Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.
Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.
Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.
Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.
Kanske vore det bättre att säga ”jag hatar det manliga” eller ”jag hatar maskulinitet” eftersom ”jag hatar män” faktiskt insinuerar att det skulle vara manliga individer som hatas på? Visst, det blir inte lika rent och enkelt men det känns som att ”jag hatar män” oundvikligen leder till missförstånd som en viss typ av feminister alltså känner sig manade att ta avstånd från.
Det skulle bli ”missförstånd” av att säga så också.
Hurdå, egentligen?
Har sett det hända flera ggr.
Sjukt intressant inlägg och håller helt med att det är fel att en ska behöva försvara sig angående manshat. Jag brukar inte ta den diskussionen med män/killar då det oftast inte leder någonstans. Unga tjejer däremot måste få höra att feminismen inte är att hata män. Du måste inte hata män om du väljer att vara feminist, precis som du självklart får hata män som feminist.
Att folk tolkar att ”hata män” som att en menar alla i gruppen män beror ju på att många fortfarande är så inkörda i föreställningen att vi het och hållet ÄR vårt kön och allt vad det för med sig. Tror det blir svårt att få med alla på tåget vad en menar med att ”hata män” om en inte skriver tillägg om vad en menar eller istället säger att en hatar manlighet eller maskulinitet eller mansrollen eller dylikt ( som den förste kommentatorn föreslog).
..men om man skriver att man exempelvis hatar maskulinitet så kommer ju folk ändå läsa det som att man hatar alla män, eftersom precis som du säger, att de flesta är inkörda i att vi är vårt kön, och då blir maskulinitet/manlighet = man.
så då måste man ju egentligen börja alla feministiska diskussioner med att klargöra det grundläggande begreppet genus, hur man ser på människan, för att sedan förklara att man ser begreppet ”maskulinitet” som en påtvingad roll hos män, snarare än deras inneboende naturliga personlighet, varpå man kan förklara att det är alltså inte män i sig man hatar, utan denna typ av personlighetsdrag.
detta skulle ju bli en lång tradig utläggning där man troligen skulle tappa sin lyssnare, om nu denna inte var genuint intresserad förståss. det enklaste vore ju därför att folk som vill förstå feminism och feminister, och vill diskutera med dessa, satte sig ner och läste på lite innan.. men nej just det, det gör inte folk 😉
Ja, du har kanske rätt och det är ju alltid väldigt svårt att ens mötas någorlunda i en diskussion när en av parterna inte har en aning om vad feminism och genus är… Men jag tänker ändå att det är tydligare att säga att en hatar maskulinitet, då det inte kan tolkas som personangrepp på samma sätt och därmed blir mer lättförståligt då en då åsyftar tydligare på egenskaper istället för en grupp människor. Man säger ju ex inte ”jag är maskulinitet” utan ”jag är en man”.
jo det har du nog rätt i. beror nog också väldigt mycket på om man pratar med någon face to face (då tror jag iallafall att man får större utrymme att förklara vad man menar vid ev missförstånd), eller på internet. men det är klart, folk som inte vill förstå finns ju överallt.
Det här känner jag igen mig i, och håller med om, till punkt och pricka.
Jag identifierar mig själv som man. När du säger att du hatar män kommer jag därför, iaf innan jag fått det förklarat för mig vad du menar, tolka det som att du hatar mig. Vilket jag skulle gissa att du inte gör, vi har ju aldrig träffats. Är det inte lättare att säga att man hatar patriarkatet, och de som bidrar till det utan att försöka göra något åt det?
Vad bra att du fått det förklarat för dig nu då
Jag håller med. Tycker överlag det är ett stort problem att många ofta pratar om feminism utifrån de fördomar som finns, alltså att även vi feminister diskuterar feminismen på antifeministernas villkor. Jag gör det själv jämt och ständigt, önskar att det var lättare att koppla bort det där och kunna skriva och prata feminism utan att vara i någon slags försvarsställning.
håller med, det slog mig nu, att just tvinga någon in i försvarsställning är väl ett knep som kvinnomisshandlare/psykopater använder för att få kvinnor att tvivla på sig själva?
typ: jag tänker inte lyssna på dig för att du hatar alla män!
vs.
Jag tänker inte prata med dig för du bryr dig ändå inte om vad jag säger!
När jag ser till hur min relation till ’det manliga’ ser ut så förstår jag faktiskt hur du menar nu, vilket känns himla bra, jag tycker själv att det är frustrerande att ej bli förstådd & du har ju skrivit en del om detta & dumma jag har inte lyckats förstå förrän nu: klart att du hatar män! & klart att det inte betyder att du hatar alla män!
Brukar påstå att jag älskar män vilket för allt i världen _absolut inte_ innebär att jag älskar alla män; dom flesta karlarna är så jävla töntiga men det tycker jag främst för att jag är sexistisk & äcklas mer av när män kuvas av kapitalismenosv än när kvinnor gör det så när en kuvad man raggar på mig känner jag usch. Det jag eg. menar är att jag älskar det manliga, generellt. Inte för att det skulle vara bättre utan för att det gör mig kåt & så pass mkt djur är jag att det tar så pass mkt plats.
Det var vad som fick det att gå upp ett ljus för mig. Jag älskar det manliga, men inte alla män. Du hatar det manliga, men inte alla män.
Tack för att du förklarade så väl!
Du skriver; ”Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina ”specifikt manliga egenskaper” ”.
Anser du att kvinnor också har specifikt kvinnliga egenskaper?
Ja, såklart. Menar ju inte att detta är typ medfött eller något dock.
Jo det handlar ju ofta om ”manlighetshat” eller vad en ska säga. Fast kan också handla om en rädsla för män, av nån anledning ser folk det som manshatiskt när kvinnor berättar om hur obekväma dom är när män är närvarande.
Jag är feminist, men jag hatar inte män. Men jag är inte värst förtjust i de heller
Har en fråga till dig Fanny som jag funderat lite på och hade varit kul att höra din syn på. Feminism handlar för mig mycket om att uppvärdera kvinnor och goda kvinnliga egenskaper i samhället, som sedan skapar bättre förutsättningar för högre lön osv. Att hata män/manligheten kan bli lite missriktad, då man genom det försöker framhäva kvinnor genom att nedvärdera män.
Förstår ej frågan?
Frågan riktades visserligen till Fanny men vill gärna påpeka en sak: bortom livsövningar som är både psykologiskt kämpiga & extremt tålamodsprövande samt tidskrävande (så som det tenderar att vara, kvicka psykeninjor finns förstås) är en känsla inte ett aktivt val. Människan som sådan har absolut potential att välja sina känslor men merparten kan inte detta – antingen öht. eller till fullo. Därmed tenderar känslan ’hat’ att vara någonting som blomstrar ur omständigheter som skapar denna reaktion hos någon, inte någonting som en aktivt ditplanterar & ex. tänker ”haha nu gör jag nåt bra för jämställdhetskampen!” om.
Intressant text. Feminister, oavsett feministisk gren, borde aldrig behöva förklara att de inte hatar män. Bland oss män finns det så många kvinnohatare att man drunknar och inte sitter män som stödjer feminister (exempelvis) och trippar på och påpekar att man minsann inte hatar kvinnor.
Det blir tydligt hur djup rotad den manliga dominansen är i vår kultur när kvinnor så ofta behöver påpeka att de minsann inte hatar oss män.
Hata på den som vill, givetvis vill man ju bli gillad men har man dåliga erfarenheter av oss män (vilket jag skulle tro är några stycken) så har man kanske all anledning att faktiskt hata män.