Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

prata

Jag vill bära upp min världsbild själv.

Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.

Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.

Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.

På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.

Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.

Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.

Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.

Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.

Den nya manligheten.

Varning: detta inlägg innehåller grova generaliseringar som utgår från respektive könsroller för att illustrera en poäng.

I många sammanhang så hyllas den så kallade ”nya manligheten”. En manlighet som vågar vara känslosam och mesig, ofta exemplifierad av Cimon Lundberg och Ronnie Sandahl. Ibland med Alex Schulman och Marcus Birro. Män som skriver om sina känslor, om sina sorger och rädslor. Män som skriver böcker och dikter om hur mycket de älskar sina livspartners eller barn. Män som uttrycker sig ”poetiskt” och drömmande, som pratar om hur jobbigt det kan vara att vara man, att känna pressen på att vara stark. Detta ses som något slags närmande av ”kvinnlighet”, som om det vore typiskt kvinnligt att skriva om saker som dessa. Eftersom det är ”kvinnligt” så anses det per automatik vara en slags jämställdhetsinsats att som man skriva om känslor.

Jag tycker att det är jättebra att män uppmuntras till att vara känslosamma men ofta så övergår tyvärr dessa känsloyttringar i självömkande gnäll. Givetvis ska man få prata om sina problem, men när man upptar medieutrymme så måste man också göra en avvägning av vad som är relevant för andra än en själv. Om man vill berätta om något man varit med om bör man väl sätta det i någon slags kontext, vilja ha något sagt med det hela, tänker jag. Annars kan man tala med en vän, familjemedlem eller psykolog. Alla bör kunna få uppmärksamhet för och utrymme att prata om saker som är jobbiga i deras liv, men det behöver kanske inte vara i dagspressen alla gånger.

Givetvis kan det finnas ett slags värde i ett större accepterande av känsloyttringar från manligt håll. Samtidigt kan jag fråga mig hur mycket av en jämställdhetsinsats detta är. Män får fortfarande oproportionerligt mycket mediautrymme för att skriva om sig själv, sina tankar , åsikter och värderingar. Detta förändras inte för att män börjar skriva om sina känslor, snarare kan det ha motsatt effekt eftersom jaget ställs ännu mer i fokus.

Människor tar ofta hatet som riktas mot Birro som ett exempel på hur svaghet från män föraktas, inte minst han själv brukar göra denna koppling. Jag tror inte att det har så mycket med Birros kön att göra som hans gnäll anses provocerande, det är snarare allmängiltigt att ingen gillar en självömkande gnällspik. En kvinna skulle aldrig tillmätas det utrymmet som Birro får för självupptaget gnäll, och om det skedde så skulle hon genast få en uppsjö av sexistiska brev. Det är inget ”kvinnligt område” som män kommer in på och därför kritiseras, men det är ofta så det framställs. Marcus Birro beter sig i mina ögon inte som en kvinna, snarare som en förvuxen bebis som förväntar sig att hela världen ska anpassa sig efter hans önskemål. Detta skulle jag också säga är gällande för många andra personer ur denna grupp.

Är det egentligen ett kvinnligt område att skriva om sina känslor? Det antas ofta att det är så, men jag funderar lite på om det verkligen stämmer. Att prata om känslor är absolut något som ingår i den kvinnliga könsrollen, men att tala om sina egna känslor på det sätt som många av detta moderna män gör är inte riktigt samma sak. Visst kan det vara så att kvinnor i högre grad uppmuntras att beskriva sitt känsloliv, men å andra sidan så uppmuntras vi också till att bry oss mer om andra än oss själva. Män däremot fostras ofta in i en mer egocentrerad anda.

Ibland känns det som att hela denna ”revolution” som har skett i fråga om hur mycket man talar om mäns känslor mest har lett till en nya typ av manlighet som är minst lika problematisk som den förra. Nämligen en manlighet med en alldeles orimlig grad av egocentricitet, där allt det som gör att kvinnor trängs ut fortfarande finns kvar men där den försörjande och beskyddande rollen har försvunnit. Detta gynnar inte jämställdhet, det är bara en förändring i en fortfarande lika auktoritär mansroll. Jag tänker att förekomsten av Kränkta vita män i mångt och mycket är ett tecken på detta. Dess män är fortfarande privilegierade och tar otroligt mycket utrymme men de gör det inte på det där typiskt autoritära sättet utan intar en mer gnällig martyrhållning.

Det är jätteviktigt att män lär sig hantera och prata om känslor, men det inkluderar inte bara ens egna känslor. Det är inte som att kvinnor sitter och gnäller om sina egna känsloliv dagarna i ända, snarare är det ett känslomässigt omhändertagande som står i fokus. I kvinnorollen ingår att man tar hand om andra människor känslomässigt och att man förmår prata om sina egna och det är denna kombination som är det eftersträvansvärda. Det är inte önskvärt med personer som kräver en massa uppmärksamhet för sina känslor samtidigt som de inte ger något tillbaka, däremot är det önskvärt med ett ömsesidigt öppnare klimat rörande olika känsloyttringar, en större vilja till omhändertagande och mer förståelse.

När vi hyllar den nya känsliga mannen så måste vi vara tydliga med att säga att det inte bara handlar om att be om och ta emot hjälp utan också om att ge, efter bästa förmåga såklart. Annars så kommer det knappast leda till någon jämställdhet.

Mattjat.

Jag har under en ganska lång period av mitt liv lidit av ätstörningar, något som jag numera är fri från och aldrig någonsin vill falla tillbaks i igen. När jag var ätstörd så pratade jag jättemycket om min kropp, vikt, träning och så vidare, ett samtalsämne jag numera är helt ointresserad av. Detta har fått mig att tänka mycket på detta med hur människor i ens omgivning prata om kost, träning, vikt och ”hälsa” och hur mycket det faktiskt påverkar en.

