Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

hilda

Hilda.

Dessa bilder tog jag när Hilda och jag besökte justitiepalatset. Jag tycker att dem är väldigt fina.

I måndags.


Jag och Hilda gick i Eu-kvarteren för att kolla om det fanns något spännande.

Det fanns det absolut inte så vi åkte tuben till Porte de hall istället.

Åt lunch på ett mysigt och billigt café.

Handlade godis.

Chillade i parken bredvid ett ”coolt ungdomsgäng”.

Gick förbi en kyrka som vi inte gick in i.

Fikade ännu mer. Sen åkte Hilda hem till Stockholm.

Vad vi gjort i helgen.

I helgen har Hilda varit på besök och vi har gått omkring en massa på stan. Detta har vi gjort.

Kollat in Justitiepalatset som var helt folktomt.

Kollat på utsikten från Porte de namur.

Varit på en jättestor och jättestökig antikaffär.

Tänt ljus i en kyrka.

Chillat vid kyrkingången.

Kollat på gatukonst.

Kommit för sent till en marknad.

Handlat i konstiga mataffärer.

Köpt fula vykort.

Ätit en våffla tillsammans med Jonas.

Kollat drömskt i fjärran.

Varit vid grand place.

Sen har vi såklart druckit en massa öl, pratat om livet, varit på ett gäng mysiga caféer och så vidare.

Hemlängtan.

Imorgon kommer Hilda hit och hälsar på över helgen! Jag kan fan inte beskriva hur otroligt skönt det känns att hon kommer mitt i det att hemlängtan börjar bli olidlig.

Men samtidigt är jag orolig. Dels för när hon ska åka igen, för att det kommer kännas mycket värre då. Dels för att det inte ska vara så som det varit innan.

Fan. Jag saknar hemma så otroligt jävla mycket. Jag saknar min familj, Emanuel och mina vänner. Jag saknar tryggheten jag hade där. Jag saknar känslan av att livet inte hade satt igång ”på riktigt” än. Men jaja, det går väl över precis som allt annat här i livet.

Era rubriker: Jag på högstadiet.

Var ska jag börja? På högstadiet var jag verkligen en riktigt jobbig person. Hade grymma humörsvägningar som tog sig uttryck i våld och ilska som jag sedan berättigade med att det var synd om mig. Skar mig i armarna för att få uppmärksamhet och gick omkring och mådde dåligt mest hela tiden, var alternativ och alltid arg. Så var väl många personer under sin högstadietid.

Jag skäms nog ganska mycket över den person jag var då. Jag har väl inte riktigt skapat distans än och vissa av de där beteendena som jag föraktar hänger kvar än idag, som att bli arg för småsaker och sedan berättiga det med att man mår dåligt. Som att vara otrevlig och nedlåtande mot andra människor och berättiga det med att dem är idioter, det är inget jag vill ägna mig åt men något jag gör. Något som har följt med min från min rabiata högstadietid.

Men andra saker känns bara fina och gulliga. Ibland vill jag bara krama om mitt forna jag. Jag minns att jag inte var så rädd då och att jag hängde med Hilda precis varenda dag. Jag var kär i en jättetöntig snubbe och var emot rökning, bakade mitt eget bröd och behövde inte duscha varenda jävla morgon. Jag tyckte att nine inch nails var världens bästa band och att kärlek var det finaste i livet. Fan vad bra livet var ändå.


Ge mig pengar!
Arkiv