Det är många som diskuterar det personliga varumärket på nätet och resonerar kring hur mycket det egentligen betyder hur ens personliga varumärke ser ut. Jag tvivlar inte på att det har betydelse hur man skapar bilden av sig själv på internet, speciellt om man jobbar som journalist eller typ ”opinionsbildare”. Jag tror även att det kan finnas nackdelar med att ha en sådan framtoning som jag har vid jobbsökande då jag skriver en del om arbetsrätt. Däremot så ger jag blanka fan i om det kan påverka mitt yrkesliv, jag tänker ändå högaktningsfullt skita i att anpassa mitt ”varumärke” efter en eventuell framtida arbetsköpares möjliga tankar. Personen kan visserligen bli provocerad av mina åsikter eller avskräckt av mitt politiska engagemang men hen kan också tycka att det gör mig till en bra person. Det känns dumt att desperat gömma undan sin personlighet och sina intressen för att inte trampa någon på tårna när det precis lika gärna kan vara en tillgång eller helt jävla oviktigt i många fall.
Nu är det väl visserligen inte personer som jag som står i skottlinje för folks moraliserande kring att man ska tänka på sin framtoning på nätet utan snarare personer som Hanna Widerstedt eller Jockeboi. Men ärligt talat så tror jag att de båda två har mycket bättre skäl för att tona ner sin framtoning än att någon framtida arbetsköpare skulle kunna ogilla det. Jag tror att det som driver en människa till att bete sig så på internet går bortom sunt förnuft, jag tror inte att det går att tala dem till rätta genom att lägga fram arbetsköparargumentet. Anledningen till att de flesta inte beter sig som Widerstedt på internet är nog inte att de vill kunna få jobb i framtiden utan snarare att de inte är intresserade av att provocera sig kända.
Grejen är den att jag i första hand är en person. Jag är inte en vara som ska köpas och säljas, som ska göra mig attraktiv för marknaden i varje stund. Visst tar man utbildningar som gör en anställningsbar, tränar upp förmågor och så vidare för att kunna jobba och tjäna pengar, men någon jävla gräns för arbetsköparnas inflytande över våra liv måste det få finnas. Ty arbete är och kommer vara en del av mitt liv men det bör inte vara hela mitt liv. I slutänden handlar detta om att arbetsköpare tillåts få inflytande över våra yttranden även på vår fritid och det tycker jag inte ska accepteras.
Visserligen kan man inte förbjuda någon från att googla en som söker jobb hos en och göra en bedömning utifrån det, men jag uppmanar alla att absolut inte anpassa sin nätnärvaro efter framtida arbetsköpare helt enkelt för att jag inte tycker att det är en rimlig sak att göra. Perfekta facebookalbum, uppdateringar, tweets och blogginlägg borde inte avkrävas någon innan anställning och därför ska det inte heller funderas över. Visst, jag är väldigt ideologisk här och det är klart att många blir rädda och rensar i vilket fall som helst, men jag tänker att om folk inte bryr sig i allmänhet så kommer inte heller arbetsköpare kunna använda det för att sålla ut.
Sedan tycker jag att en diskussion om nätetik och framtoning är på sin plats i vilket fall, men det handlar mer om en slags utökning av de normala sociala regler som finns i samspelet med andra människor. Man går inte fram på stan och säger att någon ser ut som ”en fitta på tvären” och då gör man inte heller det på facebook. Det har inget att göra med arbete utan handlar om personlig moral.