Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Effektiv sorg

I och med att jag är i ett nytt förhållande så har jag tänkt mycket på gamla förhållanden, sorger och uppbrott, såsom sig bör (människor som inte reflekterar över sådant är inte mogna för relationer. Det handlar om att kunna se sig själv på ett sakligt sätt och förstå hur händelser har påverkat en men också hur en själv påverkat skeendet). Jag har kommit på mig själv med att sörja det förhållande jag är i redan innan det är över, och det är en intressant upplevelse att vara mitt uppe i euforin av att älska någon men samtidigt också sörja på ett sätt.

Jag tänker att det handlar om att när en älskar så borgar en också för sorg. Det säger väl sig självt, att ju mer en älskar desto större kan sorgen av förlusten också komma att bli, och jag förbereder mig helt enkelt på en eventuell förlust. Inte för att jag vill, utan för att jag måste.

att veta
att
om du lämnar mig
måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat
jag måste
hata varje text du skrivit varje känsla du i mig upprivit varje kyss du givit varje bok du läst varje dikt du väst fram med ljuv röst i mitt öra varje sång du låtit mig höra varje liten del av din hud som jag rörde gjorde till min skrud mina kläder mitt yttre läder mitt hölje mitt skal alla ditt hjärtas kval och varje litet ord du sagt av kärlek som innan varit
förtrollade
var
nu
förbannade
förhäxade
någonting jag måste stöta bort som olja stöter vatten ifrån sig som eld förångar vatten som katten går kring heta grötar som alla dina fingrars stötar djupt ini mig stöta bort stöta bort
stöta bort
stöta
bort
det av dig som varit i mig låta dig försvinna från mig lämna mig överge mig

Jag vill samtidigt fly och tränga längre in i känslan. Jag vill vara där, totalt, och inte vara det. Det enda jag inte vill ha är måttfullhet, jag vill inte ha henne lite grann, det vore olidligt, omoraliskt, en skymf mot henne och mig. I vissa saker måste en helt enkelt gå in helt och fullt, och kärlek är en av dem.

Nå, dit jag tänkte komma med detta var egentligen in på ämnet effektiv sorg. De senaste åren har jag lärt mig att sörja; jag har gått igenom många stora sorger, såväl personliga som politiska, och också sett människor omkring mig göra detta. Jag har behövt hantera dessa sorger och eftersom jag inte gillar måttfullhet och halvmesyrer så kör jag allting samtidigt. Jag sörjer som bara fan, jag vill bara få ur mig allt och gå vidare. Efter min senaste pojkvän grät jag flera månader, låg i sängen och åt inte skrev inte skrattade inte gjorde
ingenting
alls
och sedan flyttade jag till Stockholm och umgicks med folk mest bara för att jag var tvungen att komma loss och så en dag var jag ute och sprang och allting blommade och jag lyssnade på vårens första dag av Laleh och allting blommade och jag tänkte
jag
blommar
också
och det var väldigt häftigt att inse att den sorg som varit så tung över bröstet att jag inte kunde andas nu bodde inne i mig utan att ställa till något större lidande, inte vara en begränsningar i mitt liv utan ett minne, ett bleknat ärr, en påminnelse om det som varit och där jag inte tänkte vara igen.

Efter mitt senaste förhöllande så var det annorlunda. Jag grät inte. Jag har fortfarande inte gråtit över henne. Jag var en mur, ogenomtränglig. Jag var

passiv
Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

Vissa sorger måste tas långsamt, och människor sörjer också på olika sätt. Jag gillar överdrifter, det extrema. Men sorgen över min senaste var jag tvungen att ta i små portioner, och det var nog därför jag var så känslomässigt avstängd. Det var en stor sorg, större än de andra, för jag upplevde att jag förlorade något som verkligen hade ett värde. Med männen var jag alltid medveten om att de skadade mig, förstörde mig, bröt ner mig. Med henne var jag lycklig under en lång tid och jag blev större och starkare av henne, och därför heterosingentingsorgblev sorgen också så stor. Men det var samtidigt en vacker sorg, just därför. Hellre sörja någonting en faktiskt har mått bra av och älskat än ett kontinuum av tristess och övergrepp. När sorgen är avklarad känner en att en lärt sig något, skapats på nytt istället för att brytas ner, och det är stort.

Jag har kommit till ett stadie där jag inte behöver förneka sorgen, inte ens i glädjen över det nya. Jag kan ha allting samtidigt och det är befriande. Ibland är en i så nära kontakt med både sorg och glädje, livet och döden och så vidare. Att inte rädas känslorna, att låta sorgen ta den tid och plats den tar men inte heller stanna kvar i den gamla sorgen av rädsla för nya sorger. Att låta nytt liv flytta in i ens hus och städa bort det gamla, så när som på några ord skrivna på väggen med en permanent marker. Ett kärt minne av det som var och det som klarats av.

närskajagfåtidattsörja

En kommentar till Effektiv sorg

  • hanna skriver:

    tycker så mycket om att du pratar om ämnen som står tillsammans med välmåendet men som verkar bubbla under ytan och behandlas som något försatt i dimma som man ”vet”, eller ska ”fungera av sig själv” .
    speciellt när man är kär och vill förstå alla tidigare ord man sagt medans nuet är så klart och krispigt.

    sorgen är kanske enklare när det känns som den kan skänka något till nuet och ge det substans, när man vill släppa ut den därför att man har fått intygat av de omkring sig, att de kan fånga upp den. det är inte svårt att ge (naturligt ju!) så hur kan männen låta bli?
    man hoppas och vill men det kommer liksom i tidvatten eller vågor istället för en stilla sjö.

    det är inte sorgen över att allt ska försättas i mörker och glömska för mig, utan jag förstår inte om det är meningen att förhållanden ska ta slut.
    alltså att passionen och stora kärleken inte rinner ut i något ännu större och coolare utan blir till sorg?

    ://

Lämna ett svar till hanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv