Jag har precis färgat håret och känner mig som en misslyckad gothare. Det är typ vinrött, nästan lila, och ser ut som en ful peruk vilket det alltid gör när det är precis nyfärgat. För övrigt har jag sovit sex timmar för att jag tänkte att det ju inte är så farligt men det var det tydligen, för jag känner mig sjukt miserabel. Jag tror inte ens att ett livsstilsmagasin kan rädda dagen, men jag ska köpa ett ändå.
Nu ska jag gå till kuratorn på ungdomsmottagningen. Pratade med henne i telefon och hon lät fett vän och snäll. Jag som är så elak kommer säkert bara skrämma upp henne med mina onda tankar, tänkte jag. Hur som helst är jag fett nervös. Hur fan kan man vara nervös inför att träffa en psykolog (nu är hon ju ”bara” kurator förvisso, men fyller samma roll i sammanhanget), det är ju fullständigt orimligt. Vad är jag orolig för, att jag inte ska må tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att jag är berättigad någon hjälp?
Usch ja, jag var också sjukt nervös när jag skulle till psykolog första gången. Jag tror jag var rädd att mina problem skulle vara för små och irrationella för att han skulle ta mig på allvar. Men det gick bra och när jag väl kom igång var det väldigt skönt att prata av sig. Lycka till eller så!
Tänk inte att du inte är har rätt till hjälp för att du inte mår ”tillräckligt” dåligt. Skulle hon på nåt sätt antyda det är hon inte rätt människa att hjälpa NÅGON.
Det tog lång tid för mig att hitta någon som jag kände mig tillräckligt trygg med för att öppna mig, så ge inte upp om hon inte känns rätt för dig. Alla passar med olika och har olika behov.
Jag rekommenderar alla, hur bra dom än mår, att testa att gå och prata med någon, för chansen finns ju alltid att man kan må ännu bättre. Och känner dom att det inte ger något, behöver man ju inte gå dit igen.
Din miserabla humor gjorde åtminstone min morgon mindre pissig. Klart man blir nervös, man ska ju öppna sig inför en vilt främmande människa. Inte småpotatis direkt.
Minns att mina kompisar gick hos kurator mest bara för att deras föräldrar tyckte det var viktigt att barnen pratade med någon opartisk vuxen lite då och då. Det ska nog bli bra.
De ska väl också göra skäl för sig. 🙂