Just nu är jag stark nog i mitt beslut att inte låta mitt liv kretsa kring sådana saker att jag för det mesta bara blir uttråkad av den här typen av samtal, men så var absolut inte fallet innan när jag precis var på väg ut ur detta själsligt osunda intresse. Jag hade tur då som hade ett umgänge som mest bestod av personer som var helt ointresserade av dessa saker, annars hade jag nog haft mycket svårare att ta mig ur det.

Det är konstigt hur lite hänsyn folk tar till om det finns personer med ätstörningsproblematik i sällskapet innan man börjar prata om sådant, jag har svårt att tänka mig en liknande situation inträffa i närvaro av till exempel en person med missbruksproblematik. Inte heller ses det som ett varningstecken när en före detta ätstörd bestämmer sig för att genomgå en detox, sätta sig på superstrikt LCHF eller liknande extremt tilltag med maten. Nej, det kan till och med hejas på av de närvarande.

Att fundera på hur man agerar kring och pratar om man är viktigt, speciellt om personer med känd matproblematik är närvarande. Många människor är väldigt lättpåverkade när det kommer till just idéer om kroppen helt enkelt eftersom det är något som är förknippat med så otroligt mycket ångest i vårt moderna samhälle och därför tycker jag att man ska fundera på hur ens eviga mattjat påverkar ens omgivning på samma sätt som man funderar över hur ens alkoholtjat gör det.

Att prata om saken.

Ofta när jag skriver om relationer, speciellt angående det jag skrivit om otrohet, så är det någon som kommenterar: ”jag tycker att man ska prata om problemet med sin partner först”. Ja, så är det ju såklart att det alltid är jävligt mycket bättre om man lyckas lösa ett problem inom en relation genom att ”snacka” men jag tror att de flesta vet att det ofta är enklare sagt än gjort. Ofta kan man ta upp ett problem gång på gång utan att det sker någon förändring.

Nej, det finns inget som gör otrohet, oärlighet eller något annat svek rätt, men under vissa omständigheter kan det vara förståeligt. Jag tror inte att någon relation tjänar på att man hänger upp sig så mycket på vad som är rätt och fel istället för att fundera lite mer på båda parters ansvar inför att få det att fungera. Alltså, människor gör liksom fel och ofta kan det spåras till att saker inte riktigt har fungerat i förhållandet. Om man struntar i att över huvud taget låtsas om det eller diskutera det och istället hakar upp sig på att ”otrohet aldrig kan bli okej” så tror jag att man gör ett misstag.

Men ja, man ska alltid försöka lösa problemen istället för att svika sin partner, behöver det ens sägas? Det är ju en självklarhet liksom.

En mansrörelse som behövs.

Den så kallade mansrörelsen tycker jag är ganska intressant. Vi har ju dels de så kallade jämställdisterna som ägnar sig åt att lyfta fram områden i samhället där män är missgynnade. Som i vårdnadstvister. Det ser jag mest som ett uttryck för idioti.

Men det finns faktiskt en annan typ av personer som är engagerade i så kallade mansfrågor som jag verkligen respekterar. Personer som på allvar problematiserar mansrollen ur ett manligt perspektiv och pratar om vilka problem den ställer till med för män. Ett exempel kan vara personer som problematiserar att det inte är accepterat för män att prata om känslor i vårat samhälle och att det ibland leder till självmord (det är ju som känt fler män som tar livet av sig än kvinnor).

Ur detta problem härstammar också andra, som svårigheter med att knyta nära relationer till människor som ofta leder till ensamhet. Mitt intryck är att det är vanligare att män lever ensamma i bemärkelsen att de varken har partner, familj eller vänner som de kan dela sina tankar med.

Det här är viktiga frågor för alla som brinner för jämställdhet mellan könen. Som feminist så tenderar jag att mest se de effekter detta leder till för kvinnor, som också är negativa. Bland annat så lever många kvinnor i relationer till män där de ägnar på tok för mycket tid åt att få dem att ”öppna sig”. Men det är såklart ett gigantiskt problem för vilken människa som helst att inte våga öppna sig, att inte våga knyta band till andra.

Jag tycker att det är otroligt vettigt att söka problematisera detta ur ett manligt perspektiv. Våga prata om hur det känns för alla dessa män som inte vågar öppna sig, alla män som lever ensamma, och dessutom våga prata om varför det ser ut som det gör, vilka förväntningar på män som leder till detta och hur vi ska ändra samhället för att förbättra männens situation.

En jävligt pissig morgon.

Jag har precis färgat håret och känner mig som en misslyckad gothare. Det är typ vinrött, nästan lila, och ser ut som en ful peruk vilket det alltid gör när det är precis nyfärgat. För övrigt har jag sovit sex timmar för att jag tänkte att det ju inte är så farligt men det var det tydligen, för jag känner mig sjukt miserabel. Jag tror inte ens att ett livsstilsmagasin kan rädda dagen, men jag ska köpa ett ändå.

Nu ska jag gå till kuratorn på ungdomsmottagningen. Pratade med henne i telefon och hon lät fett vän och snäll. Jag som är så elak kommer säkert bara skrämma upp henne med mina onda tankar, tänkte jag. Hur som helst är jag fett nervös. Hur fan kan man vara nervös inför att träffa en psykolog (nu är hon ju ”bara” kurator förvisso, men fyller samma roll i sammanhanget), det är ju fullständigt orimligt. Vad är jag orolig för, att jag inte ska må tillräckligt dåligt för att hon ska tycka att jag är berättigad någon hjälp?

Ge mig pengar!
Arkiv