Imorgon kommer Hilda hit och hälsar på över helgen! Jag kan fan inte beskriva hur otroligt skönt det känns att hon kommer mitt i det att hemlängtan börjar bli olidlig.
Men samtidigt är jag orolig. Dels för när hon ska åka igen, för att det kommer kännas mycket värre då. Dels för att det inte ska vara så som det varit innan.
Fan. Jag saknar hemma så otroligt jävla mycket. Jag saknar min familj, Emanuel och mina vänner. Jag saknar tryggheten jag hade där. Jag saknar känslan av att livet inte hade satt igång ”på riktigt” än. Men jaja, det går väl över precis som allt annat här i livet.
Jag vet precis hur det känns. Men så småningom kommer du att vänja dig, och dessutom kommer du vara jävligt stolt över att du har klarat av hela den här upplevelsen. Och dessutom blir man så mycket mer tacksam för allt man har, tex skulle du ju inte bli så lycklig över att träffa Hilda om du aldrig hade åkt. Den känslan blir som en present du får för att du är så grym som vågar ge dig ut i livet!