personligt varumärke – Fanny Åström

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.

Det personliga varumärket och varför man ska skita högaktningsfullt i det.

Det är många som diskuterar det personliga varumärket på nätet och resonerar kring hur mycket det egentligen betyder hur ens personliga varumärke ser ut. Jag tvivlar inte på att det har betydelse hur man skapar bilden av sig själv på internet, speciellt om man jobbar som journalist eller typ ”opinionsbildare”. Jag tror även att det kan finnas nackdelar med att ha en sådan framtoning som jag har vid jobbsökande då jag skriver en del om arbetsrätt. Däremot så ger jag blanka fan i om det kan påverka mitt yrkesliv, jag tänker ändå högaktningsfullt skita i att anpassa mitt ”varumärke” efter en eventuell framtida arbetsköpares möjliga tankar. Personen kan visserligen bli provocerad av mina åsikter eller avskräckt av mitt politiska engagemang men hen kan också tycka att det gör mig till en bra person. Det känns dumt att desperat gömma undan sin personlighet och sina intressen för att inte trampa någon på tårna när det precis lika gärna kan vara en tillgång eller helt jävla oviktigt i många fall.

Nu är det väl visserligen inte personer som jag som står i skottlinje för folks moraliserande kring att man ska tänka på sin framtoning på nätet utan snarare personer som Hanna Widerstedt eller Jockeboi. Men ärligt talat så tror jag att de båda två har mycket bättre skäl för att tona ner sin framtoning än att någon framtida arbetsköpare skulle kunna ogilla det. Jag tror att det som driver en människa till att bete sig så på internet går bortom sunt förnuft, jag tror inte att det går att tala dem till rätta genom att lägga fram arbetsköparargumentet. Anledningen till att de flesta inte beter sig som Widerstedt på internet är nog inte att de vill kunna få jobb i framtiden utan snarare att de inte är intresserade av att provocera sig kända.

Grejen är den att jag i första hand är en person. Jag är inte en vara som ska köpas och säljas, som ska göra mig attraktiv för marknaden i varje stund. Visst tar man utbildningar som gör en anställningsbar, tränar upp förmågor och så vidare för att kunna jobba och tjäna pengar, men någon jävla gräns för arbetsköparnas inflytande över våra liv måste det få finnas. Ty arbete är och kommer vara en del av mitt liv men det bör inte vara hela mitt liv. I slutänden handlar detta om att arbetsköpare tillåts få inflytande över våra yttranden även på vår fritid och det tycker jag inte ska accepteras.

Visserligen kan man inte förbjuda någon från att googla en som söker jobb hos en och göra en bedömning utifrån det, men jag uppmanar alla att absolut inte anpassa sin nätnärvaro efter framtida arbetsköpare helt enkelt för att jag inte tycker att det är en rimlig sak att göra. Perfekta facebookalbum, uppdateringar, tweets och blogginlägg borde inte avkrävas någon innan anställning och därför ska det inte heller funderas över. Visst, jag är väldigt ideologisk här och det är klart att många blir rädda och rensar i vilket fall som helst, men jag tänker att om folk inte bryr sig i allmänhet så kommer inte heller arbetsköpare kunna använda det för att sålla ut.

Sedan tycker jag att en diskussion om nätetik och framtoning är på sin plats i vilket fall, men det handlar mer om en slags utökning av de normala sociala regler som finns i samspelet med andra människor. Man går inte fram på stan och säger att någon ser ut som ”en fitta på tvären” och då gör man inte heller det på facebook. Det har inget att göra med arbete utan handlar om personlig moral.

Personligt varumärke.

Detta med ”personligt varumärke” hör man ju talas om lite titt som tätt och det är väl klart, tänker jag, att människor är intresserade av att framstå på ett visst sätt. Man skriver inte vad som helst eller lägger ut precis alla bilder från festen, men det är ett urval som faller sig ganska automatiskt, i alla fall för mig. Jag sitter inte och funderar på mottagaren när jag skriver, jag skriver det ja tycker är rätt och riktigt. Ibland funderar jag såklart på vad folk vill läsa men inte i termer av vad som ger en bild av mig som jag vill förmedla utan snarare grundad i att jag ser ett intresse i att tillfredsställa mina läsare. Saker som inte är populära lägger jag mindre tid på, även om jag aldrig skulle strunta i att skriva ett inlägg bara för att jag tänkte att folk är ointresserade.

Men för ett tag sedan så nådde jag en viss insikt om att personer faktiskt aktivt planerar sin nätnärvaro på ett sätt så att de ska uppfattas på ett givet sätt, alltså vanliga människor och inte någon toppolitiker med ett pr-team i ryggen. Detta förvånar och förfärar mig, jag förstår verkligen inte hur man står ut med sig själv som person om man bygger image på det uttänkta och utpräglade sätt som detta rör sig om. Är det inte den typ av statustävlan som man ägnade sig åt när man var en nervös 14-åring, inte som vuxen person? Jag har extremt svårt att begripa varför man klamrar sig fast vid detta som äldre, jag tänker att många ändå blir ganska matta av personer som har ett så ängsligt förhållningssätt till sig själva och sina egna intressen.

Mycket av det jag ser som attraktivt med nätnärvaro i största allmänhet är att jag kan känna mig trygg med att personer som läser det jag skriver gör det på grund av ett intresse för innehållet i mina inlägg och inte på grund av något annat såsom att jag är en person vars blogg man ”bör” läsa eller för att upprätthålla någon slags skenvänskap. Jag har väldigt svårt att se ett rimligt skäl till att ta del av bloggar man i själva verket inte är intresserad av och utgår således också från att ingen gör det. Orkar inte få detta sabbat av något hetsigt byggande av mitt ”personliga varumärke”. Hela grejen för mig är att jag för bekräftelse för den person jag är, inte för något tillkämpat, och jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför man skulle vara intresserad av det.

Alltså, jag förstår såklart att människor bryr sig om vad andra tycker och det är väl egentligen ingen som kommit ifrån detta, men att på ett så uträknat sätt verkligen lägga upp en plan för hur man ska bygga sitt personliga varumärke, det kan jag inte begripa. Om man nu så bittert vill framstå på ett visst sätt, varför inte lägga energin på att vara lite mer så istället?