Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Hittat hem.

Nu har jag läst nationalekonomi i typ en vecka och är redan helt matt på ämnet. Det är inte särskilt svårt, men det är mördande tråkigt. Förutom en trevlig bloggläsare som kom fram och hälsade men som jag efter det inte stött på igen, så har jag typ inte snackat med någon i min klass.

Samtidigt mår jag nog bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag umgås med mina rumskamrater och skrattar åt en massa saker, jag har kanske 3-5 aktiviteter inplanerade på samma dag, jag blir rastlös om jag inte går hemifrån, jag cyklar genom Uppsala och typ njuter. Det är helt otroligt. Det känns helt okej att vissa saker är dödligt tråkiga, att sitta tre timmar med en aslam bok för utöver det så är jag fan lycklig.

Det är så konstigt när man börjar må bra, att man förstår hur dåligt man egentligen har mått innan. Även om jag inte har haft någon tryckande ångest det senaste året så har det nästan varit som en dimma. Jag har inte orkat göra saker, jag har blivit utmattad av bara några timmars socialt umgänge, skituppgifter såsom och gå till postkontoret eller åka in till stan och köpa något har blivit till oöverstigliga mentala hinder. Visst har jag mått förhållandevis bra om jag jämförde med min depression, men jag hade ändå byggt upp någon slags acceptans för att livet var ganska lamt. Nu vet jag att det inte behöver vara så.

Nog kan en tänka att detta bara kommer vara en kort tid, när allt känns nytt och spännande, men jag tror fan inte det. Det känns liksom varaktigt. Det känns som om jag hittat hem.

15 kommentarer till Hittat hem.

  • Elise skriver:

    Åh, vad glad jag blir för din skull! Känner igen mig väldigt mycket i det tillståndet du beskriver – en form av dimma, något gråaktigt – som man efter ett tag blir alldeles för van vid för sitt eget bästa. Jag tror det håller i sig för dig om du tror på det själv!

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Förhoppningsvis. Den där dimman har nog många upplevt, det viktiga är ju att lyckas identifiera den och ta sig ur det.

  • Walter skriver:

    Vad skönt att tycka om tillvaron!
    Vet hur det är med Nationalekonomi, läser du mikroekonomi (marknadspredikan) just nu, eller? Det är det mest frikopplade och idealiserade momentet.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Det var vad jag hoppades på! Misstänkte att mikroekonomin skulle vara det mest marknadsidealiserande.

  • m; skriver:

    Jag känner precis detsamma nu efter att jag börjat på folkhögskola. Även om det är sjukt slappt och känns mer som ett vuxendagis så har det sparkat igång rastlöshet och viljan att göra saker från min sida, det är verkligen underbart. Precis som du skriver så insåg jag först nu hur dåligt jag mått tidigare.

  • alung skriver:

    Vad härligt det låter! Jag befinner mig i den där dimman där energin aldrig tycks räcka till. Känns dock lite hoppfullt att höra om andra som tar sig ur det.

  • Marie skriver:

    Vad härligt det låter! Drömmer mig tillbaka till första tiden i Uppsala… (kanske inte så mycket för neken som studentlivet, även för mig). Kan för övrigt rekommendera sociologi. Först när jag hittade dit fick jag den där halveuforiska känslan av att ha hittat rätt. När man vill läsa kurslitteraturen för nöjes skull så vet man.

  • Julia skriver:

    Åh va härligt! Jag har precis börjat på universitetet i Uppsala också, jag kommer härifrån men känner fortfarande som du gör. Uppsala är fullt av små garderober som leder till Narnia när man blir student. Jag älskar det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv