För vems skull ska jag tänka positivt?

IMG_20140402_150051Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.

Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.

Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.

Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.

13 reaktioner till “För vems skull ska jag tänka positivt?”

  1. Ja, det är också intressant hur mycket svårare det kan vara för folk att fatta att en person som uppfattas som ”så positiv” faktiskt kan vara deprimerad, så det kan ju faktiskt vara riktigt farligt att vara för positiv om det gör att folk får svårt att ta ens depression på allvar.

    1. Jag tänker också att det där hysteriskt positiva tänkandet kan vara en flyktmekanism man tar till för att dölja hur man verkligen känner (och därmed slippa ta tag i sina problem på allvar).

  2. Den föreställning som uppkommer ovan är så verklighetsfrånvänd, eftersom det faktiskt antyds att människor lever i ett vakuum. Anledningen, åtminstone en delanledning till att vissa människor mår dåligt, är att det finns brister i omgivningen, att de lever i utsatta situationer och förtrycks.

  3. ”Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit.” är helt och hållet med dig på detta. en ska få VARA i exakt den känslan man har. känslor ska fan aldrig förtryckas eller förträngas, det blir bara skit av det i slutändan. det är min erfarenhet. ”optimism” löser inte depression.

  4. Finns en skev bild av detta att vara positiv också. Att vara positiv är väl egentligen att lita på sin egen styrka och känna att en har kraft att klara också svåra saker (till stor del ingenting en kan välja att vara eller inte vara). Men det som allmänt verkar menas är folk som går runt och tokflinar, förnekar dåliga saker och i alla lägen undviker att prata om annat än vad underbart allt är. Mina barn har många släktingar på sin pappas sida som är sådana och de är verkligen fruktansvärda att umgås med.

  5. Man ”är” väl inte positiv eller negativ i alla lägen, tänker jag? Jag tänker positivt på många sätt men negativt på andra sätt och det innebär inte att jag ”är” vare sig det ena eller det andra.

  6. Jag uppplevs som vädligt glad & positvi, har alltid gjorts, och har lidit av depressioner. Det ena utesluter inte det andra.
    Håller med dig i det du skriver.

  7. Får jag komma med en liten historielektion kring detta med negativt vs positivt tänkande? På 60-talet började en uppmärksamma att deprimerade personer ofta tänkte väldigt negativt om sig själva, framtiden och omvärlden. Teorier byggdes upp kring att detta sorts tänkade både kunde utlösa och ha en vidmakthållande funktion för depressionen för känsliga personer. Inget sades i detta läge om positivt tänkande. Snarare skapade man terapitekniker (kognitiva) för att analysera sina negativa tankar och undersöka om de stämde eller ej och om vissa negativa tankar hindrade en från att göra det som man skulle må bättre av. Målet var att tänka realistiskt, inte att vara positiv och själklart måste hela personens livssituation med i förståelsen kring varför någon blir deprimerad och fortsätter vara deprimerad. Sen snappade populärpsykologin och närliggande fält (tex new age) upp detta med tänkandets betydelse för den psykiska hälsan och det blev ett större fokus på att individen skulle kunna förbättra sig själv genom att tänka positivt, (som om detta skulle vara en friskfaktor bara för att negativa tankar kunde vara en av flera riskfaktorer för de med depression). Som följd har de flesta idag någon sorts vulgäruppfattning om att det är dåligt att vara negativ och bra att vara positiv, fastän optimism kan vara nog så skadligt med risktagande och förnekande av problem.

    Forskning på negativt tänkande och kognitiv terapi har idag kommit dithän att man fortfarande anser att ”negativt upprepat tänkande” ingår vid många diagnoser, att det verkar kunna vara del av onda cirklar vid psykiskt ohälsa men att det mycket sällan hjälper att enbart försöka ändra på tankarna för att något ska må bättre. Vi behöver goda relationer, en intressant och lagom utmanade tillvaro och framför allt: nya upplevelser för att våra tankar ska ändras.

    Själv är jag stolt över min generella pessimistiska läggning:-). Den har flera gånger skyddat mig från sammanhang och personer som visat sig vara dåliga. Jag tycker inte den här världen är något vidare men om jag skulle försöka intala mig att se den genom ett rosafärgat skimmer så vete tusan om jag haft någon glöd att kämpa för förbättringar?

  8. Håller med i allt du skrive! Har träffat så många människor som på något sätt har ”gått på” den här veckotidnings-lögnen om att man kan ”tänka sig lycklig” osv. Har en nära släkting som går kurser i Mindfullness och köper självhjälpsböcker med tips om att typ ”skriv ner tre saker du är tacksam för varje dag” osv. På mitt fd. jobb blev jag anklagad för att vara just negativ och pessimistisk, för att jag kritiskt (…) besvarade ett påstående om att ”i USA ser man de anställda på ett företag som en TILLGÅNG och inte alls som en UTGIFT som man gör i Sverige!!! Det borde vi ta efter här!!!”
    Känns som att folk blir lurade till att tro på allt det här för att inte inse vilka strukturer som ligger bakom att människor mår dåligt. Och människor mår fan skit. Och så försöker de ändra på sitt tankesätt istället för anledningen bakom att de mår dåligt. Blir less.

  9. Jag halkade ner i depressionsträsket för många år sedan och efter ett par år i terapi och en massa tänkande om mina omständigheter kom jag fram till att det faktiskt går att förändra sitt tänkande, att acceptera skiten man utstår och ta den med en mer positiv synvinkel är mycket lättare för mig. Men det är ju bara för MIG.

    Tycker att det är stor skillnad också på vad man väljer att prata om i offentligheten – jag vill aldrig bli en sån som endast framhäver hur bra mitt liv är. Jag tänker positivt och mår mycket bättre idag tack vare det och tack vare att jag gör andra val – men det kan andra människor bara ta och SKITA i. Jag hatar den där jävla positiva hysterin, att folk väljer att släta över alla problem och bara berättar om lyckan i sina liv. Är det så satans farligt att erkänna att man inte är glad hela tiden? Tycker det är mycket skönare också att gräva ner mig ett par dagar och verkligen tillåta mig själv att må dåligt, då blir det lättare att gå vidare. Håller helt med dig om det som du skrev i ett annat inlägg, att det är de som styr världen som vinner på att folk tar sig i kragen och gör något åt sina liv. Jag tror det är viktigt att mer människor skulle klara av att vara ”lyckliga på egen hand” och inte känna sig tvingade att skrika ut det hela jävla tiden. Bättre att ta upp problem offentligt och visa att man känner med och bryr sig i de som har det sämre än en själv.

    En jätterörig kommentar det här, är dålig på att uttrycka mig just nu, hoppas nån förstod nånting av den…

Lämna ett svar till sak Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *