Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Givetvis är det trevligare när borgerligheten inser att det finns ett klassamhälle än om de inte gör det, och därför uppskattar jag att Neuding skriver om detta i SvD idag. Vad jag däremot tycker är konstigt är att texten blir så hyllad från vänsterhåll. Jag antar att det har att göra med att vänstern är så svältfödd på att få sin världsbild respresenterad att vi hugger efter minsta grej, speciellt om någon” seriös” borgare säger det.

Neuding har nämligen ingenting emot klassamhället som sådant, hen vill bara inte att det ska vara så baserat på vad en föds till. Det Neuding vill ha är så kallad ”meritokratisk kapitalism”, vilket verkar betyda att den som är bäst på att äga produktionsmedel, pengar och makt ska göra detta:

Det är en god sak att människor kan bli rika på att starta framgångsrika företag. När rikedom däremot huvudsakligen bygger på arv och klass har man brat-kultur, inte meritokratisk kapitalism.

Neuding fokuserar tydligt på det felaktiga att en föds in i en given klass, inte att klassamhället som sådant existerar:

Man behöver inte räkna förmögenheter för att se att vi har för lite social rörlighet i Sverige. En analys från SCB och Högskoleverket visar att 27 procent av unga från arbetarklasshem går vidare till högre utbildning, jämfört med 70 procent av barn till högre tjänstemän. Det är ett tecken på systemfel att människors liv i så hög grad bestäms av föräldrarnas klasstillhörighet.

För en liberal spelar det ingen roll om vi har stor ojämlikhet, så länge de som kommit till de högsta posterna kommit dit på ”egna meriter” eller är de ”mest dugliga” för att utföra ett givet arbete. Det som svider i det liberala hjärtat är inte att människor har det olika bra, att vissa sliter ut sina kroppar i förtid för pisslön samtidigt som de skapar mervärdet som företaget tjänar sina pengar på medan deras chefer lyfter 50 gånger vad de tjänar.

Jag tycker att det är deppigt att klassdebatten har kommit att fokusera så mycket på just biten om arv, men jag antar att det är det argument som funkar bäst i den liberala era vi lever i. Det som får människor att reagera är inte att folk har det dåligt, utan att folk inte ses som individer. Givetvis är det viktigt att se till arv, eftersom det handlar om vilken erfarenhet som finns av olika sociala villkor i olika maktgrupper i samhället, vilket är relevant i såväl politik som myndighetsutövning. Drömmen om ett klasslöst samhälle är dock inte drömmen om ett samhälle där alla får samma möjligheter att placera sig i den sociala hierarkin, utan drömmen om ett samhälle utan sådana hierarkier.

Det är ett stort problem att stora delar av vänstern har anammat den liberala synen på klass såpass mycket att Neuding ses som någon jävla hjälte när hen skriver att vi borde bevara de strukturer vi har idag men kanske se till att de inte bygger så mycket på föräldrarnas klasstillhörighet. Allting handlar om social rörlighet, om att inte behöva födas in i en klass en inte passa.

Även om ägandestrukturerna kastades om varje generation, så att arbetarnas barn blev kapitalister och tvärtom, så skulle jag vara emot ett samhälle där vissa människor berikar sig på andra människors arbete bara för att de har produktionsmedlen i sin ägo. På samma sätt skulle jag vara emot maktstrukturer baserade på kön även om de olika könen turades om att stå högst upp i pyramiden. Det handlar inte om att ha lika möjligheter, det handlar om att alla borde ha rätten till ett värdigt liv, oavsett om en råkar ha fallenhet för att driva företag, för att ta hand om sjuka eller vara oförmögen till arbete.

6 reaktioner till “Det handlar inte om lika möjligheter, det handlar om rätten till ett värdigt liv.”

  1. You nailed this one. The difference between having the same ”opportunity” and actually having the same ”position” (couldn’t think of a better word) is miles apart.

    The other argument I often here is ”yeah, but today the poorer people are WAY better off than they ever were in history” in the Western world. That might be true but people live together, share resources, etc. and it is our nature to have a sense of relative status, etc.

  2. Bra skrivet, Fanny! Och även Neudings kolumn, men jag tycker hon sätter fälleben på sig själv. Det är ju faktiskt själva grunden i klassamhället att alla INTE har lika möjligheter. Det handlar ju inte bara om reda pengar. Det handlar ju också om utbildning, status, självförtroende, möjligheter. Och dessa faktorer ärver man ofta av föräldrarna. Och hon skriver heller inget om HUR man ska ändra på detta…

  3. Bra skrivet! Som vanligt. Dom flesta riktigt rika jag känner idag har kommit från just arbetarfamiljer som haft det knapert, men istället för att ha fått bredare förståelse – genom dom egna erfarenheterna av att ha fått uppleva skillnaderna – har dessa anammat synsättet ”kan jag kan alla” & har blivit fördomsfulla mot folk som är fattiga/”medelmåttiga” som dom nu, efter att ha ”uppnått” rikedom, i bästa fall uppfattar som ”svaga”.

  4. Håller med Ensamma mamman – arv är ju en stor del av den sociala rörligheten! Vad skulle en liksom få alla möjligheter att bli bra på det som värderas i samhället (tex intresse för studier) om inte från hemmet och ens sociala sfär?

Lämna ett svar till DMO Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *