjej-Individ™”. Skit i att fler tar livet av sig, fler är osäkert anställda, fler går från dag till dag utan att veta om de kommer kunna få lön eller inte så länge vi har några få personer som lyckats ta sig från en hopplös situation till något bra eller i alla fall helt okej med alla odds emot sig. Att oddsen kanske borde vara lite bättre från första början är det ingen som talar om. Lööf snackar fan otroligt mycket skit är min anspråkslösa konklusion av allt detta.

Att vara psykiskt sjuk är inte att vara en vandrande diagnos.

Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.

Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:

Jag är inget psykfall.
Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.

För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.

Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i.

Det här bråket mellan Peter Englund och Björn Ranelid är så… vackert! Jag älskar dissen: ”Allt som håller Björn borta från skrivande välkomnas”, myntad av Peter Englund. Det är en sån diss, inte konstigt att Ranelid är ”kränkt”, han skulle aldrig ha kunnat formulera det bättre själv.

Nu har jag inte läst en enda av Björn Ranelids böcker så jag kan inte uttala mig om honom som författare. Men det är så tröttsamt med detta ständiga upphöjande av kvinnan som han alltid ägnar sig åt.

”Kvinnan! Detta mysterium! Denna ängel vandrande på jorden! Denna överjordiska varelse, som räddar oss män från våra meningslösa liv! Och kärleken! Oh kärleken, denna livets mening!” skulle Ranelid till exempel kunna säga. Kultureliten beundrar honom och applåderar. Vilken kärlek till kvinnan! Vilken känslig man! När han egentligen bara upprepar samma gamla ramsa som han alltid kört och som tusentals ”manliga genier” kört innan honom.

Jag hatar denna tillbedjan till ”kvinnan” som koncept som så många manliga konstnärssjälar ständigt måste ägna sig åt. Det är så förlegat. Även om det är ett hyllande så anspelar det fortfarande på det gamla fina objektifierandet av kvinnor. Det är fortfarande en schablonbild, en myt om kvinnan som koncept, en kvinnoroll man kan sätta alla kvinnor i. Och fortfarande ett sätt att göra kvinnan mindre mänsklig, mindre lik männen.

Strindberg älskade kanske kvinnan men han älskade blott sin fantasibild av vad en kvinna är. Men det betyder inte att han var mindre av en gris för det, för om man bara ser kvinnan så kan man inte se människan därunder. Och kvinnan upphör inte vara ett objekt, oavsett om man älskar eller hatar henne.

Men tänk: det finns ingen kvinnlig mystik. Det finns ingen urkvinna, ingen kvinnoroll, bra eller dålig, som man kan sätta alla kvinnor i. Kvinnor är människor, precis som män är det. Och först när folk slutar tala om ”kvinnan” som koncept så kan man nå jämställdhet. Med detta inte sagt att man inte ska tala om kvinnor som samhällsgrupp, ty det är en helt annan sak.

Fjolligt inlägg om kärlek (men idag tänker jag för omväxling skull skriva något om en känsla som inte är ångest eller ilska).

I mitt liv finns just nu en människa som jag inte skulle klara mig utan, min pojkvän sen ett och ett halvt år tillbaka är en otroligt viktigt del av mitt liv. Om det skulle ta slut mellan oss nu skulle jag nog inte riktigt fixa det, jag skulle bli helt förstörd.

Min kompis Hilda tycker detta är dåligt, hon tycker inte att man ska vara för beroende av en person. Det är kanske sant att det gör en sårbar, men samtidigt tycker jag att man ska kunna öppna sig själv och våga ge sig hän åt kärleken. Man faller väl kanske hårdare när det händer, men hårda fall är en del av livet och något man måste våga utsätta sig för. Jag tror att det farligaste man kan göra är att aldrig utsätta sig själv för risker.

”Ensam är stark” var mitt motto tills jag träffade Emanuel, då blev plötsligt allt i mitt liv beroende av att vi var två, mina veckor planeras delvis efter när han kan ses, om han behöver mig lägger jag ifrån mig allt annat för det. Visserligen kan jag göra detsamma för en vän, men aldrig i samma utsträckning. För Emanuel kan jag göra saker jag aldrig hade gjort för vänskaps skull.

Att erkänna för mig själv att jag är beroende, att min lycka är beroende av honom, det var svårt. Dittills hade jag alltid betraktat mig själv som en stark och självständig kvinna, en person som inte behöver hjälp. Men sen insåg jag: jag är, lika mycket som alla andra, beroende av samhället, den kontext jag befinner mig i och andra personer. Jag behöver sällskap, jag behöver kärlek, jag behöver en person att skapa en framtid tillsammans med, göra upp planer med, bli hjälpt av och även hjälpa.

Så för att svara på frågan: kärlek är att erkänna att man kan vara svag, att man behöver en annan människa i sitt liv. Kärlek är att lägga sina idéer om den ensamma och starka människan på hyllan och lägga sitt liv i någon annans händer.